Vad gör vi med våra barn

Varför skaffar man sig fyra eller sex barn om man inte har möjlighet att ta hand om dem? Jag har aldrig fattat det. Visst, förutsättningarna kan ju förändras under vägen, men det betraktar jag som undantagsfall. Jag tror inte att det finns alltför många som skaffar fem barn med samma partner och sedan separerar. (Eller, i och för sig, det kanske är ett ypperligt skäl till att separera.) De föräldrar jag syftar på bor i alla fall med samma partner som de har alla barnen med.

I mina ögon kan dagens föräldrar ta hand om max två ungar under 18 år, för att det ska bli optimalt för alla parter. Om man inte är miljonär och kan vara hemma eller göra vad man vill med sin tid, det vill säga.

När min unge gick på förskolan så kunde jag också ibland tänka att det ju är där som det ska vara "ordentligt"; det är där hon ska få bra mat, lära sig de rätta reglerna och följa rutiner som formar en normal vardag. Sedan kan det bli lite hipp som happ hemma, men stabiliseras när förskolan började igen. Sedan pratade jag med en kompis, som arbetar på en annan förskola här i förorten, och fick veta att vissa föräldrar blev som tokiga ifall personalen serverade barnen ketchup med socker i. (Nu har jag aldrig varit i närheten av att vara riktigt så obstinat, men det blev ett uppvaknande ändå.) Tillslut förbjöds både ketchup och senap på kompisens förskola. Sedan kom föräldrarna och hämtade, med godis i handen - för att deras ungar skulle hålla sig lugna och vilja gå hem.

Synen på föräldrar ur förskolans/skolans synvinkel och insikterna från min egen utbildning har förändrat mig och fått mig att se skolmiljön med andra ögon.

Idag har jag pratat med en annan kompis som jobbar på en förskola och hon var helt slutkörd och upprörd. Hon undrade varför inte föräldrar uppfostrar sina barn, varför de inte tar hand om dem. Vissa föräldrar hade t o m sagt sig vara villiga att betala extra ifall förskolan kunde hålla öppet på helgen, så att de kunde lämna barnen där då också, så att även föräldrarna fick "vara lediga". Kompisen och en till personal hade haft hand om 22 barn i 4-6 års ålder hela dagen, då det var flera i personalen som var sjuka. Fyra av barnen är väldigt stökiga och en pojke hade kommit till förskolan med tofflor på fötterna.

Kräks hemma

Det kan vara svårt det där att veta när en unge är sjuk, i alla fall upp till tre års ålder. Plötsligt kräks de bara. Det var flera år sedan nu, men jag minns kastspyorna som om det var igår, de kunde komma mitt i en mening. När vi var på badhuset igår så kräktes en unge vid receptionen. Det hängde rester på hennes overall. Tur att det var vattenavstötande material. Idag var både jag och sexåringen lite dåliga i magen. Hoppas det inte var någon vintersjuka.

TV-tips

Den 12 februari börjar TV-serien om "klass 9A". Producenten Tomas Axelsson säger till DN att han vill att serien ska "visa det goda lärandets möjligheter". Det låter intressant, det ska jag se.

Inspirerande eller diskriminerande...?

Jag besökte H&M-butiken i Västermalmsgallerian igår. Jag letade efter trosor och vanliga strumpor till sexåringen. Spindelmannen, Stålmannen och Svampbob fanns det bara på (pojk)kalsonger och tjocka sockor, så det kunde jag tyvärr inte inhandla. Här ute i förorten har i alla fall H&M-butiken lite hippa trosor med balla mönster, mörka coola färger eller t ex döskallar, gitarrer, blommor på svart tyg - men inte på Kungsholmen. Där fanns nästan bara 3- och 5-pack med Disneyfigurer; Lady & Lufsen, Aristocats, Tingeling eller de obligatoriska prinsessorna. Alla trosor gick i pastellfärger, där ljusrosa dominerade. Den mörkaste färgen som fanns var ljuslila.

Ropa på mamma-pappa

Sexåringen: "Mamma, på TVn och i filmer så ropar ofta de som är rädda på sin mamma. Även vuxna ropar det. Varför ropar de aldrig på sin pappa?"
- Jaa, vad tror du?
- JAG vet inte, kan du inte SÄGA varför det är så?
- Jag vet inte, jag kan bara gissa och säga vad jag själv tror.
- Gör det då.
- Många kanske tycker att det oftast är mamman som tröstar och som tar hand om barnen och det är hos mamman som man känner sig trygg. Pappan tar inte lika ofta hand om barnen, fastän det är många som gör det idag, och han är ofta lite sträng och hård liksom. Kan det vara så, tror du?
- Joo, men de kan väl ropa mamma-pappa.
- Ja, det låter som en bra idé.

Svaret är: Piratkopia

Sexåringen: Varför står det alltid "Varning" i början av filmerna, mamma?
Lång förklaring, men sedan har hon lärt sig något nytt.
Sexåringen: Men om jag vill hyra ut filmen till en kompis så kan jag ju ta betalt från min kompis och lämna pengarna till videoaffären sedan. Jo, det låter ju rimligt, men tyvärr; nej.

Jag hinner aldrig gå på bio för att se vuxenfilmer längre. Det är inte så svårt att få tillgång till nedladdade filmer - redan innan de släppts på bio i Sverige. Jag tycker det känns så moraliskt fel att göra så. Tänk om jag hade gjort en rulle: jag hade ju velat tjäna pengar på den.

En kurskamrat sa att han väljer att knappt aldrig gå på bio längre. Alla bara pratar, prasslar, äter och knappar på telefonen. Vilket jag kan hålla med om. Det borde skrivas någon form av bioetikettsbok - och det är det inte tantvarning på.

Igår var det en rätt bra rolig historia i "kul på muren" i Bolibompa: Vad får man om man klonar en sjörövare?

Vi är redo

Åtta flyttkartonger och fem pappkassar - som nu belamrar vardagsrummet - senare, så är jag nästan redo att låta köket bli besprutat. Vilken pärs.

Idag har sexåringen studiedag och vi ska gå till badhuset. Visst, jag har lite lätt ångest över att jag inte hinner läsa någon litteratur till skolan, men jag försöker att förtränga det.

Tre bajskorvar hög

Jag mötte en kompis (eller: hon är sambo med min kompis sambos brorsa) igår i centrum. Hon sa att det var länge sedan vi sågs. Vilket är sant. Deras ungar går på samma dagis/förskola som min sexåring gick på. Sedan sexåringen började i skolan så går vi inte den vägen längre. Det känns som ett helt annat liv. När jag tänker på att det var bara ett år sedan vi traskade hela vägen till förskolan varje morgon och eftermiddag - ca en halvtimme enkel väg - så svindlar det. Hur orkade jag? Nu har vi knappt fem minuter att gå. Även om sexåringen tycker att det känns lika långt.

Kompisen sa att hon hade klivit på t-banan med sin sambo härom dagen och där satt en snorunge, tre bajskorvar hög - en sån där med snedvriden keps och hiphop på hög volym ur mobilen - med sina smutsiga skor på sätet. Hennes sambo sa åt grabben att ta ned fötterna för att vi andra skulle slippa bli smutsiga på byxorna av att hans skor varit på sätet. "Jag bryr mig inte", svarade grabben nonchalant.

Hennes kille sätter sig då mitt emot grabben och lägger upp sina smutsiga skor i knät på grabben, varpå grabben skriker: "Mina byxor blir skitiga!"
"Jag bryr mig inte", sa hennes sambo.

Jag har sett liknande scenario tidigare; jag blir alltid lika förvånad över äldre farbröder och tanter som vågar säga till de kaxiga ungdomarna när de har skorna på sätet. Jag har dock aldrig sett någon våga lägga upp skorna i deras knän. I Amerika skulle väl kompisens sambo blivit stämd. Ungdomar idag verkar tro att det är där vi lever.

När jag berättade om det hela för min sexåring så skrattade hon och sa att killen hade fått samma sak tillbaka. "Som man gör mot andra, så blir man behandlad". Jepp, hon har fattat.

Var är han som viskar hundiska

Säga vad man vill om Cesar Millan, men ibland kommer jag på mig själv med att önska att han bodde här i trakten. Så många människor som inte har en susning om hur man hanterar en hund, utan låter den bli herre över dem - och resten av världen.

Dessutom råder det väl för tusan koppeltvång i staden, jag vill inte ha en unge paralyserad av rädsla bara för att hundägare inte har pli på sina hundar. För att inte tala om att det borde finnas plocktvång. Om våren går gångvägskanterna i mer än sju nyanser av brunt. Jag längtar efter snön, när man kan se både det gula och bruna mycket lättare.

Tappat luktsinnet (2)

I början av sommaren förra året gick sexåringen omkring och sjöng på Mange Schmidts låt "Glassigt". "Först en dusch, inte lukta usch", var något av det som fastnade ordentligt hos henne.

I slutet av sommaren var en kvinnlig släkting på besök med en man, som jag inte kände, i släptåg. Skulle jag sätta en etikett på mannen så skulle det vara "slusk", men jag är inte den som dömer någon utan vidare. Efter en stund började det lukta fränt i min lägenhet och jag kunde inte fatta vad det var. Det var som en blandning av gamla sopor och fotsvett. Sexåringen började omedvetet att nynna på dusch-delen av "Glassigt". När mannen kom in i köket för att fika med oss så insåg jag att det var han som luktade - och jag har ändå rätt dåligt luktsinne. Det var överväldigande, det gick knappt ens att andas genom munnen. Han hade nog inget luktsinne alls, eller så var det bedövat.

Ont i hjärtat

Igår skulle sexåringen ha med sig en sjuårig kompis hem. När jag hämtade dem i skolan så kom det fram en kille, F, som gick i sjuåringens klass och frågade sjuåringen lite hånfullt ifall hon skulle med min sexåring hem. "Ja", svarade sjuåringen. F vände sig då till en killkompis och sa med lika hånfull ton i rösten "Titta, hon ska med HENNE hem". "Jaha", sa killkompisen och gick iväg. Då gick F bort till en av sexåringen klasskompisar istället och sa samma sak till honom, men han såg lika ointresserad och frågande ut. Vilket jag tolkar som att han inte tyckte att det var något konstigt med det hela. Så det var väl bara F som fann det hela löjligt på något sätt. Jag undrar SÅ vad det beror på - och det gjorde ont i hjärtat att fundera över det.

Tappat luktsinnet (1)

Sexåringen har en sjuårig kompis med sig hem. När vi kliver in i hallen utropar kompisen: "Det luktar som du här!" Jag luktade ordentligt och tänkte att det nog var så, fastän jag är sämst på sånt, jag har nog tappat luktsinnet av alla kurer med nässpray under livet. Visst, jag känner frätande svettlukt, men inte så mycket mer.

Senare sitter sjuåringen och sexåringen vid köksbordet och pratar. Sjuåringen säger åt sexåringen att hon kanske har en rumppil och jag lyssnar lika frågande som sexåringen låter: "vad är en rumppil"? "Du vet", säger sjuåringen, "när man är kär så skjuter man ju en sån där pil igenom ett hjärta, men om pilen missar och studsar på rumpan, så är det ju en rumppil".

En bra dag

För något år sedan sa en kompis till mig, så där i förbifarten, att om hon dog imorgon så skulle jag veta att hon var lycklig just nu. Det var länge sedan jag kände så, att livet kändes så bra och var så harmoniskt. Nästan varje dag är en utmaning.

Idag var det dock en bra dag. Den har blivit som jag hade tänkt. Det känns bra. Även om jag fick springa både till pendeltåget och sedan till bussen, vilket egentligen går emot mina principer.

Gårdagen var slitsam, då sexåringen hade både körsång, barnkalas och danskursen inplanerad. Jag hann knappt andas under dagen - och ändå gäspade jag sanslöst mycket.

Student, lärare, forskare?

Så sitter vi där i vår nya klass och många är fundersamma, vågar inte uttala sig riktigt, rädda att säga något galet. Har vi förstått rätt? Vi har våra frågor, men vill inte framstå som idioter. Vi är ju noviser och behöver få fråga tokiga saker - precis som barnen vi senare ska vägleda inom skolan. Kan jag tycka, men vill inte heller yttra mig.

Sedan sitter vi i vår nyligen sammansatta grupp - bland människor vi inte känner och diskuterar ett ämne vi inte vet något om och använder oss av ord vi inte kan. Det känns mest som att vi kämpar för att överanalysera något som är hyfsat självklart. Några av oss undrar när det är tänkt att vi ska använda alla dessa ord: stigmatisera, detronisera, systemteoretisk, empirisk, paradigm, normalisera, diversifiera, till exempel. Vi lär ju aldrig använda dem i mötet med eleverna.

Vår lärare säger att vi ska använda dem när vi skriver till politiker - och när vi är forskare.

Så det är därför jag tar studielån.

Chokladbiten som lämnade spår på golvet

Jag hittade en liten chokladplutt på mattan i vardagsrummet. Det såg ut som en kinapuff ungefär. Vetandes att vi inte äter dem, så undrade jag vad det var. Jag plockade upp den och skulle just till att fråga sexåringen när jag luktade på den och insåg att det verkligen inte var godis. Jag gick in i badrummet och tittade på golvet vid kattlådan. Ibland blir katten hård i magen och får svårt att klämma ut korvarna, så de fastnar i rumpan och hon släpar rumpan i golvet för att få dem att lossna. Det blir bruna dragspår på golvet, men hon brukar hålla sig till en radie av en meter från kattlådan. Den här gången var det över halva köksgolvet och vardagsrumsgolvet. Med resultatet dumpat på mattan i vardagsrummet. Kan lugnt säga att flera mattor åkte i tvättmaskinen och både dammsugaren och skurmoppen åkte fram.

När jag, helt slutkörd, äntligen skulle lägga mig i sängen såg jag att katten även släpat rumpan över mina lakan i sängen. En enda lång brun rand över båda påslakanen. Så det var bara att bädda rent mitt i natten.

Det slog mig att det nog inte är så konstigt att jag inte har en partner.

Mitt liv som stalker

Jag kunde inte hålla mig från att googla på två av killarna i min klass, båda hade rätt udda efternamn - och är rätt söta. Jag hittade både CV, nuvarande arbetsplats och mer personlig information. Lägger man ut det på nätet så är det ju till allmänhetens beskådan.

Vad katten har hänt med fisken?

Sexåringens älskade guldfisk har på några månader gått från nästan helt röd/orange till nästan helt vit. Vad har hänt? Är den på väg att dö?

En pusskamrat fattas mig.

I fredags såg jag flera par hålla handen och kyssas och det var första gången på över ett halvår som jag kände att det skulle vara trevligt med en partner att pussa på. Inte någon att dela badrum med om morgonen eller soffan med på kvällen och inte någon som tar upp en massa plats i sängen, bara någon som är bra på att pussas.

Bolibompa kollar på tv-spel

Gulliga Stefán (från Bolibompa) tittar på olika tv-spel som funnits genom åren. Han testar ett som han spelade som liten och säger: "Det här spelet gjordes av en person. Till skillnad från de spel som finns idag, där nästan 50 personer är inblandade. Det är typ två riktigt stora skolklasser."

25 barn i en klass, det är väl rätt normalt nu för tiden? De klasser som jag sett med ca 15 barn i har varit undantag och inte särskilt ekonomiskt försvarbart i den kommunala skolan...

Utklämd problematik

Sexåringen brukar beklaga sig över att hon har eksem på armarna, hon vill inte gå t-shirt längre, då det inte "ser bra ut". Jag lyssnar och sörjer med henne, men har alltid sagt att "vi är alla olika" och "man kan inte hjälpa hur man ser ut, vi föds olika".

Nu är det tydligen inte alls så, vilket står att läsa i DN. Det är visst mitt fel att hon ser ut som hon gör, jag skulle ha skött mig själv bättre innan jag klämde ut ungen.

Så jag skulle alltså ha gjort kejsarsnitt.

Det visste jag väl

På högskolan diskuterade vi precis idag om det även kan finnas något i vår kost som gör att vi ofta har en benägenhet att söka problem hos de barn som på något sätt inte verkar passa in i dagens skola. Visst finns det det, som det står i City (och många andra tidningar idag). Det är nog inte bara spel, filmer och datorer som gör ungarna avvikande. Kosten påverkar naturligtvis!

Sedan kan man ju också fråga sig om personalen på vissa skolor inte borde ändra sitt upplägg för att bemöta dessa barn - istället för att försöka forma barnen att bli "normala", efter ramar som knappast längre är aktuella i samhället.

Kräsen ohyra?

De flesta mjölbaggarna låg döda i små högar intill kex- och knäckebrödspaketen, redan innan Anticimex varit här. Allt mjöl och bröd i skafferiet är ju glutenfritt. Kan det vara så att de små skadedjuren inte kan leva på en glutenfri kost? Finns det någon forskning gjord på en mjölbagges liv och behov?

En ohyra kommer sällan ensam...

...eller hur var det nu igen?

Just när jag känner mig tacksam över att jag sluppit löss, så upptäcker jag att det finns mjölbaggar i skafferiet.

Det är ju tur att jag alltid har något att göra i alla fall.

Hunden fryser

Någon tyckte att hundstatyn vid Lärarhögskolan frös - och klädde på den.



Så omtänksamt.

De kommer att torska på det här

Jag var och handlade i morse och såg detta.



Hur tänkte inköparen? Räknar han med att kunderna inte är medvetna om läget?

På tal om specialpedagogik

Jag blev lite full i skratt igår kväll när jag såg South Park på MTV. Särskilt som jag nu läser om Specialpedagogik i skolan.

Det var ett avsnitt där Timmy, den rullstolsbundne killen (som i princip bara kan säga "Timmy!"), inte har gjort sin (500 sidor långa) läxa, så han skickas till rektorn för sin uppstudsighet. Han är på väg att bli avstängd, men en lärare kommer på att Timmy kanske har ADD (Attention Deficit Disorder), "man kan göra tester för det, nu för tiden", säger läraren och så skickar de Timmy till doktorn för att göra ett test.

Testet består av att doktorn läser en kanske 800 sidor lång roman och sedan ber han Timmy svara på en fråga om något som hände på sidan 432, ungefär. Timmy svarar: "Timmy!". Doktorn anser att det avgör att Timmy har ADD och skriver ut medicinen Ritalin till honom. Vilket gör att han inte behöver göra några läxor. Vilket gör de övriga ungarna avundsjuka, de anser sig också ha ADD, får göra testet och anses (självklart) ha ADD. Vilket gör att varenda unge i SP får Ritalin utskrivet.

Det slutar naturligtvis med att (Kenny dör och) allt blir bra, Kyle och Stan återfår sina sinnens fulla bruk - med hjälp av skolans kock - och säger några väl valda ord om hur man bör se på funktionshindrade människor...

Resfeberförbannelsen

När jag googlar på mitt eget namn så kommer det upp en lista över vinnare på Resfeber från år 2000. Det står att jag kom på 6-20:e plats och får en keps hemskickad.

Det var i samma veva som jag bokade resan till Amerika - resan som var dödsdomen på mitt dåvarande förhållande. Ironiskt att det är det enda officiella bevis som finns kvar till eftervärlden.

Någon keps har jag aldrig sett skymten av.

Dålig mat i häktet?

Herr Beltran släpptes och DN skriver att han säger att personalen på häktet tog hänsyn till att han var allergisk mot bland annat paprika och lök. Därför har han mest levt på chips och läsk i häktet.

Inte paprika- eller lökchips då, antar jag.

Kom nu socker så går vi

Hur kommer det sig att den "vanliga" Felix tomatketchup innehåller 60% tomatpuré och vatten, medan Felix tomatketchup utan tillsatt socker innehåller 80% tomatpuré och inget vatten...?

Minnet av ett lakan

I min strävan mot att få ned de höga beloppen på mina elräkningar så har jag nu bestämt att jag ska försöka låta bli att tvätta med min urgamla maskin hemma och istället traska hela vägen till den allmäna tvättstugan.

Tänk att jag lärde mig använda maskinerna i tvättstugan för 23 år sedan, det sitter i fingerspetsarna. Då var det noga med att mangla och vika på rätt sätt, annars blev morsan hispig. Jag inser att jag har en lätt allergi mot mangeln och använder den i princip aldrig. Vikningen gör jag som jag vill med. Min egen minirevolt i livet.

Plötsligt står jag med ett påslakan i handen och inser att jag köpte det när jag var 18 år. Vad många minnen det ger mig - men varför har jag det fortfarande kvar?

Frukt = godis

Jag fattar inte varför så många affärer har godishyllorna placerade nära kassorna. Där borde ju frukten stå. De tjänar väl bättre pengar på godiset än frukten förstås, och de har bättre uppsikt över godissnattare, men de bidrar ju inte direkt till det växande problemet med övervikt som finns i samhället när de frestar med godis när man (jag) står i kön. I så fall borde de jobba på att snabbt få bort köerna, så man (jag) slipper stå där och frestas.

Hemköp Skanstull har både fattat galoppen med att snabbt öppna nya kassor för att få ned köerna OCH har små korgar med blandad frukt vid kassorna, som man kan plocka ur.

ICA i Alingsås, som jag besökte över nyår, hade den hittills bästa idén jag sett; där bjuder de barnen på en banan när de kliver in i affären. Någon där har nog fattat hur det är att gå omkring med en hungrig unge i vagnen. Finns det någon sådan butik i Stockholmsområdet, tro?

Doktorn vet bäst

Min unga klasskamrat säger till mig att hennes pojkvän, som utbildar sig till läkare, säger att hon väl har mens i mer än 4-5 dagar, "det är ju den normala tiden, och jag borde veta, jag ska bli läkare". Jag tänker att han kanske borde göra en empirisk undersökning. Min längsta period varade i 9 dagar, men det vanligaste är nog 5-7 dagar enligt min erfarenhet bland väninnorna.

Eller som den här killen från Tjuvlyssnat (om det nu är sant):
"Gröna linjen mot Hagsätra

Tjej ~18 sitter med handen på magen och ser illamående ut, kille ~18 tittar bekymrat på henne.
Kille: Vad är det med dig?
Tjej: Förlåt, jag har bara så galet ont i magen.
Kille: Vadå då?
Tjej (viskar): Mensvärk…
Kille (hånler): Men det gnällde du ju över igår också, har du mens ofta eller?
Tjej: En vecka som alla andra?
Kille: En HEL jävla vecka om året?!"


När jag var hos tandläkaren med min ettåring så förklarade jag att när hon får en tand så blir hon snorig, förkyld, får hosta, blir lös i magen och några andra symptom, men det hade jag inte läst om någonstans. Nej, sa tandläkaren lugnt, för det är inte bekräftat att det verkligen kan vara så, men nu har jag hört rätt många mammor som säger att det uppstår en mängd symptom, så då är det nog så...

Mångfald i samhället

Idag började vårterminen på högskolan (förlåt, universitetet). Det var rätt pirrigt med okända ansikten i en helt ny klass och med en ny lärare. Just nu känns det bra, jag fick ett bra intryck av de övriga fyra i min grupp. Vi speglar väl kanske inte mångfalden i samhället, eftersom vi alla verkar väldigt svenska, med namn som liknar Anders, Johan, Camilla och Fredrik. Det ska bli intressant att se hur vi ser på specialpedagogik i skolan.

Vill du vara min...

...luskammare? Hur tusan ska man kunna kolla om man själv har löss? Det är ju så gott som omöjligt...

Krokodiltårar

Nu har vår TV åkt ut. Sexåringen grät. Jag har oroat mig i ett halvår över ifall den skulle få för sig att explodera. Det är något med bildröret, tror jag. Bilden rullar och den stänger av sig själv hela tiden. Den är väl drygt åtta år gammal. Stor och tung. I dess ställe fick jag ställa sexåringens ärvda TV, mycket mindre, men lika stor och tung - och med bara ett scartuttag.

Jag vet vad som står på min önskelista.

Tantvarning

Varför är det alltid bara unga killar som sitter på tunnelbanan eller tåget med sin mobil på med hög volym och lyssnar på någon raplåt? Visa lite respekt och skaffa hörlurar. Tänker jag när jag sätter på mig mina egna lurar och startar min bärbara CD-spelare. Aijpådd, hur stavas det?

Paprika

När paprika serveras med mat eller som garnering upplever jag att den alltid är röd. Är det för att det är den mest färggranna av paprikorna - eller för att det är den billigaste? Jag tycker inte om röd paprika. När jag var yngre åt jag mest grön paprika, tills jag upptäckte gul paprika. Nu äter jag inget annat än gul. Det är ju också en fin färg, varför får aldrig den vaar med och serveras? Ungar gillar den bäst också.

Numera säljs ofta paprikorna i styckförpackning i affären. En och en inpackade i plast. Hur kommer det sig? Det måste ju vara ett oerhört slöseri på plastförpackingar.

Dödliga korapar

Helt hysteriskt. Vi äter mycket kött och dricker mycker mjölk, därav är vi i behov av att det finns många kor. Alla dessa kor raar mycket och det påverkar klimatet/luften vi andas, enligt DN, då det sprids metangas i luften. Så ironiskt, kan jag tycka.

Undrar om det var på det sättet dinosaurierna dog ut.

Uträkningar vid middagsbordet

Sexåringen och hennes sjuåriga kompis sitter och ska äta. Kompisen tar sex falukorvsskivor och säger: "Vad är 3 + 3?" Sexåringen säger: "Det är 6". "Jaha", säger kompisen, "jag trodde att det var 10". "Nej, men titta på mina fingrar", säger sexåringen och håller upp tre fingrar på varje hand, "så här lätt är det".

Kedjebrev

Det hittills värsta. En lång lista över hur ofta ett par har/inte har sex med varandra, som avslutas med:

"Direkt efter du har läst det här brevet måste du skicka det vidare.
Den här kedjan har skickats sedan 1996.
Du måste maila den till 7 personer.
På den femte dagen kommer någon att bjuda ut dig, eller säga :
Jag älskar dig'.

Detta är inte ett skämt.
Den har fungerat i många år.
Om du bryter kedjan, kommer du få otur i kärlek.

Så här kommer reglerna:
Om du läste detta på en Måndag, önska dig pengar.
Om du läste detta på en Tisdag, önska dig kärlek.
Om du läste detta på en Onsdag, önska dig framgång.
Om du läste detta på en Torsdag, önska dig vad du vill.
Om du läste detta på en Fredag, önska dig en riktigt het date.
Om du läste detta på en Lördag, önska dig ett viktigt telefonsamtal.
Om du läste detta på en söndag, önska dig en riktigt rolig vecka.
Skicka detta till 7 personer (efter att du har önskat dig något) "

Snälla.

Sann kärlek?

Min sexåring är ute på gården med den killkompis som är hennes närmaste vän. Redan som ettåringar låg de brevid varandra under vilan på förskolan och pussades, kramades och klappade på varandra. (Det känns som att det var bara något år sedan och nu fyller de snart sju år.) För tre år sedan började sexåringen säga att hon var kär i killkompisen och sedan dess har han varit mannen i hennes liv. Någon annan kille har tillfälligt tillkommit, men inom kort fallit bort.

Tills de började i skolan. Då ändrades hela barngruppen och det var bara sexåringen, killkompisen och en till kille som kom från samma förskola. I klassen fanns det bl a sötare flickor (enligt sexåringen) och snart hängde killkompisen mest med någon av dem. En helg när sexåringen var hemma hos killkompisen hade hon frågat om han var kär i henne, men han hade sagt nej. Den eftermiddagen kom hon hem och grät bittra tårar. Jag tröstade och försökte komma på bra saker att säga. Kanske skulle han ändra sig igen, kanske skulle sexåringen själv hitta någon annan att bli kär i, men alla mina ord föll platt till golvet och kändes inte rätt.

Det gick någon månad och de träffades inte lika ofta, men så vände det och han ville leka mer med henne och efter ytterligare någon månad frågade hon igen och då sa han att det var henne han var kär i. De andra flickorna i klassen var så jobbiga, de sprang efter honom och ville pussa honom. Sexåringen vill leka med bilar också, det vill inte de andra flickorna. Däremot fick hon inte krama och pussa honom, men han fick pussa och krama henne. Vilket hon (till min fasa) gick med på och det höll i sig i någon månad, men nu kramas de som aldrig förr och kan knappt skiljas från varandra.

De leker på ett helt annat sätt än när sexåringen leker med sina tjejkompisar. Om tjejkompisarna inte får som de vill eller det uppstår en diskussion så hasplar de alltid ur sig kommentarer som "då vill inte jag komma hit mer", "då säger jag åt din mamma att jag vill gå hem", "jag är gäst här, jag får bestämma" (fastän de inte menar något av det särskilt allvarligt). Med killkompisen så är det mer raka puckar och de säger rakt ut vad de tycker om saker - och oftast är de överens.

Kontraster

På väggen på Medborgarplatsens t-banestation finns det en stor reklamplats där Läkarmissionen annonserar med en bild på en mörkhyad flicka som ser plågad utordet under ordet "Slavgöra" och de berättar om unga flickor som får bära ved, tyngre än de själva.

På reklamplatsen intill annonserar Fritidsresor för "Blue Village", med en stor bild på en familj som ser ut att vara välmående och ha det skönt i värmen.

Mål i matematik

Läser i Lärarnas tidning om de nya målen för årskurs 3 i grundskolan. Matematik: "Eleven ska beträffande tal och talens beteckningar kunna läsa och skriva tal och ange siffrornas värden i talen inom heltalsområdet 0-1000."

Vad innebär det egentligen, har det blivit tydligare för alla; lärare och föräldrar?

Det kliar överallt

När jag väntar på doktorn på vårdcentralen läser ser jag att de har information om löss. När jag hämtar sexåringen i skolan så har hon fått uppdraget att ta hand om klassens mjukisbjörn över helgen. Sexåringens glädje är påtaglig. Själv slås jag av tanken på löss, den där björnen ska vandra runt mellan klassens alla barn, hem till alla. Det vi har hos oss kan spridas till alla och vice versa.

På fredagskvällen ringer mamman till sexåringens kompis och säger att kompisen har fått löss. Kompisen går i en annan skola, men eftersom kompisen var hos oss på torsdagen, så ville hon göra mig uppmärksam på det hela.

Sjukampskök

I dagens DN finns en reklamannons för HTH köksforum. Den består av en stor bild av ett kök och i förgrunden sitter Carolina Klüft ihopkrupen. Det finns inte ett ord om Carolina i annonsen. Däremot på HTHs hemsida, där det står: "Gör ett Klüftigt köksval! Carolina Klüft hade många idéer om hur hennes nya kök skulle se ut. Och det har säkert du också. Vi på HTH kan hjälpa dig att göra idéerna till verklighet. Våra kökskonsulenter kan hjälpa dig med att planera och skissa, och du kan få inspiration av vår stora köksutställning." That´s it. Det framgår ju inte att Carolina ens har ett kök från HTH.

Ett original

Jag ser att alla mina vänners barns namn finns omnämnda i tio-i-topp-listan i Metro över de populäraste barnnamnen för 2007. Även om många av de barn jag känner fick sina namn för flera år sedan. När min sexåring fick sitt namn så låg hennes namn högst upp på listan och jag fasade att det skulle finnas minst tre av hennes sort på förskolan och i skolan, men icke. Hittills har vi faktiskt inte stött på en enda unge som heter likadant. Kanske alla de andra bara fick det namnet som andra namn.

Så många böcker, så lite tid

Ibland längtar jag efter mitt gamla jobb; att sitta på kontoret och skyffla papper, kunna läsa en tidning och gå på toaletten när jag vill - sånt som jag inser att jag säkert kommer att sakna ännu mer när/om jag jobbar som lärare. För att inte tala om kravlösheten; att kunna lämna jobbet bakom mig när jag går hem och inte, som student, alltid ha böcker att läsa vareviga minut. Jag är så oerhört tacksam för de vardagar som inte är förlagda till skolan, det är då min lästid och mina pauser infaller. Det är faktiskt helt omöjligt att få läsa mer än några sidor ifred när sexåringen är hemma.

Jag längtar efter att läsa skönlitteratur också. Förhoppningsvis finns det lite tid över under sommaren.

Studentliv

Det roligaste med att vara student är att träffa alla andra studenter. På gott och ont. Jag som inte har möjlighet att hänga i barer eller festa, får främst lära känna mina klasskamrater genom grupparbeten och under fikapauser. En majoritet av dem är tjejer. Vissa fastnar jag för och blir vänner med, vissa är på tillfällig visit i mitt liv, men lika välkomna tillbaka, och vissa kan jag vara glad ifall jag slipper arbeta med framöver. Det är otroligt givande att träffa de yngsta tjejerna och höra dem prata om, och fundera över, sina liv. Det gör ofta att jag reflekterar över mitt eget liv och de mål jag hade som yngre. Vem var jag, vem blev jag och hur trivs jag med det? Jag unnar alla tid till reflektion, jag anser att det är bra för den mentala hälsan.

Doktorn har talat

8 minuter senare, 140 kr fattigare, och med det betryggande beskedet "det ser bra ut, det kommer att läka", fick jag gå hem från doktorn. Lätt illamående (av medicinen?) och halvt döv. Han såg ingenting bakom trumhinnan. Jag har aldrig fattat det där, jag trodde att trumhinnan täckte hela gången i örat. Doktorn undrade dock vilken medicin jag fått från akutläkaren. "PVC", sa jag, och insåg när jag sa det att det ju är plast. "PCV?", säger doktorn med rungande spansk accent. Han anser att jag nog blivit ordinerad lite för lite medicin - hur många gram ska jag ta? Jag har ingen koll (vilket känns hemskt). Doktorn undrar ifall jag har den i väskan, men nej, den är hemma. Då undrar han om jag kan ringa hem och kolla. Men, va? Brukar folk ha någon hemma dagtid? Mitt hembiträde har sin lediga dag idag.

Jag mår illa (2)

Aktuellt visar just nu ett inslag om könsstympning i Afrika.

Sexåringens klasskamrat åkte med sina föräldrar, som är invandrade från Afrika, till Afrika i förra veckan. Sexåringen vet inte vilket land de skulle till. De ska vara borta i över en månad. Jag är fundersam...

Jag mår illa (1)

Hur kan en 15-årig kille förgripa sig på sina yngre bröder? Var har det då gått snett? Jag vill tro att om jag varit mamma i den familjen så hade jag upptäckt vad som hänt omgående, men jag inser att det är just i tonåren ungdomar vill vara i fred - och lämnas också i fred - så hur skulle det ha upptäckts?

15-åringen är nu 18 år och har en flickvän som han är förlovad med. "Hon blev jättebesviken när jag berättade vad jag hade gjort, hon fattade inte hur jag kunde. Men jag är en helt annan människa idag och det är den hon älskar." Hur kommer hon att kunna låta bli att tänka på det varje gång de är nakna tillsammans?

Jag tänker att det är tur att det finns människor som kan förlåta och att det finns platser där folk som 15-åringen kan få hjälp för jag skulle aldrig kunna förmå mig att göra varken det ena eller det andra.

Gränslöst

Tar man som 15-åring tjej hem två okända killar och lägger sig och hånglar med den ene så kan jag först tycka att man delvis får skylla sig själv om något hemskt sker. Därefter blir jag förblindad av vrede över hur en kille kan bete sig på det sättet, utnyttja situationen och inte ha nog med respekt för att bara gå därifrån. Ett nej är ett nej, oavsett när det uttalas.

Sedan blir jag uppgiven över vilken miljö ungdomar lever i som går på fest där det ofta förekommer att "några försvinner in i ett rum och har sex med varandra".

It takes a village...

Vad gör man när grannarnas ungar gråter varje kväll och det slås i dörrar och de kvider i tysthet på andra sidan väggen? Idag var jag tvungen att lägga mig i när de två äldsta pojkarna (kanske 12 och 14 år) var ensamma hemma och höll på och slog ihjäl varandra. Den äldre kallade den yngre bög konstant, så det ekade i huset. De trodde nog att det var mamman som kom hem (annars hade de säkert inte öppnat när jag ringde på), men när han öppnade sa den yngre att brorsan slog honom med en stol (!) när han försökte göra sin läxa. Ingen ska behöva leva på det sättet.

Jag är en mångudinna...

...eller en drake i månens sken...



You are The Moon
Hope, expectation, Bright promises.

The Moon is a card of magic and mystery - when prominent you know that nothing is as it seems, particularly when it concerns relationships. All logic is thrown out the window.

The Moon is all about visions and illusions, madness, genius and poetry. This is a card that has to do with sleep, and so with both dreams and nightmares. It is a scary card in that it warns that there might be hidden enemies, tricks and falsehoods. But it should also be remembered that this is a card of great creativity, of powerful magic, primal feelings and intuition. You may be going through a time of emotional and mental trial; if you have any past mental problems, you must be vigilant in taking your medication but avoid drugs or alcohol, as abuse of either will cause them irreparable damage. This time however, can also result in great creativity, psychic powers, visions and insight. You can and should trust your intuition.

Vem är du? Testa!

Inspirerande...

...kurslitteratur till vårens kurser. Vad sägs om "Skifte i tid och rum. Mentalitetsförändringar och pedagogik i 1800-talets samhälle", "Kapitalbegreppet som utbildningssociologiskt verktyg". Utbildningsfilosofiska texter och andra hemska titlar.

Alltså, jag fattar att vi ska få en tillbakablick och förstå hur utvecklingen har varit, precis som vi fått läsa om utveckling av läsförståelse etc, men det känns ändå som att det viktigaste är att ta del av sånt som är aktuellt idag i samhället och (för-)skolorna, i mycket större utsträckning än vi har fått göra. I o f s så är väl då kursen och specialpedagogik rätt aktuell då det verkar ofta behövas nu...

Va?

Femte dagen av rinnande öra och vaxgegg på kudden. Det gör ont. Så nu har jag en tid hos doktorn imorgon. Hör rätt dåligt också, så farbror doktorn befarar att det har satt sig i hörselgången. Vill inte.

Kontroll i Handen

Jag lyssnar på TT i radion idag: skolorna i Handen vill införa ett nytt system för att mäta på vilken nivå eleverna ligger kunskapsmässigt, t ex i läsutveckling, för att lärarna ska få en bättre uppfattaning om hur eleverna ligger till. Skolorna i Handen har sedan tidigare ett system att utvärdera eleverna. (Framgår dock inte vilket.)

Inom Stockholm utvärderas elevernas läsutveckling genom LUS. Då är inte så mycket av andra ämnen officiellt kontrollerade - även om en bra lärare säkert ser den utvecklingen också.
Ska nu alltså lärarna i Handen arbeta med ytterligare ett system för utvärdering eller ha bara det nya? När eleverna får en tredjedel av lärarnas arbetstid så känns det inte som att det är en bra idé att lägga ännu mer administrativa uppgifter på lärarna.

Det ska börjas tidigt

Sexåringen och jag var och såg Bi-filmen idag. Jag har dragit mig för att se den, jag tycker den verkar lite spånig. Med låga förväntningar så var den rätt rolig, men vad var egentligen andemeningen i filmen; att vi ska värna om även de minsta små insekterna, annars kommer jorden att dö...?

Innan filmen visades en trailer från den kommande filmen "Morgan Pålsson - världsreporter", vilket kändes rätt opassande då det var flera scener som liknade krig och verkade göra barnen i salongen obekväma. Direkt efter det var det reklam för Rädda barnen med deras karaktäristiska signaturmelodi. En liten snutt av en film som visar ett foto av en pojke omringat av blommor vid en mur och runt omkring står det sörjande människor (även om det egentligen inte framgår så tydligt att de sörjer kanske).

Jag har sett ännu värre exempel när vi varit på SF bio, där det har varit reklam för läskiga dataspel eller filmer. Vem vill se sånt när man ska gå och se en (förhoppningsvis) glad och rolig film? Jag fattar inte hur de tänker när de väljer trailer soch reklamfilmer till barnfilmer. Tänker de alls?

Sexåringen kom knappt ihåg filmen, bara några snuttar som var roliga, men vid läggdags kom frågan: varför var det ett foto på en kille på marken och varför stod det människor runtomkring?

Resultat (2)

Om vi nu ska kunna ge små barn betyg och komma bort från flumstämpeln skolan har, enligt Jan Björklund, så bör vi också ge föräldrar en kurs i att tyda måldokument och utvärderingstester för att förstå med vilka ögon en lärare ser på deras barn.

Dessutom tror jag att föräldrar kan behöva stöd utifrån (utanför närmaste familjen) för att barn inte ska kunna bli påverkade av våld och porr på ett negativt sätt. Ungdomar har väl alltid fascinerats av porr och våld, men idag är det så mycket mer tillgängligt och ofta utanför en vuxen diskussion.

Jag har tre ord: empati, empati, empati. Utan dessa kommer världen att gå under.

Resultat (1)

Hon får till det rätt bra ändå, Jane Magnusson. Jag undrar samma sak.

Kan inte alla föräldrar få gå en kurs i föräldraskap och där få lära sig hur man lär barnen bl a empati och demokrati? Samtidigt kan man gärna slänga in lite andra kunskaper om barn, det finns ju faktiskt inga manualer. Hur ofta BÖR barn bada egentligen? När ska man klippa deras naglar och HUR ofta bör de smörjas in?

Några kompisar gick en föräldrakurs i kommunen (vilket jag tycker är jättebra). Där fick de öva sig på att ta reda på vad deras fyraåring tycker om att göra, bortsett från TV, bio, dataspel och dylikt. Vilka intressen hade fyraåringen? När föräldrarna visste det (My little pony, t ex) skulle de öva sig i att umgås med fyraåringen i tio (10) minuter och bara vara med barnet på barnets villkor och leka med barnet på barnets nivå och med barnets intressen. Sedan skulle tiden succesivt utökas.

Är det verkligen SÅ illa ställt?

Pappa är bäst

Sexåringen har inte träffat sin pappa på snart fyra år. Han har valt att inte träffa henne. I julas skickade hon en teckning där hon skrev att hon ville träffa honom och småsyskonen. Jag tyckte att det var en bra idé, så att hon fick en ny bild av honom.

Han ringde i mellandagarna och sa att han skulle försöka låna en bil (de vill visst inte åka så pass långt med sin egen) och komma första helgen i januari. Eller helgen efter det. Eller helgen efter det. Sexåringen fastnade vid `helgen´, så hon ringde förra fredagen och då sa han att han skulle köra upp en kompis till Arlanda, så han kunde ju komma förbi en sväng och säga hej. (Han har ingen ANING om vilken stor grej det är för sexåringen.) Vilket han gjorde, men sexåringen fick honom att fika med henne i någon timme, innan han åkte. Då sa han att han skulle komma på söndag igen (fem dagar sedan) och ta med småsyskonen, som sexåringen så gärna vill träffa – om han kunde låna en bil. Vi hörde nada på hela veckan och i lördags kväll ringer sexåringen igen och då säger han bara att han inte kunde få låna någon bil. Han skulle låna farmor och farfars bil, men de har sålt den och ska köpa en ny. Och sen säger han hejdå. Inga frågor om hur sexåringen mår, hur hon har det, kul att ses senast.

Som vanligt är det jag som får stå tapper och möta besvikelsen.

På gränsen till nervsammanbrott

Jag känner mig som Julia Roberts när hon ser handdukarna ordnade i badrummet i filmen "Sova med fienden" när jag tittar i kökslådan och inser att gafflarna och knivarna har bytt fack i besticklådan. Osäkert stänger jag lådan och funderar över vem som kan ha gjort det. Efter ett tag inser jag att det nog var jag. Gafflarna fick inte riktigt plats, de fastnade i sidan av lådan hela tiden, så nu ligger de i mitten. Det var ju så jag tänkte, det var jag som gjorde det, men mindes det inte.

Kanske är det ännu värre när jag inser att jag är hemma, utan att jag märkte hur jag tog mig dit. Jag har gått hela vägen hem från tunnelbanan, korsat vägar och svängt in på olika gator, utan att jag märkt att jag gjort det.

Brus i etern

Det knastrar, ploppar, viner, surrar, rinner och droppar fortfarande i mina öron av öroninflammationen. Ja, och värker förstås. Måltiderna läggs upp efter medicinen och när den bör tas (inte tillsammans med mat, en timme före eller två timmar efter). Jag har fått Kåvepenin tidigare (även för sexåringens inflammation) och jag minns inte att jag då var så styrd av hur maten ska påverka medicinen. Nu för tiden ska ju allt bytas ut mot något alternativ så jag har fått ett penicillin som heter PECEVE. PCV, alltså. Jag var tvungen att googla på det och hittade någon form av barnby, någon form av mjukvara och något som har med motorer att göra. Trevligt.

Jag har absolut fått större förstående för de som har nedsatt hörsel och fattar nu hur mycket omgivande ljud påverkar hur lite/mycket man kan uppfatta av det som sägs nära/till mig.

Sitt still eller dö

Har det verkligen hänt att någon skadat sig när de vippat på stolen? Finns det någon statistik om det här? Hur många har slagit i huvudet och sedan mått bra, har något fått hjärnskakning? Finns det någon som har vippat stolen bakåt så pass att de har ramlat baklänges och brutit nacken och dött...?

Eller är alla förmaningar till barn och ungdomar att sluta vippa på stolen helt tagna ur det blå - skapade ur ren oro?

Mera is

Vill köpa F&S skiva Röris, då jag plötsligt slås av att allt slutar på -is. Jag har aldrig ens tänkt på att F&S slutar på det, det är ju ett vedertaget namn/logo/uttryck. Men att det sedan går igen i deras övriga "sortiment". Vad knäppt! Eller smart.

Jag gör det ju själv också; allt som får ett smeknamn slutar ofta på -is. Var kommer det ifrån?

På skivan står det "Jympa". Vilket irriterar mig en aning mer. Gympa heter det väl ändå. Det kommer ju ur Gymnastik. Det blir slang ur slangen. Konstigt att det inte helt jympis. Fast numera ska det ju kallas "idrott".

Människor eller Kvinniskor

I helgen visade jag sexåringen hur man stavar till människor. Ett trick är att tänka män-i-skor och lägga till ett n. Ungen ser fundersamt på mig och säger: "men, mamma, vem har egentligen bestämt att ord ska se ut som de gör, varför säger man just "människor"?" Mycket har jag svar på, men ibland tar det slut. Jag föreslog att det säkert var någon någon gång som har hittat på de olika orden. Flera olika människor säkerligen, precis som nya ord även uppstår idag.

"Jaha", sa ungen. "Men varför heter det just MÄN?"
Tjaa, det kanske kommer ur att att man förr i tiden ansåg män vara mer värda än kvinnor.
"Vaa?!"
Fast nu tänker ju inte alla så längre.
"Så då borde det ju heta något annat."
Det är sant, vi får hitta på ett nytt ord för "människor".

Trappa upp och trappa ned

Vi bor på översta våningen, tre trappor upp utan hiss. Eller egentligen är det sex halvtrappor. Jag tror att sexåringen räknade till 68 trappsteg vid något tillfälle, vilket låter hyfsat rimligt. Gränsen för att bygga hus utan hiss går/gick väl vid tre våningar, därav endast tre våningar på huset. Det finns enormt många sådana hus här i området, på vår lilla prick på kartan. Alla nya hus som byggs omkring oss är minst sex våningar höga. Det hade alltså kunnat bo dubbelt så många människor i området ifall husen varit högre - och haft hiss. Det hade nog inte varit lika trivsamt då.

Sexåringen längtar efter en hiss. Inte lika mycket som jag gör emellanåt. Upp och ned för dessa trappsteg har jag burit så mycket saker under åren som gått att tanken svindlar; barn, matkassar, leksaker, packning, tvätt m m. Idag har jag gått ned fem gånger och upp fem gånger och oftast är det med orangutangarmar jag återvänder hem. Sexåringen längtar efter en bil också. Den kör ju tyvärr inte uppför trapporna, men jag kan också drömma om en.

Kvällsångest

För två år sedan lämnade vi tre av 4-åringens mjukdjur till nalleinsamlingen på Junibacken, för barn i Baltikum (tror jag det var). En av dem var en brun älg. Vi hade pratat om det länge hemma och jag hade plockat ut mjukdjur som ungen ALDRIG använde. När vi väl skulle lägga dem i insamlingen blev det hela tveksamt, men vi gjorde det tillslut.

Sedan dess har den där älgen varit på tapeten ungefär en gång om året. I kväll låg 6-åringen och grät, ångrade sig, saknade den och fick ont i huvudet och kunde inte sova. Ungen tyckte att det kändes som tvång när vi väl skulle skiljas från mjukdjuren - för över två år sedan! Makalöst.

Jag vill gärna stå fast vid principer, men vi får väl leta efter ny älg då...

Ofattbar smärta

För fem år sedan fick ungen öroninflammation (nej, det var inte den första eller sista, det var en i mängden av säkert tio...) och jag gick till doktorn på en fredag i förebyggande syfte, då även jag fått ont i örat. En ung vikarierande läkare sa lätt föraktfullt att öroninflammation INTE kan smitta. Mina trumhinnor buktade, men det kunde jag ju avhjälpa genom att tryckutjämna själv. Vilket jag gjorde.

På lördagen kändes det som att någon klämt in fem hårda ärtor i mitt öra och de hade proppat igen hela hörselgången, så allt jag sa ekade inne i mitt huvud. Natten till söndagen grät jag av smärta och i gryningen ploppade det plötsligt till inne i örat, trycket släppte och kudden fick en liten fläck av blodig vätska. Söndagen spenderades på akuten. När det var min tur ifrågasatte läkaren om det verkligen var öroninflammation och drog in andan när hon tittade i mitt öra. Jag grinade ännu illa av smärta och hörde dåligt. Läkaren hämtade en ung student som också fick se. Insidan av mitt öra syntes på en skärm, så jag kunde också se hur urspolat det var.

Nu har jag haft feberfrossa tre nätter i rad och igår kände jag de där ärtorna täppa till och insåg att det var dags igen. Utan en sjuk unge den här gången, tack och lov. Jag tänkte att det kanske skulle hålla sig till måndag, så vi skulle slippa akuten, men vid tretiden i natt ploppade det till och jag grät när jag ringde till närakuten. Även denna gång var läkaren skeptisk - och drog efter andan när han tittade i mina öron. Läkaren frågade ifall jag jobbar med barn, eller varit i närheten av barn (min 6-åring satt på besöksstolen), då öroninflammation är bakterier som ÄR smittsamma...

Jag gissar mig till att det inte är så vanligt med öroninflammationer hos vuxna. Var tacksamma!

Smidig som ett kassaskåp

Jag gick in på banken för att fråga om en livförsäkring. Kontot jag har hos dem öppnade jag för 16 år sedan. På bankkontoret på den ort jag då bodde på. Jag blir nu hänvisad tillbaka till det kontoret - för det är där jag har mina "affärer".

Jag skulle kunna ta tunnelbanan tillbaka 16 år i tiden, men vägrar. Är det inte en och samma bank?

För 15 år sedan ringde min pappa från Norrland, där han då bodde, och var upprörd. Han hade varit in på banken för öppna ett nytt konto, som skulle vara länkat till det befintliga. Han blev hänvisad till bankkontoret där han öppnade sitt konto (många år tidigare): där han har sina "affärer"; i Stockholm.

Kanske brukar vi i Sverige inte flytta så långt under våra liv, men har verkligen inte utvecklingen kommer längre - och servicenivån stigit högre?

Bomber och granater

Det låter som exploderande dynamit utanför huset och en raket träffar precis ovanför mitt fönster.

Ungdomar tänder och kastar skrattandes fyrverkerier bland barnen på skolgården på dagen.

Två dagar innan nyårsafton står jag inne på videoaffären och en nioårig pojke kliver in med sin mamma. Pojken vill köpa fyrverkerier. "Det måste din mamma köpa", säger butiksinnehavaren. "Jaha", säger de och går (förbi skylten som lyder: åldersgräns 18 år för fyrverkerier) till nästa lilla butik som säljer fyrverkerier. Borde inte någon göra stickkontroller för fyrverkerier precis som de gör för tobak och alkohol?

På nyårsafton stod det föräldrar med sina barn och sköt raketer avsiktligt rakt mot tunnelbanan när den rullade in här på vår station. (Skottpengar på de vuxna, för tusan!)

Och på en fest någonstans samma kväll blir en kille nedslagen för att han har sagt till att de på festen inte ska sikta raketerna rakt in till grannarna.

Är det ingen som hör den där lilla signalen i huvudet?

Moment 22

Lärarhögskolan (där jag studerar) gick ihop med Stockholms Universitet (SU) vid årsskiftet. Eller SU svalde LHS, kanske vi kan säga.

Därav ska LHS bibliotek höra till SUs bibliotek och systemen - för utlåning, återlämning och annat - måste integreras. Hur omfattande detta arbete är och vad det praktiskt innebär är något som jag inte kan greppa, men i mitt stilla sinne så tror jag väl att all tillgänglig personal arbetar på det och att det inte är en helt omöjlig uppgift. I verkligheten kanske det är EN person och EN maskin som ska göra hela jobbet.

Sedan början av december har LHS system i princip varit oanvändbart. Den bok jag söker på biblioteket kan i systemet vara registrerad som att den finns på biblioteket, men det betyder inte att den står i hyllan. Den kan vara utlånad - eller återlämnad. Bakom disken vid receptionen står det f n fullpackade hyllor med säkert över 1500 återlämnade böcker. Dessa får vi dock inte låna eller ens reservera.

Systemet kanske kommer igång idag. Eller imorgon. Eller nästa vecka.

Eller i februari, tänker jag. Hur är det möjligt att INTE veta?

Det finns så mycket jag har svårt att få grepp om.

Osponsrad reklam

Pågens nya muffin. Ofantligt god.

Men varför heter den "Sweet hearts" (söta hjärtan??)- "A yummier muffin"? Är vi så amerikaniserade?

Irritationsmoment

Jag tror att jag har fått ticks i ena näsvingen. Kan man få det? Till och från så vibrerar och drar det nära nässpetsen och så har det varit i en vecka nu. Kanske det är ett tecken på att det ska komma snö. Eller att en meteorit snart ska falla ned.

Enormt påfrestande i alla fall.

Tjejen i kassan på ICA

Plötsligt en dag när min fyraåring lekte affär hemma så hoppade jag högt när jag hörde ropen: "EN KASSA TILL TACK, EN KASSA TILL TACK". Jag skrattade och frågade vad det betydde. Fyraåringen visste inte, men hade hört det på ICA. Så vi pratade om varför de ropade så. Strax hade det sjunkit - och skreks sedan flera gånger om dagen i en vecka.

Nu har det börjat en ny tjej i kassan på vårt ICA och hon ropar lite annorlunda. Om det är två kassor igång så ropar hon: "en andra kassa till, tack, en andra kassa till". Vad då "till"? Man kan väl inte få en andra kassa en andra gång? Det finns väl bara en kassa som är den andra kassan, sedan kommer väl en tredje kassa? Den tjejen ser i alla fall aldrig nedvärderande på mig - eller knappar på mobiltelefonen samtidigt som hon jobbar, för den delen - så jag kan gärna leva med hennes udda uttryck.

Paranoid

Ibland känns det som att omvärlden vet något om mig som inte är sant. Som om de har dömt ut mig sedan de har upptäckt någon avskyvärd hemlighet jag ruvar på. Som när 6-åringens lärare snörper på munnen och får den där bestämda minen som säger att jag inte duger eller när ungarna i området tittar på mig som om jag är en utomjording - HUR kan jag veta deras namn och hur VÅGAR jag tilltala dem. Eller när det verkar som att grannarna avsiktligt tittar åt andra hållet eller sätter näsan i vädret. Fast värst är det nog när tjejen i kassan på ICA ser nedvärderande på mig. Då undrar jag verkligen vad jag har gjort för att förtjäna det.

Kan det vara så att de bara har en dålig dag? Eller har de sett en bild av mig på internet där någon har gjort ett kollage av mitt huvud på en naken kropp intill ett slickande djur? Jag skulle så gärna vilja veta.

Dansa med änglarna

Vi var på dop i Dalarö kyrka igår. Det var vackert, så vackert. Ungen var pigg och rolig, allt var stämningsfullt och solosången var tårframkallande. Val av psalm var ny för mig och jag undrade om det låg något bakom valet, då mamman har haft det jobbigt i sin relation med sin egen pappa den senaste tiden. Han kom ändå till dopet, men satt för sig själv på en, i övrigt, tom bänkrad.

"Ser du änglarna, pappa, som dansar? Hör vilken vacker musik! ropar barnet och spelar på harpan med strängar av garn på en spik. Men vi ser inte lekarnas mönster, vi hör inte låtsasmusik. Vi har bommat till våra fönster mot glädjen som var så unik. Så dansa med änglarna, dansa mitt barn.
En dag skall du finna att alla är barn i en större men klarare lek, där alla får dansa bland änglar och garn, där ingen har tid med nåt svek."

Balla Kalla

Vad skön hon är, Charlotte Kalla. Vilket slit, vilken vinst, helt underbart!

Och plötsligt fick jag se att både Gunde och Marie är mäkta aktiva. Jag hade ingen aning. Det känns tryggt.

Spam

Åh, vad jag är less på alla dessa mail som skickas runt. Som kedjebrev man aldrig kommer undan. Värst är de som redan i ämnesraden har inskrivet "Jag vill verkligen ha tillbaka detta" eller snarare "I´d better get this back!!", där man uppmanas att komplettera med info och sedan returnera det till till avsändaren. Hur givande ÄR det egentligen?

Snacka om diskriminerad

Det var sommar, vi skulle åka och bada med flera ungar från gården. Jag var tolv år, eller kanske 13. Morsan pratade i telefon, ungarna väntade utanför. Precis just då, när jag skulle byta om till baddräkt, kom den. Min första mens.

Jag tog en av morsans bindor i badrummet, det kändes ovant. Vad skulle jag säga? Kunde jag bada? Jag ville inte avbryta morsan, jag ville vara osynlig. Jag tog en till binda från hyllan och med en sorgsen min visade jag den för morsan. Hon avbröt sitt samtal efter att hon skrikit till den i telefonen att jag nog hade fått min första mens. Sedan sa jag till ungarna att jag inte kunde åka med, innan jag stängde in mig på mitt rum. De undrade vad som hade hänt och jag hörde min morsa basunera ut över halva gården att jag fått min första mens.

Upp till tjugoårsåldern led jag sedan av dessa mensperioder, som ofta höll i sig i 9 dagar; ohyggligt mycket längre än alla kompisars. Jag hade en sanslös molande värk innan och under tiden. Jag kräktes ofta flera gånger precis i början av perioden. Det var bara att leva med. Att bindor och tamponger ökade i pris med åren var en mindre detalj.

Efter att jag födde barn blev mensen om möjligt ännu rikligare och symtomen ännu mer omfattande. PMS börjar två veckor innan mensen börjar. Jag har ont i brösten och värk i lederna någon vecka innan. Någon dag innan det hela börjar så är jag dålig i magen och har ont i halsen. För att sedan har molande värk i underlivet i några dagar innan det hela ebbar ut och tar slut. För att börja om igen efter ungefär tre veckor. Ja, förutom då jag är helt uppstressad över något i livet, då mensen helt enkelt uteblir. Det är väl kroppens sätt att protestera.

Ungefär 50% av befolkningen lägger ned stora pengar på bindor och andra skydd. Tänk då att också ha ett synfel, så att man måste lägga pengar på glasögon - för att inte tala om linser.

Tänk att sedan ha en födoämnesallergi, så att man måste köpa dyr specialmat hela tiden.

Jag kan tycka att en vuxen person som har alla dessa "symtom", och kanske fler därtill, borde vara berättigad till någon form av bidrag. Jag är ju, tack och lov, inte en av dem, men skulle nog inte tveka att skänka några kronor till dem genom skatt.

Fast det är klart. Då skulle det väl finnas andra som blev avundsjuka och tycker att även deras åkommor borde vara tllräckligt för ersättning. Så då kan ju ingen få någonting alls, det är mest rättvist.

Prestationsångest

Jag inser med sorg i hjärtat att högen med pyssel ligger kvar på skrivbordet där jag la den några dagar innan sista advent. Papper, mallar och glada färger. Inget blev skapat. Tack och lov att det var julverkstad på skolan innan jul, så att 6-åringen fick pyssla och fylla hemmet med vackra skapelser!

Vips, så har två veckor gått. Mycket kul har vi haft, mycket stress har vi genomlidit. Nu är det bara tentan kvar, som hänger tung som ett ok.

Får vi vad vi förtjänar?

Det sitter två tjejer på tunnelbanan - på väg från söderförort och in till city - och pratar med varandra. De är ungefär 18 år gamla. Ettan berättar för tvåan om julfesten hon varit på. Där slemmot H stötte på Ettan fastän han vet att hon är tillsammans med hans bästa kompis. Ettan säger fnittrande till Tvåan: "Han gick omkring hela kvällen och sa för sig själv `vi är FÖR bra kompisar för att jag ska stoppa in den i dig´. Både Ettan och Tvåan himlar med ögonen och fnittrar. Sedan pratar de vidare om killar som Ettan strulat med och att det var en farbror till Ettans ex som stötte på henne. "Fattar du, hans FARBROR?!" säger hon till Tvåan, med lite stolthet i rösten. Tvåan beundrar henne, men säger halväcklat jaaa. När Tvåan går av vid Gullmarsplan säger hon åt Ettan att ringa henne. Innan tunnelbanan startat har Ettan tagit upp mobilen och ringt till Tvåan och de fortsätter sitt samtal, som om inget hänt, via mobilerna.

Tre fjortisar med hårdsminkande ansikten sitter på tunnelbanan - på väg från city till söderförort - och pratar om vem de brukar har ONS med. "Vad då", säger en av dem, "vad betyder ons egentligen?" De andra två suckar och säger att O står för ONE - "som ju betyder ett." N står för NIGHT - "som ju betyder natt. Väl?". S står för STAND - "som betyder står. Väl?". Alla tre tittar osäkert på varandra. De enas om att det väl inte för inte betyder "står". Killens kuk "står" ju! De fnittrar. Hon som från början frågade (och som säkerligen aldrig varit med om ett ONS - vilket jag HOPPAS att de övriga också sluppit) ser fortfarande lite osäker ut.

Betedde jag och mina vänner oss så här i den åldern? Jag kan inte minnas att det var riktigt så illa. Jag vet dock att jag ofta använt mig av sex som någon form av bekräftelse. På att jag ÄR någon, antar jag. Men vad är det för bekräftelse egentligen? Nästan vem och vad som helst kan ju få en kuk att stå, det borde man ju inte känna sig särskilt märkvärdig över.

Jag kan till viss del förstå att killar kallar tjejerna hora, men då är ju killarna det lika mycket. Vilken självsyn har dessa tjejer, som tror att det är något att sträva efter att vara åtrådd. Respekterad, det är något att sträva efter! Respekt kommer knappast ur några ons.

Vänd (inte) andra kinden till

Jag kan tycka att det är lite överdrivet hur mycket Anton Abele har blivit uppmärksammad. Samtidigt som jag tycker att han står för något bra och han själv hävdar att det inte är han ensam som förtjänar uppmärksamheten, vilket ju också är bra.

För, allvarligt, jag vet inte om jag längre vill bo i ett land där det finns så mycket likgiltighet. Jag vill ha respekt mellan människor, för andra människor, för livet självt. Jag vill våga stå upp för någon som är svag, rädd och utanför - och jag vill att alla ska våga det - utan att bli nedsparkade. Jag vill ha möjlighet att uttala min åsikt - och lyssna till din - för det är vår rättighet, utan att bli nedslagna.

Alla tonåringar som verkar må så ofantligt dåligt, ha så negativ livssyn och vara så otrygga och osäkra; var är deras närmaste, vem vägleder dem i livet? Börjar det med att Bolibompa är en bra barnvakt och går sedan över till att datorn är en bra barnvakt? Vi vuxna vill så gärna leva våra egna liv, vi har fullt upp med att leva upp till våra egna mål för att alls se vad barnen behöver, känns det som ibland.

Jag vill inte att det finns TV-/dataspel där man dödar för att få mest poäng och jag vill inte se spel där man spelar fotboll, men kan sparka av någon huvudet så att det sprutar blod. Jag vill aldrig mer uppleva att 12-åringar i grupp blir en dödsmobb och ser en bit plastslang som en AK47:a - och därför måste slå ned den som pekar med plastslangen. Jag skulle helst aldrig heller höra en 13-åring säga till mig igen att vi vuxna kanske borde förklara för barnen att man faktiskt KAN dö om man blir sparkad på.

När en kvinna med ett spädbarn i vagn utanför en affär gråter och skriker att hon inte vill bli lämnad ensam med mannen som hotfullt står intill henne, så går jag inte därifrån. Jag skulle aldrig konfrontera mannen, där begränsas jag fysiskt, men jag skulle heller aldrig lämna kvinnan i sticket, där begränsas jag av min moral. Men se, ofta hjälper enbart närvaron av en utomstående. Det är bakom stängda dörrar, i hemmets vrå, som de mest bisarra scener kan utspela sig.

Eller, som i Hollstorp (Rödeby, Karlskrona), så kan även de mest bisarra scener utspela sig på en gårdsplan.

Jag vill inte längre höra skolbarnen säga "jag bryr mig inte", för att dölja deras besvikelse och sedan se dem ta ut sin frustration på någon annan. Jag vill inte heller se barnen bli så överväldigade av sina känslor att de omedelbart tar ut sin frustration på sin omgivning. Jag vill se lyckliga, harmoniska ungar. Är det något i vår mat som hindrar detta - eller är det något i vårt beteende, i våra förväntningar eller i vår frånvaro som vuxna? Finns det ett land någonstans som är bättre? Heter det utopia?

Äpplet faller inte långt från trädet

Jag var nog sju år. Min mormor och morfar var skilda. Min mamma och pappa var skilda. Mormor hade ingen ny man. Hos mig och min mamma bodde ingen ny man.

Jag minns att min mamma grät över att min mormor sa taskiga saker till min mamma. Jag minns att min mamma var konstant frustrerad över det mesta som min mormor gjorde och sa. Min mamma skrek ofta och jag var ofta i vägen. Jag var hos min mormor ibland, jag fick t o m åka dit på egen hand, och jag tyckte att hon var rolig och snäll.

Min mamma var ofta hos min (alkoliserade) morfar och städade upp. Jag tyckte min morfar var lite äcklig, men det förstod jag inte riktigt då. Han blev inlagd på långvården sedan och blev blind från diabetes (tror jag). Min mamma och jag åkte och hälsade på honom varje söndag (eller var det varannan, det kändes som flera gånger i veckan). Jag ville bara se på fiskarna vid expeditionen, klinka på pianot i korridoren och köpa godis i kiosken vid entrén på sjukhuset. När jag var elva år ringde morfar till oss varje eftermiddag från sjukhuset för att prata med mamma, det var hans dagliga aktivitet. Det var bara jag hemma när han ringde. Han frågade vad jag hade på mig, hur jag såg ut, om jag stod i bara trosorna. Inom kort klagade han för min mamma att det bara hördes ett klick när han ringde, men ingen som svarade. Var det något fel på telefonen? Min mamma frågade mig, men jag nekade. Vågade inget annat. Och fortsatte att lyfta på luren och lägga på.

Kanske tog jag mormors parti, utan att jag menade det. Jag tyckte synd om henne. Det eviga dilemmat för ett barn: det ska vara jämnvikt, det ska vara lika. Kärleken ska delas på mitten, i jämna fjärdedelar, i exakta åttondedelar eller...

För några år sedan insåg jag att jag var precis som min mamma. Jag var bitter på något diffust, kanske var det livet självt. Jag var allmänt arg och irriterad. Jag insåg att det inte var bra, det gjorde varken mig eller min unge gott. Så jag valde att inte vara sån, att inte gå i de fotspåren.

Jag inser dock nu - efter att ha spenderat en nyårshelg med min mamma, som slutade med att vi knappt talar med varandra och att hon gråter över att vi är som hon och hennes mamma - att det är precis som Kicki Norman skriver: hur mycket vi än kämpar emot så blir vi (kvinnor) ändå våra mammor.

Jag tänker dock göra mitt bästa för att kämpa emot. Jag får väl leva en lögn.

Bespottad

Jag kan ha förståelse för de föräldrar (vårdnadshavare/andra vuxna) som vill aga ett barn. Jag kan ha förståelse för den frustration som agan kommer ur. Jag har känt den själv, så jag kan ha förståelse. Men jag kan ALDRIG förstå mig på den som agar ett barn. Hur tänker man då?

Den första dagen på året loskade en 6-årig pojke rakt på mig, över halva min jacka. Jag var och hälsade på honom med min egen 6-åring och jag lyssnade just då på hans pappa, som pratade väldigt mycket.

Jag blev först helt paff, jag vet att pojken tycker om mig. Sedan blev jag arg - vad är det för jävla fasoner? Sedan slog det mig att pojken kände sig utanför och jag ville fråga varför han gjorde så, men innan jag hann göra något hade pappan också blivit arg och utdelat något bakom min rygg som gjorde ont på pojken. Pojken gick iväg gråtandes. Jag fattade då att loskan troligtvis var pojkens sätt att uttrycka sin frustration på. Vilket ändå inte betyder att det var ett okej uttryckssätt. Jag skyller dock inte hans ouppfostrade sätt på honom själv - utan på hans föräldrar.

I min egen 6-årings skola finns det två jämnåriga pojkar som spottar på många saker, så en regel i klassen blev att man inte får spotta på något eller någon. Vilket man tycker att de borde ha lärt sig hemma. Fast det kanske har sett sina föräldrar också spotta - och därför har de lärt sig det, vad vet jag.

Boris Benulic skriver att det är föräldrarna som ska lära barnen saker som inte skolan kan. Vilket jag håller med om, men enligt läroplanen är det skolans och vårdnadshavarnas gemensamma ansvar att se till att eleverna tillägnar sig det de bör. Jag efterlyser detta samarbete, då jag tycker att det lyser med sin frånvaro i enormt många skolor. Kanske både för att skolan inte välkomnar föräldrarna och för att föräldrarna inte vågar/vill/kan bli en del av skolans arbete.

Med ett samarbete kanske både skolan och föräldrarna får mer auktoritet i elevernas ögon och varje barn kan få en mer stabil skolgång. Att vi sedan behöver en skola som är anpassad till de individuella barnen är helt självklart, hur ska man kunna utvecklas om man tvingas att först bli någon man inte är?