Sexåringen har inte träffat sin pappa på snart fyra år. Han har valt att inte träffa henne. I julas skickade hon en teckning där hon skrev att hon ville träffa honom och småsyskonen. Jag tyckte att det var en bra idé, så att hon fick en ny bild av honom.
Han ringde i mellandagarna och sa att han skulle försöka låna en bil (de vill visst inte åka så pass långt med sin egen) och komma första helgen i januari. Eller helgen efter det. Eller helgen efter det. Sexåringen fastnade vid `helgen´, så hon ringde förra fredagen och då sa han att han skulle köra upp en kompis till Arlanda, så han kunde ju komma förbi en sväng och säga hej. (Han har ingen ANING om vilken stor grej det är för sexåringen.) Vilket han gjorde, men sexåringen fick honom att fika med henne i någon timme, innan han åkte. Då sa han att han skulle komma på söndag igen (fem dagar sedan) och ta med småsyskonen, som sexåringen så gärna vill träffa – om han kunde låna en bil. Vi hörde nada på hela veckan och i lördags kväll ringer sexåringen igen och då säger han bara att han inte kunde få låna någon bil. Han skulle låna farmor och farfars bil, men de har sålt den och ska köpa en ny. Och sen säger han hejdå. Inga frågor om hur sexåringen mår, hur hon har det, kul att ses senast.
Som vanligt är det jag som får stå tapper och möta besvikelsen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar