Sann kärlek?

Min sexåring är ute på gården med den killkompis som är hennes närmaste vän. Redan som ettåringar låg de brevid varandra under vilan på förskolan och pussades, kramades och klappade på varandra. (Det känns som att det var bara något år sedan och nu fyller de snart sju år.) För tre år sedan började sexåringen säga att hon var kär i killkompisen och sedan dess har han varit mannen i hennes liv. Någon annan kille har tillfälligt tillkommit, men inom kort fallit bort.

Tills de började i skolan. Då ändrades hela barngruppen och det var bara sexåringen, killkompisen och en till kille som kom från samma förskola. I klassen fanns det bl a sötare flickor (enligt sexåringen) och snart hängde killkompisen mest med någon av dem. En helg när sexåringen var hemma hos killkompisen hade hon frågat om han var kär i henne, men han hade sagt nej. Den eftermiddagen kom hon hem och grät bittra tårar. Jag tröstade och försökte komma på bra saker att säga. Kanske skulle han ändra sig igen, kanske skulle sexåringen själv hitta någon annan att bli kär i, men alla mina ord föll platt till golvet och kändes inte rätt.

Det gick någon månad och de träffades inte lika ofta, men så vände det och han ville leka mer med henne och efter ytterligare någon månad frågade hon igen och då sa han att det var henne han var kär i. De andra flickorna i klassen var så jobbiga, de sprang efter honom och ville pussa honom. Sexåringen vill leka med bilar också, det vill inte de andra flickorna. Däremot fick hon inte krama och pussa honom, men han fick pussa och krama henne. Vilket hon (till min fasa) gick med på och det höll i sig i någon månad, men nu kramas de som aldrig förr och kan knappt skiljas från varandra.

De leker på ett helt annat sätt än när sexåringen leker med sina tjejkompisar. Om tjejkompisarna inte får som de vill eller det uppstår en diskussion så hasplar de alltid ur sig kommentarer som "då vill inte jag komma hit mer", "då säger jag åt din mamma att jag vill gå hem", "jag är gäst här, jag får bestämma" (fastän de inte menar något av det särskilt allvarligt). Med killkompisen så är det mer raka puckar och de säger rakt ut vad de tycker om saker - och oftast är de överens.