God tur

Åker till Ikea med kära E mitt på blanka vardagen, i hennes fina bil (vilken lyx!). Det är sånt man kan göra när man studerar eller är tillfälligt arbetslös. Ett kärt återseende en produktiv förmiddag. På Ikea träffar vi Anna, en mamma till Åttaåringens klasskompis. Vi lämnar varuhuset tillsammans och på väg ut försöker en försäljare från Godel fånga vårt intresse, men vi stannar inte (jag är dessutom redan kund). Jag skrattar sedan gott när jag frågar vad Kära E och Anna får sin el ifrån och ingen av dem vet vilket bolag det är. Sån var jag också tidigare. Jag betalade "glatt", bara det kom el.

I bilen på väg tillbaka till förorten pratar vi jobb, mer exakt lärarjobb, och det får mig att fundera ännu mer över vad jag har givit mig in på. Både Annas mamma och syster jobbar inom förskola. Anna nämner att hennes mamma ofta har varit tankspridd, då hon har haft tankarna på andra barn än sina egna, för det finns så många som mår så dåligt. Så hasplar jag ur mig att ibland tänker jag att jag kanske också borde vara tacksam över att alls få ett jobb. Anna verkar fnysa och säger:
- Men Pinga, när är du född egentligen?
- 1972.
- Ja, på 70-talet, ja, då tänker man så. Jag är ju född 1985 och jag tänker aldrig så. Jag tänker: de ska vara glada att de får ha mig som anställd, för jag är bra!

Jo, fast så tänker jag också emellanåt. Mer nu, än innan jag hade läst på högskolan.