För fem år sedan fick ungen öroninflammation (nej, det var inte den första eller sista, det var en i mängden av säkert tio...) och jag gick till doktorn på en fredag i förebyggande syfte, då även jag fått ont i örat. En ung vikarierande läkare sa lätt föraktfullt att öroninflammation INTE kan smitta. Mina trumhinnor buktade, men det kunde jag ju avhjälpa genom att tryckutjämna själv. Vilket jag gjorde.
På lördagen kändes det som att någon klämt in fem hårda ärtor i mitt öra och de hade proppat igen hela hörselgången, så allt jag sa ekade inne i mitt huvud. Natten till söndagen grät jag av smärta och i gryningen ploppade det plötsligt till inne i örat, trycket släppte och kudden fick en liten fläck av blodig vätska. Söndagen spenderades på akuten. När det var min tur ifrågasatte läkaren om det verkligen var öroninflammation och drog in andan när hon tittade i mitt öra. Jag grinade ännu illa av smärta och hörde dåligt. Läkaren hämtade en ung student som också fick se. Insidan av mitt öra syntes på en skärm, så jag kunde också se hur urspolat det var.
Nu har jag haft feberfrossa tre nätter i rad och igår kände jag de där ärtorna täppa till och insåg att det var dags igen. Utan en sjuk unge den här gången, tack och lov. Jag tänkte att det kanske skulle hålla sig till måndag, så vi skulle slippa akuten, men vid tretiden i natt ploppade det till och jag grät när jag ringde till närakuten. Även denna gång var läkaren skeptisk - och drog efter andan när han tittade i mina öron. Läkaren frågade ifall jag jobbar med barn, eller varit i närheten av barn (min 6-åring satt på besöksstolen), då öroninflammation är bakterier som ÄR smittsamma...
Jag gissar mig till att det inte är så vanligt med öroninflammationer hos vuxna. Var tacksamma!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar