Snacka om diskriminerad

Det var sommar, vi skulle åka och bada med flera ungar från gården. Jag var tolv år, eller kanske 13. Morsan pratade i telefon, ungarna väntade utanför. Precis just då, när jag skulle byta om till baddräkt, kom den. Min första mens.

Jag tog en av morsans bindor i badrummet, det kändes ovant. Vad skulle jag säga? Kunde jag bada? Jag ville inte avbryta morsan, jag ville vara osynlig. Jag tog en till binda från hyllan och med en sorgsen min visade jag den för morsan. Hon avbröt sitt samtal efter att hon skrikit till den i telefonen att jag nog hade fått min första mens. Sedan sa jag till ungarna att jag inte kunde åka med, innan jag stängde in mig på mitt rum. De undrade vad som hade hänt och jag hörde min morsa basunera ut över halva gården att jag fått min första mens.

Upp till tjugoårsåldern led jag sedan av dessa mensperioder, som ofta höll i sig i 9 dagar; ohyggligt mycket längre än alla kompisars. Jag hade en sanslös molande värk innan och under tiden. Jag kräktes ofta flera gånger precis i början av perioden. Det var bara att leva med. Att bindor och tamponger ökade i pris med åren var en mindre detalj.

Efter att jag födde barn blev mensen om möjligt ännu rikligare och symtomen ännu mer omfattande. PMS börjar två veckor innan mensen börjar. Jag har ont i brösten och värk i lederna någon vecka innan. Någon dag innan det hela börjar så är jag dålig i magen och har ont i halsen. För att sedan har molande värk i underlivet i några dagar innan det hela ebbar ut och tar slut. För att börja om igen efter ungefär tre veckor. Ja, förutom då jag är helt uppstressad över något i livet, då mensen helt enkelt uteblir. Det är väl kroppens sätt att protestera.

Ungefär 50% av befolkningen lägger ned stora pengar på bindor och andra skydd. Tänk då att också ha ett synfel, så att man måste lägga pengar på glasögon - för att inte tala om linser.

Tänk att sedan ha en födoämnesallergi, så att man måste köpa dyr specialmat hela tiden.

Jag kan tycka att en vuxen person som har alla dessa "symtom", och kanske fler därtill, borde vara berättigad till någon form av bidrag. Jag är ju, tack och lov, inte en av dem, men skulle nog inte tveka att skänka några kronor till dem genom skatt.

Fast det är klart. Då skulle det väl finnas andra som blev avundsjuka och tycker att även deras åkommor borde vara tllräckligt för ersättning. Så då kan ju ingen få någonting alls, det är mest rättvist.