Äpplet faller inte långt från trädet

Jag var nog sju år. Min mormor och morfar var skilda. Min mamma och pappa var skilda. Mormor hade ingen ny man. Hos mig och min mamma bodde ingen ny man.

Jag minns att min mamma grät över att min mormor sa taskiga saker till min mamma. Jag minns att min mamma var konstant frustrerad över det mesta som min mormor gjorde och sa. Min mamma skrek ofta och jag var ofta i vägen. Jag var hos min mormor ibland, jag fick t o m åka dit på egen hand, och jag tyckte att hon var rolig och snäll.

Min mamma var ofta hos min (alkoliserade) morfar och städade upp. Jag tyckte min morfar var lite äcklig, men det förstod jag inte riktigt då. Han blev inlagd på långvården sedan och blev blind från diabetes (tror jag). Min mamma och jag åkte och hälsade på honom varje söndag (eller var det varannan, det kändes som flera gånger i veckan). Jag ville bara se på fiskarna vid expeditionen, klinka på pianot i korridoren och köpa godis i kiosken vid entrén på sjukhuset. När jag var elva år ringde morfar till oss varje eftermiddag från sjukhuset för att prata med mamma, det var hans dagliga aktivitet. Det var bara jag hemma när han ringde. Han frågade vad jag hade på mig, hur jag såg ut, om jag stod i bara trosorna. Inom kort klagade han för min mamma att det bara hördes ett klick när han ringde, men ingen som svarade. Var det något fel på telefonen? Min mamma frågade mig, men jag nekade. Vågade inget annat. Och fortsatte att lyfta på luren och lägga på.

Kanske tog jag mormors parti, utan att jag menade det. Jag tyckte synd om henne. Det eviga dilemmat för ett barn: det ska vara jämnvikt, det ska vara lika. Kärleken ska delas på mitten, i jämna fjärdedelar, i exakta åttondedelar eller...

För några år sedan insåg jag att jag var precis som min mamma. Jag var bitter på något diffust, kanske var det livet självt. Jag var allmänt arg och irriterad. Jag insåg att det inte var bra, det gjorde varken mig eller min unge gott. Så jag valde att inte vara sån, att inte gå i de fotspåren.

Jag inser dock nu - efter att ha spenderat en nyårshelg med min mamma, som slutade med att vi knappt talar med varandra och att hon gråter över att vi är som hon och hennes mamma - att det är precis som Kicki Norman skriver: hur mycket vi än kämpar emot så blir vi (kvinnor) ändå våra mammor.

Jag tänker dock göra mitt bästa för att kämpa emot. Jag får väl leva en lögn.