Bespottad

Jag kan ha förståelse för de föräldrar (vårdnadshavare/andra vuxna) som vill aga ett barn. Jag kan ha förståelse för den frustration som agan kommer ur. Jag har känt den själv, så jag kan ha förståelse. Men jag kan ALDRIG förstå mig på den som agar ett barn. Hur tänker man då?

Den första dagen på året loskade en 6-årig pojke rakt på mig, över halva min jacka. Jag var och hälsade på honom med min egen 6-åring och jag lyssnade just då på hans pappa, som pratade väldigt mycket.

Jag blev först helt paff, jag vet att pojken tycker om mig. Sedan blev jag arg - vad är det för jävla fasoner? Sedan slog det mig att pojken kände sig utanför och jag ville fråga varför han gjorde så, men innan jag hann göra något hade pappan också blivit arg och utdelat något bakom min rygg som gjorde ont på pojken. Pojken gick iväg gråtandes. Jag fattade då att loskan troligtvis var pojkens sätt att uttrycka sin frustration på. Vilket ändå inte betyder att det var ett okej uttryckssätt. Jag skyller dock inte hans ouppfostrade sätt på honom själv - utan på hans föräldrar.

I min egen 6-årings skola finns det två jämnåriga pojkar som spottar på många saker, så en regel i klassen blev att man inte får spotta på något eller någon. Vilket man tycker att de borde ha lärt sig hemma. Fast det kanske har sett sina föräldrar också spotta - och därför har de lärt sig det, vad vet jag.

Boris Benulic skriver att det är föräldrarna som ska lära barnen saker som inte skolan kan. Vilket jag håller med om, men enligt läroplanen är det skolans och vårdnadshavarnas gemensamma ansvar att se till att eleverna tillägnar sig det de bör. Jag efterlyser detta samarbete, då jag tycker att det lyser med sin frånvaro i enormt många skolor. Kanske både för att skolan inte välkomnar föräldrarna och för att föräldrarna inte vågar/vill/kan bli en del av skolans arbete.

Med ett samarbete kanske både skolan och föräldrarna får mer auktoritet i elevernas ögon och varje barn kan få en mer stabil skolgång. Att vi sedan behöver en skola som är anpassad till de individuella barnen är helt självklart, hur ska man kunna utvecklas om man tvingas att först bli någon man inte är?