Vänd (inte) andra kinden till

Jag kan tycka att det är lite överdrivet hur mycket Anton Abele har blivit uppmärksammad. Samtidigt som jag tycker att han står för något bra och han själv hävdar att det inte är han ensam som förtjänar uppmärksamheten, vilket ju också är bra.

För, allvarligt, jag vet inte om jag längre vill bo i ett land där det finns så mycket likgiltighet. Jag vill ha respekt mellan människor, för andra människor, för livet självt. Jag vill våga stå upp för någon som är svag, rädd och utanför - och jag vill att alla ska våga det - utan att bli nedsparkade. Jag vill ha möjlighet att uttala min åsikt - och lyssna till din - för det är vår rättighet, utan att bli nedslagna.

Alla tonåringar som verkar må så ofantligt dåligt, ha så negativ livssyn och vara så otrygga och osäkra; var är deras närmaste, vem vägleder dem i livet? Börjar det med att Bolibompa är en bra barnvakt och går sedan över till att datorn är en bra barnvakt? Vi vuxna vill så gärna leva våra egna liv, vi har fullt upp med att leva upp till våra egna mål för att alls se vad barnen behöver, känns det som ibland.

Jag vill inte att det finns TV-/dataspel där man dödar för att få mest poäng och jag vill inte se spel där man spelar fotboll, men kan sparka av någon huvudet så att det sprutar blod. Jag vill aldrig mer uppleva att 12-åringar i grupp blir en dödsmobb och ser en bit plastslang som en AK47:a - och därför måste slå ned den som pekar med plastslangen. Jag skulle helst aldrig heller höra en 13-åring säga till mig igen att vi vuxna kanske borde förklara för barnen att man faktiskt KAN dö om man blir sparkad på.

När en kvinna med ett spädbarn i vagn utanför en affär gråter och skriker att hon inte vill bli lämnad ensam med mannen som hotfullt står intill henne, så går jag inte därifrån. Jag skulle aldrig konfrontera mannen, där begränsas jag fysiskt, men jag skulle heller aldrig lämna kvinnan i sticket, där begränsas jag av min moral. Men se, ofta hjälper enbart närvaron av en utomstående. Det är bakom stängda dörrar, i hemmets vrå, som de mest bisarra scener kan utspela sig.

Eller, som i Hollstorp (Rödeby, Karlskrona), så kan även de mest bisarra scener utspela sig på en gårdsplan.

Jag vill inte längre höra skolbarnen säga "jag bryr mig inte", för att dölja deras besvikelse och sedan se dem ta ut sin frustration på någon annan. Jag vill inte heller se barnen bli så överväldigade av sina känslor att de omedelbart tar ut sin frustration på sin omgivning. Jag vill se lyckliga, harmoniska ungar. Är det något i vår mat som hindrar detta - eller är det något i vårt beteende, i våra förväntningar eller i vår frånvaro som vuxna? Finns det ett land någonstans som är bättre? Heter det utopia?