Nu räknar vi ned, timme för timme, minut för minut.
GOTT NYTT ÅR!
torsdag 31 december 2009
Intressekonflikt
Ibland måste jag hejda Åttaåringen när hon vill berätta om vad som händer i ett TV-program. Oftast är det en tecknad serie hon vill berätta om. Oftast har jag ett hum om vad som har hänt i serien, men låter henne hållas. Jag lyssnar till henne berätta om ett, kanske två, program sedan säger jag stopp. Hon måste prata om något annat.
Igår fick jag äntligen bekräftat att hon inte är den enda som gör så. Smillas ungar gör det också. Sonen hade dessutom en period där han berättade frenetiskt om olika nivåer i TV- och dataspel. Smillas öron blödde tillslut. Intresset falnar ju liksom ganska snabbt, när man själv har svårt att leva sig in i vad som händer. Eller snarare; det falnar p g a att det är så mycket upprepning hela tiden.
Tänk ändå, hur mycket tid ägnar inte barn åt just TV och TV-/dataspel? Ofta enormt mycket. Särskilt pojkar, upplever jag. Och var släpps dessa erfarenheter fram, var uppskattas de? I skolan är de ju i princip förbjudna, de berörs inte. Ändå har jag pratat med många killar 7-12-år som själva är medvetna om att det är detta som de verkligen vet något om. Får de fria händer så är det TV-/dataspel eller TV-program som de vill skriva, rita och prata om. Varför tar vi aldrig tillvara på det någonstans? Vi ger dem förutsättning för att uppehålla dessa intressen, men sedan vill vi inte veta av resultatet. Det rimmar illa.
Igår fick jag äntligen bekräftat att hon inte är den enda som gör så. Smillas ungar gör det också. Sonen hade dessutom en period där han berättade frenetiskt om olika nivåer i TV- och dataspel. Smillas öron blödde tillslut. Intresset falnar ju liksom ganska snabbt, när man själv har svårt att leva sig in i vad som händer. Eller snarare; det falnar p g a att det är så mycket upprepning hela tiden.
Tänk ändå, hur mycket tid ägnar inte barn åt just TV och TV-/dataspel? Ofta enormt mycket. Särskilt pojkar, upplever jag. Och var släpps dessa erfarenheter fram, var uppskattas de? I skolan är de ju i princip förbjudna, de berörs inte. Ändå har jag pratat med många killar 7-12-år som själva är medvetna om att det är detta som de verkligen vet något om. Får de fria händer så är det TV-/dataspel eller TV-program som de vill skriva, rita och prata om. Varför tar vi aldrig tillvara på det någonstans? Vi ger dem förutsättning för att uppehålla dessa intressen, men sedan vill vi inte veta av resultatet. Det rimmar illa.
Mama Pinga
Ibland får jag en känsla av att jag skulle kunna vara en av karaktärerna i en Stephen King roman. En dam som samlar alla (barn?) kring sig, som genom ett sjätte sinne. Kan det vara "Pestens tid" jag tänker på? Minns inte, det var länge sedan jag läste de böckerna. Jag får den känslan när jag upplever att jag vill beskydda ett barn, ta dem under mina vingar och prata med dem. Som igår när jag såg en av de 11-åriga eleverna jag haft i skolan. Klockan var 21.30 och hon var tillsammans med en några år äldre tjej. De var uppklädda och bytte tåg för att åka vidare i natten.
Så vit som snö
Trädens grenar har målats vita och buskarna bär tunga hattar.
Naturen är vacker, så vacker.
Naturen är vacker, så vacker.
Ett annat liv
Igår besökte jag Smilla och hennes familj med Åttaåringen. Det var makalöst trevligt.
Jag upplever alltid en lika märklig känsla när jag återkommer till min uppväxts förort. Det är välbekant främmande, eller hur det nu ska beskrivas. Det är bra att vissa saker förändras i alla fall.
Jag upplever alltid en lika märklig känsla när jag återkommer till min uppväxts förort. Det är välbekant främmande, eller hur det nu ska beskrivas. Det är bra att vissa saker förändras i alla fall.
Gubben i månen
Det går att tolka de flesta bilder på sätet, som den här:
Det finns också en sol, men den här då:
Är det en måne?
Åttaåringen tyckte att vi skulle ringa Lasse Åberg och fråga.
Det finns också en sol, men den här då:
Är det en måne?
Åttaåringen tyckte att vi skulle ringa Lasse Åberg och fråga.
Rätt ska vara rätt
Vid skolan i den finare delen av förorten kliver tre flickor, ca 10 år gamla, på bussen. En av dem säger att hon och hennes klass har fått i läxa över jullovet att läsa en historia och skriva om den. De andra två häpnar och nr 2 säger att de bara fick i läxa att tänka på nyårslöften och sedan berätta om hur de tänkt. Den tredje säger att de inte fått någon läxa alls över lovet. Då vill den första prata om något annat. Själv vill jag vända mig om och säga att de väl är medvetna om att man inte får ge läxor över lovet, utan att de måste få tid under skolterminen på sig att hinna färdigställa läxan. Jag gör det dock inte, jag håller mig.
Jag är så himla kluven till läxor. Av alla de lärare kära E och jag intervjuade när vi skrev vår c-uppsats så var det bara ett par stycken som hade en avslappnad attityd till läxor och inte gav det rutinmässigt, utan när de tyckte att det behövdes. När barnen gråter när de ska göra läxan och det hela blir en kamp inom familjen så känns det ju onekligen som att läxorna har misst sin mening, vilket även en av lärarna sa:
- Om det ser ut så hemma så hoppas jag verkligen att familjen kommer och berättar det för mig, så får vi lägga upp det på ett annat sätt.
Jag kan tycka att det borde finnas någon form av databas som man kan plocka individuella läxor ur. "Jaha, du gillar att bygga saker, då kan du göra den här läxan i matematik." "Jaha, du gillar att spela dataspel, då kan du göra den här läxan i matematik." Lektion.se är ju visserligen bra, men riktigt den nivån är det inte. Samtidigt behöver ju inte individeella läxor innebära en läxa för varje barn. De kan fortfarande vara en generell läxa, men varje barn får svara generellt. Lite som när Åttaåringen gick i Föreskoleklassen och de fick i läxa att räkna hur många dörrar, talor och kuddar som fanns hemma.
Jag är så himla kluven till läxor. Av alla de lärare kära E och jag intervjuade när vi skrev vår c-uppsats så var det bara ett par stycken som hade en avslappnad attityd till läxor och inte gav det rutinmässigt, utan när de tyckte att det behövdes. När barnen gråter när de ska göra läxan och det hela blir en kamp inom familjen så känns det ju onekligen som att läxorna har misst sin mening, vilket även en av lärarna sa:
- Om det ser ut så hemma så hoppas jag verkligen att familjen kommer och berättar det för mig, så får vi lägga upp det på ett annat sätt.
Jag kan tycka att det borde finnas någon form av databas som man kan plocka individuella läxor ur. "Jaha, du gillar att bygga saker, då kan du göra den här läxan i matematik." "Jaha, du gillar att spela dataspel, då kan du göra den här läxan i matematik." Lektion.se är ju visserligen bra, men riktigt den nivån är det inte. Samtidigt behöver ju inte individeella läxor innebära en läxa för varje barn. De kan fortfarande vara en generell läxa, men varje barn får svara generellt. Lite som när Åttaåringen gick i Föreskoleklassen och de fick i läxa att räkna hur många dörrar, talor och kuddar som fanns hemma.
Sehr Schön. Nej, jag ser inte sjön.
Om en vecka har jag min sista salstenta på Universitetet. Den ska bl a bestå av ordförståelse (engelska). Orden ska vår lärare ta ur ordlistor som vi själva skapat under höstterminen och lagt upp på nätet. 13 grupper som skrivit 3 listor vardera med 10-15 ord på varje, alltså ca 450-500 ord. När jag nu tar del av dem så inser jag tacksamt att väldigt många grupper har valt samma (lätta) ord, så de kan jag bortse från omgående. Sedan visar det sig att inte alla grupper har lagt upp sina listor alls, så där faller ytterligare några bort. Sedan inser jag till min fasa att flera av orden som är upplagda är felstavade, eller att översättningen inte är korrekt. Varför har inte vår lärare bett dem att rätta sina ordlistor? (För att han inte läst dem så noga, säkerligen.) Det är som att jag skulle lämna ut felstavade glosor till mina elever i grundskolan.
När jag nu samlat ihop de ord jag möjligtvis behöver öva in i skallen en aning, så blir det ca 30 stycken. Det känns bra.
När jag nu samlat ihop de ord jag möjligtvis behöver öva in i skallen en aning, så blir det ca 30 stycken. Det känns bra.
tisdag 29 december 2009
Hur ska det gååå
Det är sex år sedan jag jobbade heltid. Då var Åttaåringen liten och jag släpade upp henne i ottan för att lämna på dagis och hemma på kvällen hann vi knappt säga hej innan det var dags att sova. Där vill jag aldrig hamna igen (även om förutsättningarna är helt andra nu, så kan det bli rätt likt). Åttaåringen är nu införstådd med att jag kan behöva börja jobba oerhört tidigt (i jämförelse med hur dags vi har kunnat gå hemifrån de senaste åren) och att hon får välja mellan att vara länge på Fritids på morgonen eller klara sig hemma själv. Hon säger sig kunna klara sig hemma själv, men jag känner inte att det är något jag vill lägga på henne ännu. Kanske om ett år eller så.
Om jag kan hitta ett jobb som bara är på 75%, kan vi överleva på det? Om vi har överlevt på bara CSN i flera år, så borde det väl gå? Hellre tid och livskvalitet än pengar, det är mitt motto (även om det skulle vara trevligt med några nya plagg...).
Om jag kan hitta ett jobb som bara är på 75%, kan vi överleva på det? Om vi har överlevt på bara CSN i flera år, så borde det väl gå? Hellre tid och livskvalitet än pengar, det är mitt motto (även om det skulle vara trevligt med några nya plagg...).
The war has begun
I söndags började de första fyrverkerierna att smälla ovanför taket här hemma. Otroligt att de lyckades hålla sig så länge. Förra året höll det på många dagar innan nyår. Ikväll var det som lilla nyårsafton. I över en halvtimme small det, och glittrade fint på himlen. Är det någon helgdag jag har missat?
Tvära kast
Nästan plus tre grader ute igår och snön började smälta bort en aning. Nästan minus tio grader ute ett dygn senare. Tur att gubbarna hann ploga rent ordentligt emellan, och - framför allt - sanda, sanda, sanda.
Hur man träffar någon
På tal om hur träffar man någon, så slog det mig att jag glömde nämna gymmet. Jag föreslog till min yngre kvinnliga kurskamrat att hon kanske kunde testa att gå på något gym, eller Friskis & Svettis eller så, men då såg hon helt förfärad ut.
- Vad då, menar du att man bara ska börja prata med någon okänd människa som står där och spänner sig?
Ja, det har har man ju hört talas att folk gör. Sedan tänkte jag: hur gör hon på krogen då, det är ju ungefär samma sak. Fast det är klart, jag skulle nog inte heller tilltala någon på gymmet eller F&S.
- Det är ju bara sånt som händer i filmer, säger hon sedan.
- Dessutom, fortsätter hon, jag går inte på gym, och Friskis vad då, sa du?
Det visade sig att hon är en sån som min väninna Smilla, som aldrig någonsin besöker ett gym eller ägnar sig åt någon form av fritidsaktivitet (Gå en promenad, varför då?), men heller aldrig verkar ha några problem att hålla sin kropp i hyfsad form.
Så idag besökte jag simhallen med Åttaåringen och insåg att där verkar det finnas ytterligare ett ställe för att träffa någon. Vuxna män och kvinnor kom dit, klev i för "motionssim", simmade max sex längder och mellan varje längd stod de vid kanten och tittade på folk och tilltalade vissa, sedan klev de upp och gick. Fascinerande. Och en aning läbbigt.
- Vad då, menar du att man bara ska börja prata med någon okänd människa som står där och spänner sig?
Ja, det har har man ju hört talas att folk gör. Sedan tänkte jag: hur gör hon på krogen då, det är ju ungefär samma sak. Fast det är klart, jag skulle nog inte heller tilltala någon på gymmet eller F&S.
- Det är ju bara sånt som händer i filmer, säger hon sedan.
- Dessutom, fortsätter hon, jag går inte på gym, och Friskis vad då, sa du?
Det visade sig att hon är en sån som min väninna Smilla, som aldrig någonsin besöker ett gym eller ägnar sig åt någon form av fritidsaktivitet (Gå en promenad, varför då?), men heller aldrig verkar ha några problem att hålla sin kropp i hyfsad form.
Så idag besökte jag simhallen med Åttaåringen och insåg att där verkar det finnas ytterligare ett ställe för att träffa någon. Vuxna män och kvinnor kom dit, klev i för "motionssim", simmade max sex längder och mellan varje längd stod de vid kanten och tittade på folk och tilltalade vissa, sedan klev de upp och gick. Fascinerande. Och en aning läbbigt.
måndag 28 december 2009
Smygpredikan
I bilen på E4:an igår lyssnade jag på ett inslag på radion om de fem afghanska killarna som dök upp i Sävsjö på julafton. Radiomannen frågade pastor Jonas hur han såg på trovärdigheten i killarnas historia. Genast förändrades pastorns röst, den blev mer myndig och han tog i när han svarade något i stil med:
- Det är ju det som är det bästa med kyrkan, vi behöver inte göra någon bedömning. Vi behöver endast visa dem Jesu kärlek och ta hand om dem.
Han fortsatte en bra stund och pratade om kyrkans roll, den allsmäktiga.
- Det är ju det som är det bästa med kyrkan, vi behöver inte göra någon bedömning. Vi behöver endast visa dem Jesu kärlek och ta hand om dem.
Han fortsatte en bra stund och pratade om kyrkans roll, den allsmäktiga.
Smällar man får ta
Åttaåringen ser fundersam ut när vi sitter i bilen på väg hem från hennes pappa. Hon säger:
- Vet du vad som är tråkigt med mina systrar, mamma?
- Nej, vad då?
- När de får en sak så tar det bara en stund så har de glömt bort den saken.
- Hur menar du då?
- Alltid när de får en present så lägger de den saken någonstans och efter bara en kort stund så hittar de inte den saken. Jag gav ju mina presenter och när vi sedan skulle använda dem så visste de inte ens var de var någonstans.
- Jaha...de har ganska mycket saker, va?
- Skojar du.
- Det kan ju bli så när man får alldeles för mycket saker att man kanske inte bryr sig om alla saker så mycket, att man liksom inte kan se värdet i sakerna längre och tar hand om dem.
- Ja, det är så det är. Så gör de med alla saker, de liksom struntar i dem.
- Vad trist.
- Jaa...
- Vet du vad som är tråkigt med mina systrar, mamma?
- Nej, vad då?
- När de får en sak så tar det bara en stund så har de glömt bort den saken.
- Hur menar du då?
- Alltid när de får en present så lägger de den saken någonstans och efter bara en kort stund så hittar de inte den saken. Jag gav ju mina presenter och när vi sedan skulle använda dem så visste de inte ens var de var någonstans.
- Jaha...de har ganska mycket saker, va?
- Skojar du.
- Det kan ju bli så när man får alldeles för mycket saker att man kanske inte bryr sig om alla saker så mycket, att man liksom inte kan se värdet i sakerna längre och tar hand om dem.
- Ja, det är så det är. Så gör de med alla saker, de liksom struntar i dem.
- Vad trist.
- Jaa...
Sans glamour
Hur ska vi fira nyår? frågade jag Åttaåringen. Ska vi vara hemma och spela spel? Hon sken upp och kramade mig. Att bara umgås är det bästa som finns. Jag ser det aldrig som en uppoffring.
Varje nyårsafton sedan Åttaåringen föddes har vi spenderat tillsammans. Det jag kan sakna är ett litet inslag av glamour, att få dansa och gå ut och äta gott. Vi får väl klä upp oss och fixa finmiddag hemma. Sedan tror jag att vi ska göra som en grannfamilj här på gården gjorde förra nyårsafton: gå ut med ficklampa i skogen bakom huset och sätta oss på hällarna och betrakta färgerna på himlen.
Varje nyårsafton sedan Åttaåringen föddes har vi spenderat tillsammans. Det jag kan sakna är ett litet inslag av glamour, att få dansa och gå ut och äta gott. Vi får väl klä upp oss och fixa finmiddag hemma. Sedan tror jag att vi ska göra som en grannfamilj här på gården gjorde förra nyårsafton: gå ut med ficklampa i skogen bakom huset och sätta oss på hällarna och betrakta färgerna på himlen.
Glasklart
Gled fram på ishalka på väg till och från tvättstugan idag. Åh, hur jag önskar att tvättmaskinen hemma fungerade.
söndag 27 december 2009
Livstid
Katten fyller 17 år. Jag har varit med sedan hon föddes. Jag var 20 år då. Ett helt annat liv. Genom allt som hänt så finns hon alltid där. Hon jagar ännu sin svans, skuggor och små snören. Jag hoppas på många år till tillsammans.
Den röde mannen dödar
På tuben ut mot förorten, efter att jag lämnat bilen, så sitter jag i närheten av tre killar. När jag lyssnar på dem så tror jag att de är i övre tonåren, men när jag tittar på dem så tror jag att de är närmare 30. De har kepsar och huvtröjor. Två av dem delar lurar och sitter och gungar med huvudet. Den som ser äldst ut säger till den som ser yngst ut:
- Redman är fett bra asså, tycker du inte det?
Den yngste ser tveksam ut, han funderar. Den äldste fortsätter.
- Asså, Redman e fett underestimated. Om du tittar på hans lyrics och beats, asså han mördar. Jag gillar hans video när han har micken typ här uppe vid tinningen å ända ner till munnen, kolla så här...
Alla tre vrider på huvudet och tittar på några t-banevagnar modell äldre som puttrar förbi oss på andra sidan perrongen. Mitt bland vagnarna åker det en orange vagn som ser uråldrig ut. På den står det SL snöblåsningsvagn. Killarna sitter med öppna munnar. När vi åker vidare sitter de tyst och gungar med huvudet.
- Redman är fett bra asså, tycker du inte det?
Den yngste ser tveksam ut, han funderar. Den äldste fortsätter.
- Asså, Redman e fett underestimated. Om du tittar på hans lyrics och beats, asså han mördar. Jag gillar hans video när han har micken typ här uppe vid tinningen å ända ner till munnen, kolla så här...
Alla tre vrider på huvudet och tittar på några t-banevagnar modell äldre som puttrar förbi oss på andra sidan perrongen. Mitt bland vagnarna åker det en orange vagn som ser uråldrig ut. På den står det SL snöblåsningsvagn. Killarna sitter med öppna munnar. När vi åker vidare sitter de tyst och gungar med huvudet.
Mjölka
Innan Åttaåringen skulle till Pappan på juldagen så bad Pappan om en önskelista. Åttaåringen ville ge en lista med flera av de saker jag redan visste att hon skulle få från mig och mina föräldrar, så jag uppmuntrade henne att skriva andra saker på listan till Pappan (väl medveten om att de hos Pappan kommer finnas sju vuxna som har rätt gott om pengar).
- Skriv de saker som du önskar dig, men som du vet att jag inte har råd att ge dig. De är ju flera hos pappa, så de kan köpa tillsammans.
- Ja! Så ett Nintendo DS, några spel och...
- Skriv de saker som du önskar dig, men som du vet att jag inte har råd att ge dig. De är ju flera hos pappa, så de kan köpa tillsammans.
- Ja! Så ett Nintendo DS, några spel och...
A hard day´s work
Lånade bil vid 11-snåret. Storhandlade och gav mig sedan ut på E4:an. Rätt bra väglag. Kom fram till Pappans stad, men sedan åkte jag helt vilse. Virrade runt i över en halvtimme. Tyckte att jag hade koll på läget från förra gången jag hämtade Åttaåringen, men icke. Gick på magkänsla och med hjälp av några vägvisare hittade jag tillslut fram. Bara 20 min försenad. (Ja, jag hade ringt flera gånger för att meddela att jag var försenad, men ingen hade svarat.)
Vi lämnade sedan staden strax innan fyra och då var det redan bäckmörkt. Attans vad ansträngande det var att köra hem igen. Tur att det var en tät ström av andra hemvändande bilar. Inte för många, utan bara som en vägledande baklyse-orm i mörkret. Åttaåringen babblade hysteriskt i nästan en timme, sedan slocknade hon som ett ljus och sov hela vägen hem. Hon hade lagt sig vid midnatt båda kvällarna hos Pappan. De får lägga sig när de vill, och de behöver inte borsta tänderna.
Åttaåringen sa:
- När jag var där på sommaren så borstade inte mina systrar tänderna på tre dagar, men på den fjärde dagen så sa pappa till dem när de lagt sig att "imorgon måste ni borsta tänderna, och om ni glömmer det, så måste ni göra det dagen efter".
- Det låter lite äckligt.
- Ja, jag vet. Jag borstar i alla fall alltid på kvällen.
- Jaha, du menar att de inte borstar tänderna på morgonen heller?
- Nej, det gör de aldrig, men ibland på kvällen.
Vid sju på kvällen återlämnade jag bilen. Det kändes som att jag suttit i den oavbrutet i åtta timmar.
Vi lämnade sedan staden strax innan fyra och då var det redan bäckmörkt. Attans vad ansträngande det var att köra hem igen. Tur att det var en tät ström av andra hemvändande bilar. Inte för många, utan bara som en vägledande baklyse-orm i mörkret. Åttaåringen babblade hysteriskt i nästan en timme, sedan slocknade hon som ett ljus och sov hela vägen hem. Hon hade lagt sig vid midnatt båda kvällarna hos Pappan. De får lägga sig när de vill, och de behöver inte borsta tänderna.
Åttaåringen sa:
- När jag var där på sommaren så borstade inte mina systrar tänderna på tre dagar, men på den fjärde dagen så sa pappa till dem när de lagt sig att "imorgon måste ni borsta tänderna, och om ni glömmer det, så måste ni göra det dagen efter".
- Det låter lite äckligt.
- Ja, jag vet. Jag borstar i alla fall alltid på kvällen.
- Jaha, du menar att de inte borstar tänderna på morgonen heller?
- Nej, det gör de aldrig, men ibland på kvällen.
Vid sju på kvällen återlämnade jag bilen. Det kändes som att jag suttit i den oavbrutet i åtta timmar.
lördag 26 december 2009
Far from home
Pratar med min mamma för att höra hur besöket hos Pingu gick igår. Hon säger att det märks att det är ett hem på väg att brytas upp. Stämningen var låg. Pingu och hans fru har valt att inte berätta för barnen förrän efter helgerna. Vet inte om det är så bra. Barn känner på sig. De lämnade inte de vuxna för en minut igår. Första veckan i januari börjar de separera och flytta ut.
Sedan övergår min mamma till att berätta om att dagen igår slutade på ett väldigt dåligt sätt. Någon hade parkerat på hennes parkeringsplats när hon och hennes man kom hem. Hon nästan skriker åt mig när hon berättar det här. Vilken tid det tog att ta reda på vem det var och hur påfrestande det var att sedan se den personen åka iväg. Hon skrek åt honom och var helt rasande.
- Naturligtvis var det en utlänning också. Jag skulle kunna gå med i Sverigedemokraterna bara för att de vill bli av med dem!
Jag skrattar (vilket inte faller i god jord.).
- Dem? Hur menar du då?
- Utlänningar.
- Generaliserar du inte lite väl mycket då? Det skulle ju lika gärna kunnat varit en svensk som parkerat på din plats.
- Neheej, du! Svenskar vågar inte göra sånt, de är för rädda och mesiga!
- Jaha, men inte SD?
- Nej, men jag kan ju inte gå med där ändå, för de vill ju också ha bort homosexuella, och det går jag inte med på.
- Nehej, så då kan du inte dra alla över en kam? Det gäller bara för vissa?
- Ja, så klart. Så du har aldrig något problem med utlänningar då?
- Jovisst, men det handlar inte om att de är utlänningar, det handlar om att de är individer. Hade du satt en annan kille i samma ålder från samma land som den snubben som nu tog din parkering, så hade han kanske inte ställt sig på den platsen.
- Det tror jag visst det.
Fast nu har hon lugnat ned sig en aning (och jag är less på det hela).
- Herregud, det handlar om en parkeringsplats. Det är inte så allvarligt.
- Det är det visst det. Det är otroligt irriterande.
- Ja, visst, men det är inte hela världen. (Dessutom vet jag att det har hänt att hennes man också har parkerat på någon annans plats. Då kunde de minsann inte förstå hur platsägaren kunde bli så upprörd.)
Samtalet övergår till en diskussion om SD och att övriga partier inte kommer kunna ignorera SD framöver.
- Det finns alltför mycket ilska och rädsla i samhället idag, SD lär bli invalda i regeringen i nästa val, säger min mamma.
Ja, tänker jag, om folk tänker som du gör.
Sedan övergår min mamma till att berätta om att dagen igår slutade på ett väldigt dåligt sätt. Någon hade parkerat på hennes parkeringsplats när hon och hennes man kom hem. Hon nästan skriker åt mig när hon berättar det här. Vilken tid det tog att ta reda på vem det var och hur påfrestande det var att sedan se den personen åka iväg. Hon skrek åt honom och var helt rasande.
- Naturligtvis var det en utlänning också. Jag skulle kunna gå med i Sverigedemokraterna bara för att de vill bli av med dem!
Jag skrattar (vilket inte faller i god jord.).
- Dem? Hur menar du då?
- Utlänningar.
- Generaliserar du inte lite väl mycket då? Det skulle ju lika gärna kunnat varit en svensk som parkerat på din plats.
- Neheej, du! Svenskar vågar inte göra sånt, de är för rädda och mesiga!
- Jaha, men inte SD?
- Nej, men jag kan ju inte gå med där ändå, för de vill ju också ha bort homosexuella, och det går jag inte med på.
- Nehej, så då kan du inte dra alla över en kam? Det gäller bara för vissa?
- Ja, så klart. Så du har aldrig något problem med utlänningar då?
- Jovisst, men det handlar inte om att de är utlänningar, det handlar om att de är individer. Hade du satt en annan kille i samma ålder från samma land som den snubben som nu tog din parkering, så hade han kanske inte ställt sig på den platsen.
- Det tror jag visst det.
Fast nu har hon lugnat ned sig en aning (och jag är less på det hela).
- Herregud, det handlar om en parkeringsplats. Det är inte så allvarligt.
- Det är det visst det. Det är otroligt irriterande.
- Ja, visst, men det är inte hela världen. (Dessutom vet jag att det har hänt att hennes man också har parkerat på någon annans plats. Då kunde de minsann inte förstå hur platsägaren kunde bli så upprörd.)
Samtalet övergår till en diskussion om SD och att övriga partier inte kommer kunna ignorera SD framöver.
- Det finns alltför mycket ilska och rädsla i samhället idag, SD lär bli invalda i regeringen i nästa val, säger min mamma.
Ja, tänker jag, om folk tänker som du gör.
Close to home
Strötittar emellanåt på Bostad Stockholm. I veckan märkte Åttaåringen det och frågade förskräckt om vi ska flytta. Nej, det är inte aktuellt just nu. Jag tittar bara.
Så ser jag att det är en lägenhet ledig, som skulle passa mig och Åttaåringen, i min mammas hus i Skogås. Åttaåringen tycker att det låter ypperligt. Vad nära vi skulle ha till mormor! För mig finns det inte med som ett alternativ ens. Jag tror att Åttaåringen kanske kommer att förstå när hon blir äldre.
Eller snarare; jag hoppas att hon inte kommer känna på samma sätt för sin egen mamma.
Så ser jag att det är en lägenhet ledig, som skulle passa mig och Åttaåringen, i min mammas hus i Skogås. Åttaåringen tycker att det låter ypperligt. Vad nära vi skulle ha till mormor! För mig finns det inte med som ett alternativ ens. Jag tror att Åttaåringen kanske kommer att förstå när hon blir äldre.
Eller snarare; jag hoppas att hon inte kommer känna på samma sätt för sin egen mamma.
fredag 25 december 2009
Komedi på hög nivå
Tittar på kanalen Comedy central. Ett reklaminslag visar Mr T som slår ett slag för spelet Warcraft. Då kommer jag på att Åttaåringen igår sa:
- När pappa är ledig så sitter han nästan hela tiden vid datorn och spelar ett spel...jag kommer inte ihåg vad det heter. Det är en massa gubbar man ska slåss mot och man ska liksom bygga upp ett rike, eller nåt.
- Kan det heta Warcraft?
- Ja! Precis så heter det.
En rysning av obehag längst ryggen. Pappan spelade det redan när vi var tillsammans, för nästan 10 år sedan, och efter ett tag tyckte jag att det spelades alldeles för mycket. Jag känner tacksamhet över att jag slipper leva med det.
- När pappa är ledig så sitter han nästan hela tiden vid datorn och spelar ett spel...jag kommer inte ihåg vad det heter. Det är en massa gubbar man ska slåss mot och man ska liksom bygga upp ett rike, eller nåt.
- Kan det heta Warcraft?
- Ja! Precis så heter det.
En rysning av obehag längst ryggen. Pappan spelade det redan när vi var tillsammans, för nästan 10 år sedan, och efter ett tag tyckte jag att det spelades alldeles för mycket. Jag känner tacksamhet över att jag slipper leva med det.
Den förlorade generationen
Tittar på "En förlorad generation?" på SVT2 och tänker på de ungdomar jag stött på under de korta perioder som jag själv har varit knuten till Arbetsförmedlingen. Vissa har givit upp, vissa tycker att det är skönt att inte jobba, vissa vägrar ge upp. Sedan finns det så mycket konstig byråkrati inom Arbetsförmedlingen som gör att man inte får hitta på vad man vill för att försöka få ett jobb. Som att ta ett lärlingsjobb eller söka upp egna praktikplatser, sånt ses inte på med blida ögon i alla lägen.
Min pappa berättar om sin frus barn, en kille som nyligen blivit myndig. Han har inget jobb, men får praktisera. Han får 70 kronor. Per dag. Inte per timme. Då gäller det att göra sig oumbärlig för att få stanna kvar, men det är väl i princip omöjligt, då det ofta är en fabricerad tjänst som inte finns om inte bidraget till arbetsgivaren finns. Jag föreslår att sonen borde börja studera. Fast med obefintliga betyg i basämnen, så är ju inte heller det en möjlighet...
Min pappa berättar om sin frus barn, en kille som nyligen blivit myndig. Han har inget jobb, men får praktisera. Han får 70 kronor. Per dag. Inte per timme. Då gäller det att göra sig oumbärlig för att få stanna kvar, men det är väl i princip omöjligt, då det ofta är en fabricerad tjänst som inte finns om inte bidraget till arbetsgivaren finns. Jag föreslår att sonen borde börja studera. Fast med obefintliga betyg i basämnen, så är ju inte heller det en möjlighet...
Hur träffar man någon?
Fikade med mina kusiner för snart en vecka sedan. En av dem berättade om en (manlig) kollega som gick på danskurs. Inte så mycket för att lära sig dansa, som för att försöka träffa någon att gå på dejt med. Det är kanske så "vi" gör i min generation. Eller?
Vid skilda tillfällen under hösten har jag suttit i samtal med en manlig kurskamrat som är 22 år och en dito kvinnlig som är lika gammal (ung). Vi har diskuterat relationer och de frågade mig hur man egentligen kan träffa någon, någon att vara tillsammans med och tycka om. Jag fascineras. Både över att de inte ser några tillfällen någonstans - och att de ser på mig som så pass vis att jag har råd att ge.
De anser inte att krogen har så mycket att ge, de har gått igenom bekantskapskretsen och de skulle aldrig någonsin söka sällskap via internet. Så, vad ska jag svara dem? Jag kanske ska presentera dem för varandra...
Vid skilda tillfällen under hösten har jag suttit i samtal med en manlig kurskamrat som är 22 år och en dito kvinnlig som är lika gammal (ung). Vi har diskuterat relationer och de frågade mig hur man egentligen kan träffa någon, någon att vara tillsammans med och tycka om. Jag fascineras. Både över att de inte ser några tillfällen någonstans - och att de ser på mig som så pass vis att jag har råd att ge.
De anser inte att krogen har så mycket att ge, de har gått igenom bekantskapskretsen och de skulle aldrig någonsin söka sällskap via internet. Så, vad ska jag svara dem? Jag kanske ska presentera dem för varandra...
What could have been
När jag dukade upp en stor söndagsfrukost för några veckor sedan kläckte Åttaåringen ur sig att hon saknade Musikmannen, för tydligen var det mer vanligt att jag dukade upp stor frukost när han åt med oss.
Vi har inte träffats på snart två månader. Vi lär inte ses mer. Fast Musikmannen vill gärna det. När jag sa adjö kom han på att han älskade mig och vi har haft djupa diskussioner sedan dess. Via mail. För han kan inte ha en sån diskussion i ett vanligt samtal. Vilket för mig inte är hållbart. Det hela handlar om att han vill bli någon som han inte är, för att jag ska bli nöjd/tillfredsställd/glad eller dylikt. Själv anser jag inte att det är varken möjligt, eller önskvärt, att förändra sig så.
Sedan tänker jag på Pingu och deras situation. Den är lite likadan, fast i ett ofantligt större perspektiv och med fler komplikationer (då det är barn inkluderade). Vi är ofta de bästa vi någonsin kan vara när vi inleder ett förhållande och sedan försöker vi att upprätthålla den bilden av oss själva så länge det bara går. Är det dock inte ett naturligt beteende, eller ett vi själva finner tillräckligt önskvärt, så faller vi tillslut tillbaka in i gamla vanor. Eller som Pingu uttryckte det:
- Jag trodde att jag kunde slappna av och känna mig trygg i det här förhållandet, att oavsett vad jag gjorde så skulle förhållandet bestå.
Vi har inte träffats på snart två månader. Vi lär inte ses mer. Fast Musikmannen vill gärna det. När jag sa adjö kom han på att han älskade mig och vi har haft djupa diskussioner sedan dess. Via mail. För han kan inte ha en sån diskussion i ett vanligt samtal. Vilket för mig inte är hållbart. Det hela handlar om att han vill bli någon som han inte är, för att jag ska bli nöjd/tillfredsställd/glad eller dylikt. Själv anser jag inte att det är varken möjligt, eller önskvärt, att förändra sig så.
Sedan tänker jag på Pingu och deras situation. Den är lite likadan, fast i ett ofantligt större perspektiv och med fler komplikationer (då det är barn inkluderade). Vi är ofta de bästa vi någonsin kan vara när vi inleder ett förhållande och sedan försöker vi att upprätthålla den bilden av oss själva så länge det bara går. Är det dock inte ett naturligt beteende, eller ett vi själva finner tillräckligt önskvärt, så faller vi tillslut tillbaka in i gamla vanor. Eller som Pingu uttryckte det:
- Jag trodde att jag kunde slappna av och känna mig trygg i det här förhållandet, att oavsett vad jag gjorde så skulle förhållandet bestå.
Fröjdefull
Den finaste klapp jag fick var en kudde som Åttaåringen gjort på Fritids.
Den lär finnas vid min sida tills jag dör.
Den lär finnas vid min sida tills jag dör.
Att skiljas är att dö en smula
Nu har Åttaåringen åkt iväg med Pappan. På söndag åker jag för att hämta hem henne igen. Det blir en kort visit, men Åttaåringen nöjde sig med det. Huvudsaken var att hon fick träffa sina halvsystrar.
När Åttaåringen såg en trailer på nya Alvin och gänget-filmen så sa hon:
- Kanske jag kan se den med pappa.
- Ja, kanske, du kan ju fråga ifall de vill göra det.
- Eller, nej, förresten, det är ju som slöseri med tid, man träffas ju inte när man sitter på bion. Den tiden skulle jag kunna träffa mina systrar istället.
- Ja, det är sant...
Så ung, och så insiktsfull. Så väl jag känner igen mitt barnjag. Vad gör vi inte för att slippa bli besvikna.
När nu Pappan kom och hämtade Åttaåringen så hade han inte sin egen bil (fastän han sagt att han absolut inte kunde låna en annan bil) och Åttaåringen frågade:
- Har du lånat en bil?
- Mmm...
- Av vem då?
- Eh, öh, av en kompis...
Snart nog lär sig Åttaåringen säkert också att man inte frågar om vad som helst.
Min älskade unge, hur jag önskar att jag inte hade försatt oss i den här sitsen.
När Åttaåringen såg en trailer på nya Alvin och gänget-filmen så sa hon:
- Kanske jag kan se den med pappa.
- Ja, kanske, du kan ju fråga ifall de vill göra det.
- Eller, nej, förresten, det är ju som slöseri med tid, man träffas ju inte när man sitter på bion. Den tiden skulle jag kunna träffa mina systrar istället.
- Ja, det är sant...
Så ung, och så insiktsfull. Så väl jag känner igen mitt barnjag. Vad gör vi inte för att slippa bli besvikna.
När nu Pappan kom och hämtade Åttaåringen så hade han inte sin egen bil (fastän han sagt att han absolut inte kunde låna en annan bil) och Åttaåringen frågade:
- Har du lånat en bil?
- Mmm...
- Av vem då?
- Eh, öh, av en kompis...
Snart nog lär sig Åttaåringen säkert också att man inte frågar om vad som helst.
Min älskade unge, hur jag önskar att jag inte hade försatt oss i den här sitsen.
torsdag 24 december 2009
Vi spelar spel
Åttaåringen och jag hade valt en lugn julafton hemma, i avskildhet. Som Åttaåringen uttryckte det:
- Vi kan väl spela spel och se en film och mysa.
Så det var målet.
Veckan innan jul valde min pappa att vara med oss på julafton, under förevändingen att vi inte skulle sitta ensamma. (Hur är man ensam när man är två? Eller för den delen, hur är man ensam när man inte känner sig ensam - utan tillfreds med sig själv som sällskap?) Det egentliga skälet var att han inte orkade med en till jul hemma, då hans fru väljer att varje jul bjuda hem sitt ex ("för barnens skull" (som nu är i princip myndiga)).
Under julmiddagen pratade min pappa oupphörligt, vilket var en aning förvånande. Han behövde väl få ur sig en del. Han berättade om sina olika arbetskamrater, som han trivs med. Han klagade på hierarkin på jobbet. Sedan avslutade han med att prata om sina föräldrar, som på olika sätt misshandlade honom och hans syskon (vilket jag vetat om sedan länge). Underligt nog kom aldrig Pingu på tal, fast det kanske inte var så konstigt ändå, när pappa själv satt och svepte julöl efter julöl. När inte Åttaåringen hörde på så frågade han ifall det inte var dags att avliva katten nu (som fyller 17 år imorgon). Han ansåg att hon aldrig äter, men kräks en massa.
- Mind your own business, sa jag. Fast med andra ord. Allt för att behålla en glad stämning.
Sedan öppnade vi klappar och pappa lämnade oss. Sockerhöga på must, glass och godsaker spelade Åttaåringen och jag spel. Eller spel och spel. Vi skulle inviga de Bakugan som Åttaåringen hade fått. Jösses. Jag har överlevt att slippa lära mig så mycket om alla hennes Pokémon . Bakugan verkar vara samma stuk, men snäppet värre vad det gäller regler...
- Vi kan väl spela spel och se en film och mysa.
Så det var målet.
Veckan innan jul valde min pappa att vara med oss på julafton, under förevändingen att vi inte skulle sitta ensamma. (Hur är man ensam när man är två? Eller för den delen, hur är man ensam när man inte känner sig ensam - utan tillfreds med sig själv som sällskap?) Det egentliga skälet var att han inte orkade med en till jul hemma, då hans fru väljer att varje jul bjuda hem sitt ex ("för barnens skull" (som nu är i princip myndiga)).
Under julmiddagen pratade min pappa oupphörligt, vilket var en aning förvånande. Han behövde väl få ur sig en del. Han berättade om sina olika arbetskamrater, som han trivs med. Han klagade på hierarkin på jobbet. Sedan avslutade han med att prata om sina föräldrar, som på olika sätt misshandlade honom och hans syskon (vilket jag vetat om sedan länge). Underligt nog kom aldrig Pingu på tal, fast det kanske inte var så konstigt ändå, när pappa själv satt och svepte julöl efter julöl. När inte Åttaåringen hörde på så frågade han ifall det inte var dags att avliva katten nu (som fyller 17 år imorgon). Han ansåg att hon aldrig äter, men kräks en massa.
- Mind your own business, sa jag. Fast med andra ord. Allt för att behålla en glad stämning.
Sedan öppnade vi klappar och pappa lämnade oss. Sockerhöga på must, glass och godsaker spelade Åttaåringen och jag spel. Eller spel och spel. Vi skulle inviga de Bakugan som Åttaåringen hade fått. Jösses. Jag har överlevt att slippa lära mig så mycket om alla hennes Pokémon . Bakugan verkar vara samma stuk, men snäppet värre vad det gäller regler...
Lucka för lucka
Så var julkalendern slut för denna gång. Vad smidigt det har varit att ha SVT Play på Digital-TV, då kunde vi se dagens avsnitt när vi vill, hur ofta vi vill.
Kalendern tog sig, tycker jag, efter de inledande något halvtråkiga programmen. De sista två veckorna har en känsla av klassisk julkalender infunnit sig. Jag kom att tänka på kalendrar som Trolltider (inte riktigt i samma nivå, men ändå). Kanske för att Eva Rydberg var med i årets julkalender också. Åttaåringen lär i alla fall minnas årets julkalender bättre än de hon tidigare sett.
Kalendern tog sig, tycker jag, efter de inledande något halvtråkiga programmen. De sista två veckorna har en känsla av klassisk julkalender infunnit sig. Jag kom att tänka på kalendrar som Trolltider (inte riktigt i samma nivå, men ändå). Kanske för att Eva Rydberg var med i årets julkalender också. Åttaåringen lär i alla fall minnas årets julkalender bättre än de hon tidigare sett.
Innovativ
En klapp får man öppna på morgonen. Åttaåringen fick välja vilket paket jag fick öppna. Det var ett från henne. En Tvåring, egenhändigt gjord, som man sätter över två fingrar.
GOD JUL!!
GOD JUL!!
Julefrid
Så här såg det ut utanför huset för några dagar sedan. Jag är glad att vi hann ta in cyklarna i källaren.
Nu ljuder julsångerna ur högtalarna och maten sprider goda dofter.
Nu ljuder julsångerna ur högtalarna och maten sprider goda dofter.
tisdag 22 december 2009
Waste of money
Idag var Åttaåringen och jag på bio och såg "Arthur och Maltazard", den andra filmen om Arthur och minimojerna. Det var nog den sämsta barnfilm jag någonsin sett, tror jag. (Visserligen såg vi "Polarexpressen" häromdagen och den var uruselt tecknad, men det var ändå en rätt bra historia och ganska spännande.)
Genom hela Arthurfilmen satt vi och väntade på att den skulle börja, att historien skulle ta fart och att det skulle börja bli spännande, men inget hände. Inte förrän de sista fem minuterna blev det tillslut en aning spännande och började bygga på den tidigare filmen. Sedan var det abrupt slut och alla i salongen satt häpna och besvikna kvar och kände sig lurade.
Intill oss satt en pappa med sin son i ungefär samma ålder som Åttaåringen. De hade inte sett den första filmen - och jag tror inte att den här filmen kan ha gett dem ett jota.
Det är upplagt för en 3:a, men den lär vi inte betala för att se på bio.
En film som jag verkligen är nyfiken på är den udda versionen av Alice som snart kommer. Den lär vi knappast se på bio heller dock.
Genom hela Arthurfilmen satt vi och väntade på att den skulle börja, att historien skulle ta fart och att det skulle börja bli spännande, men inget hände. Inte förrän de sista fem minuterna blev det tillslut en aning spännande och började bygga på den tidigare filmen. Sedan var det abrupt slut och alla i salongen satt häpna och besvikna kvar och kände sig lurade.
Intill oss satt en pappa med sin son i ungefär samma ålder som Åttaåringen. De hade inte sett den första filmen - och jag tror inte att den här filmen kan ha gett dem ett jota.
Det är upplagt för en 3:a, men den lär vi inte betala för att se på bio.
En film som jag verkligen är nyfiken på är den udda versionen av Alice som snart kommer. Den lär vi knappast se på bio heller dock.
söndag 20 december 2009
Att möta sin skräck
Åttaåringen tycker att vi kan se Avatar på bio. Jag är tveksam, men jag läste att någon drog en parallell till Star Wars och de har vi ju sett. Avatar är ju från 11 år, så det skulle kunna gå. Jag frågar den unga killen i biokassan. Han är också tveksam; det är väldigt mycket action och en rätt komplicerad frågeställning som tas upp i filmen (utrota ett folk, antar jag att han syftar på). Så vi låter bli.
Åttaåringen är fundersam:
- Mamma, har alla de som jobbar i kassan på bion sett alla filmer, så de vet vad de handlar om?
- Ja, jag tror att de har sett de flesta, annars har de nog fått veta lite mer än vi vad filmen handlar om, så att de kan berätta det.
Dessutom är det ju lättare att ha en diskussion kring filmen hemma i soffan, än i en biosalong.
Vi ser på E.T. hemma istället. Åttaåringen har varit tveksam till den tidigare, men nu övertygar jag henne om att det är en älskvärd figur och efter den inledande mystiska kvarten så är hon såld. Hon gråter stora tårar när forskarna fångar E.T. och hon pratar sig varm om orättvisan och hur hon aldrig någonsin ska bli forskare. Så vi har en diskussion om det hela.
För någon vecka sedan såg vi Barnvakten med Louise Edlind i rollen som barnvakt, på TV. Den är jag glad att jag sa åt henne att blunda inför. När hon kastar i katten i sjön så insåg jag att det kommer att barka åt h-e, och det gjorde det. Hade Åttåringen fått se de avslutande bilderna så hade hon haft mardömmar länge.
Åttaåringen är fundersam:
- Mamma, har alla de som jobbar i kassan på bion sett alla filmer, så de vet vad de handlar om?
- Ja, jag tror att de har sett de flesta, annars har de nog fått veta lite mer än vi vad filmen handlar om, så att de kan berätta det.
Dessutom är det ju lättare att ha en diskussion kring filmen hemma i soffan, än i en biosalong.
Vi ser på E.T. hemma istället. Åttaåringen har varit tveksam till den tidigare, men nu övertygar jag henne om att det är en älskvärd figur och efter den inledande mystiska kvarten så är hon såld. Hon gråter stora tårar när forskarna fångar E.T. och hon pratar sig varm om orättvisan och hur hon aldrig någonsin ska bli forskare. Så vi har en diskussion om det hela.
För någon vecka sedan såg vi Barnvakten med Louise Edlind i rollen som barnvakt, på TV. Den är jag glad att jag sa åt henne att blunda inför. När hon kastar i katten i sjön så insåg jag att det kommer att barka åt h-e, och det gjorde det. Hade Åttåringen fått se de avslutande bilderna så hade hon haft mardömmar länge.
Magiskt
När Anders hade namnsdag så pratade jag med Åttaåringen om slask och brask. Anders slaskade, så då ska det helst braska till jul.
- Vad betyder braska? sa Åttaåringen.
- Ja, men, öh, eh, alltså kallt och mycket snö och så...
(Vad tusan betyder det egentligen...?)
Så kom då snön, och den slutar ju aldrig. Visserligen ser det ut så här på Sergels torg idag, men här ute i förorten är det närmare 40 cm på sina håll. Det plogas konstant - och det snöar hela tiden. Det är helt underbart och det borde ju verkligen ligga kvar till julafton.
- Vad betyder braska? sa Åttaåringen.
- Ja, men, öh, eh, alltså kallt och mycket snö och så...
(Vad tusan betyder det egentligen...?)
Så kom då snön, och den slutar ju aldrig. Visserligen ser det ut så här på Sergels torg idag, men här ute i förorten är det närmare 40 cm på sina håll. Det plogas konstant - och det snöar hela tiden. Det är helt underbart och det borde ju verkligen ligga kvar till julafton.
lördag 19 december 2009
Förorten lever
Med Åttaåringen i pulkabacken idag. Snön föll tät. Inom kort anlände flera klasskompisar med sina föräldrar. (Alla är svenska, slår det mig efter en stund. Undrar hur det kommer sig egentligen.)
Mitt i backen står ett bord. Ett sånt där stort stabilt bord som ofta står utställt i parkleken. På ena sidan av backen ligger bordsskivan, på andra sidan av backen står resten/resterna av bordet. En av papporna säger att han fick flytta på bordet igår, för då stod det mitt i backen och blockerade. Sedan säger han krasst:
- Den här trakten lever ett annat liv när vi sover.
Mitt i backen står ett bord. Ett sånt där stort stabilt bord som ofta står utställt i parkleken. På ena sidan av backen ligger bordsskivan, på andra sidan av backen står resten/resterna av bordet. En av papporna säger att han fick flytta på bordet igår, för då stod det mitt i backen och blockerade. Sedan säger han krasst:
- Den här trakten lever ett annat liv när vi sover.
VVV
Våga Vara Vuxen.
Då menar jag inte samla vuxenpoäng eller bli tråkig. Jag menar stå för dina handlingar och vad du säger. Ta ansvar. Främst tänker jag på människor som har satt barn till världen.
Om man vågar vara vuxen, så säger man t ex inte:
Min fyraåring vill inte följa med, så vi kommer inte.
Då menar jag inte samla vuxenpoäng eller bli tråkig. Jag menar stå för dina handlingar och vad du säger. Ta ansvar. Främst tänker jag på människor som har satt barn till världen.
Om man vågar vara vuxen, så säger man t ex inte:
Min fyraåring vill inte följa med, så vi kommer inte.
fredag 18 december 2009
Att ha mage
Sex månader sedan Pappan träffade Åttaåringen. Han får själv bestämma vilka dagar som passar då Åttaåringen kan vara hos honom. När det kommer till kritan så kan han ändå inte köra (ca två timmars bilfärd) och hämta henne, för hans bil har frugan - som ska jobba - och han kan inte låna bil av någon. Dessutom har han haft så låg årsinkomst i år, så det är väl inte mer än rätt att jag också kör någon gång.
Fastän jag inte har någon bil.
Fastän jag har ännu lägre årsinkomst.
Fast det ska vi ju inte tala om förstås.
Så jag fixar, jag böjer mig så att ryggen nästan knäcks, för att jag vet hur stor Åttaåringens längtan efter att få träffa sina halvsyskon och kusiner är.
Sedan visar det sig att även Pappan ska jobba när Åttaåringen ska vara där. När jag berättar det för Åttaåringen så rycker hon på axlarna och säger:
- Det gör inget. Jag vill mest träffa Sjuåringen och Sexåringen (halvsyskonen).
Så när Åttaåringen väl är hos Pappan så är det alltså Pappans frus mormor som kommer att ta hand om barnen. Det känns ju tryggt. Not.
Fastän jag inte har någon bil.
Fastän jag har ännu lägre årsinkomst.
Fast det ska vi ju inte tala om förstås.
Så jag fixar, jag böjer mig så att ryggen nästan knäcks, för att jag vet hur stor Åttaåringens längtan efter att få träffa sina halvsyskon och kusiner är.
Sedan visar det sig att även Pappan ska jobba när Åttaåringen ska vara där. När jag berättar det för Åttaåringen så rycker hon på axlarna och säger:
- Det gör inget. Jag vill mest träffa Sjuåringen och Sexåringen (halvsyskonen).
Så när Åttaåringen väl är hos Pappan så är det alltså Pappans frus mormor som kommer att ta hand om barnen. Det känns ju tryggt. Not.
torsdag 17 december 2009
Det är inte dig det är fel på, det är mig
Avslutning för terminen med Åttaåringens teatergrupp. De ska äta pepparkakor och samtala lite mysigt. (Sagolikt nog så har de glutenfria kakor också! Jippie!)
Vi sitter i foajén och väntar på teaterledaren. Den enda pojken i gruppen klättrar på möblerna och springer runt. Mamman (i min ålder) säger till honom på måfå att lugna ned sig, samtidigt som hon pratar i mobiltelefon. Pojken hoppar runt, gör olika ljud och är allmänt spattig. Förra veckan var det en ung tjej som kom med pojken till teatern. Hon talade i mobiltelefon från det att de klev in, tills de gick en timme senare, utan uppehåll. Då var han också spattig. Veckan innan det kom pojken med sin pappa, de satt och läste i en bok tillsammans. Pappan pratade inte i telefon, han pratade med pojken. Den gången var pojken lugn.
Teaterledaren går in i köket. Barnen följer efter. Jag säger till Åttaåringen att vänta, kanske de inte ska följa efter, eftersom de inte blev uppmanade att följa henne (som de brukar bli). Då har pojkens mamma slutat prata i telefon och säger med hög röst till mig:
- Oj!! Nu förstår jag varför flickor har ett större världsperspektiv!!
- Hur menar du då...?
- Ja, jag förklarade ju inte det för min son. Jag skulle också ha kunnat ropa tillbaka honom och säga precis det du nu sa, men det gjorde jag ju inte. Vilket inte får honom att lära sig att tänka i ett större perspektiv.
- Jaha, okej, men det är ju inte något specifikt för flickor. Du hade ju lika gärna kunnat göra det också.
- Jo, men det är ju mest flickor som är så.
- Alltså, det är väl föräldrarna som gör att en flicka formas på det sättet i så fall.
- Ja, men det är ju bara föräldrar till flickor som gör på det sättet.
- Eh, men det är ju individuellt. Det måste man ju som förälder välja om man vill göra, även om man har en son.
Det var skönt att vi då blev avbrutna av att teaterledaren sa åt barnen att komma in i köket, och pojkens mamma gick och handlade.
Vi sitter i foajén och väntar på teaterledaren. Den enda pojken i gruppen klättrar på möblerna och springer runt. Mamman (i min ålder) säger till honom på måfå att lugna ned sig, samtidigt som hon pratar i mobiltelefon. Pojken hoppar runt, gör olika ljud och är allmänt spattig. Förra veckan var det en ung tjej som kom med pojken till teatern. Hon talade i mobiltelefon från det att de klev in, tills de gick en timme senare, utan uppehåll. Då var han också spattig. Veckan innan det kom pojken med sin pappa, de satt och läste i en bok tillsammans. Pappan pratade inte i telefon, han pratade med pojken. Den gången var pojken lugn.
Teaterledaren går in i köket. Barnen följer efter. Jag säger till Åttaåringen att vänta, kanske de inte ska följa efter, eftersom de inte blev uppmanade att följa henne (som de brukar bli). Då har pojkens mamma slutat prata i telefon och säger med hög röst till mig:
- Oj!! Nu förstår jag varför flickor har ett större världsperspektiv!!
- Hur menar du då...?
- Ja, jag förklarade ju inte det för min son. Jag skulle också ha kunnat ropa tillbaka honom och säga precis det du nu sa, men det gjorde jag ju inte. Vilket inte får honom att lära sig att tänka i ett större perspektiv.
- Jaha, okej, men det är ju inte något specifikt för flickor. Du hade ju lika gärna kunnat göra det också.
- Jo, men det är ju mest flickor som är så.
- Alltså, det är väl föräldrarna som gör att en flicka formas på det sättet i så fall.
- Ja, men det är ju bara föräldrar till flickor som gör på det sättet.
- Eh, men det är ju individuellt. Det måste man ju som förälder välja om man vill göra, även om man har en son.
Det var skönt att vi då blev avbrutna av att teaterledaren sa åt barnen att komma in i köket, och pojkens mamma gick och handlade.
tisdag 15 december 2009
Svikare
Reinfeldt pratade i aulan på universitetet igår. Jag hade ingen aning om det förrän igår, då jag såg det på universitetets hemsida. Ingen har nämnt det när vi har varit i skolan. Jag hade dock hemstudier, så jag gick inte dit. Tydligen valde många andra också att hoppa det hela, då aulan (som tar 1200 pers) fyldes av ca 200 pers. Det måste ha varit ett personligt anförande.
Milsvida skillnader, men ändå så likt
Jag går på två anställningsintervjuer, på två förskolor. Den ena ligger långt ut i förorten (föräldrarna studerar, är sjukskrivna eller förtidspensionerade, enligt föreståndaren) och den andra ligger väldigt centralt på Södermalm (föräldrarna jobbar - och bryr sig VÄLDIGT mycket om verksamheten på förskolan, enligt föreståndaren). Jag pratar med högste chefen och föreståndaren på båda förskolorna. Förskolorna är extremt olika på alla sätt och, av olika anledningar, känner jag mig inte manad till att jobba på någon av dem. När jag kommer hem berättar jag lite om min dag för Åttaåringen. Uppgivet säger hon:
- Mamma, du måste träffa BARNEN! Och de som jobbar på förskolan, inte chefen! Då, SEN får du känna efter och bestämma dig.
Ja, man kan ju tycka att det skulle vara så; Hur fungerar jag med barnen och hur kan jag bemöta föräldrarna, "kunderna". Det är ju inte så det går till. Jag måste själv bedömas först.
- Mamma, du måste träffa BARNEN! Och de som jobbar på förskolan, inte chefen! Då, SEN får du känna efter och bestämma dig.
Ja, man kan ju tycka att det skulle vara så; Hur fungerar jag med barnen och hur kan jag bemöta föräldrarna, "kunderna". Det är ju inte så det går till. Jag måste själv bedömas först.
Curiosity killed the kid
När jag nu står inför att kliva ur den omhuldande bubbla som kallas studier och kliva in i den hårda verkligheten så inser jag att det som jag i huvudsak tar med mig är en undran över hur det ska gå att lösa gåtan "Hur kan jag låta barnen behålla sin nyfikenhet?". Hur lägger man upp arbetet så att barnen inte dämpas i sin iver att utforska, lära sig, klura och växa som individer, utan att bli begränsade av böcker, stela uppgifter och inskränkta beteenden?
Jag vill verkligen inte drunkna i administrativa uppgifter, jag vill vara med barnen och se dem upptäcka nya lärdomar och ta till sig olika tankesätt för att utvecklas. För det är detta jag är utbildad att göra. Jag vill inspirera och entusiasmera, så mycket jag bara kan. Jag vill vara accepterande och inte begränsande.
Så ser dock inte verkligheten ut, inser jag. Just nu ser jag ingen glädje alls. Inte ens utmaningar. Bara dödsstötar.
Jag vill verkligen inte drunkna i administrativa uppgifter, jag vill vara med barnen och se dem upptäcka nya lärdomar och ta till sig olika tankesätt för att utvecklas. För det är detta jag är utbildad att göra. Jag vill inspirera och entusiasmera, så mycket jag bara kan. Jag vill vara accepterande och inte begränsande.
Så ser dock inte verkligheten ut, inser jag. Just nu ser jag ingen glädje alls. Inte ens utmaningar. Bara dödsstötar.
måndag 14 december 2009
Ett decennium av ett millennium
Det känns som rätt nyligen det var dags att vänja sig vid att skriva 2000 istället för 1999.
Jag minns att någon i december 1999 skrockfullt sa till mig att den jag spenderar millenniumskiftets nyårsafton med är den person jag kommer att vara med resten av livet. Som ett ont omen. Jag spenderade den natten med Åttaåringens Pappa och ett par vänner. Jag frös tårna av mig och tittade (lyssnade) på Europe, är det jag mest minns.
Vad stannar då kvar hos mig efter detta decennium? Svaret är givet: Åttaåringen. Jag kan inte fatta att hon är så stor, att tiden har gått så fort, det är ofattbart. Hon är underbar. Det går inte ens att beskriva med ord hur det känns.
Vid sidan av detta finns mitt eget liv och hur jag personligen har utvecklats under dessa 10 år. Det är nästintill lika omvälvande. Från livsglädje, till sorg, hysteri, stress, balansgång på avgrundens kant, helande, inre lugn, hunger, utopi, tacksamhet och tillslut en skälvande och nyfiken undran om vad nästan decennium kan tänkas innehålla.
Underordnat allt det personliga är saker i omvärlden. Det är inte mycket jag har sparat i minnet och tar med mig in i nästa decennium, men några saker finns där. Bland annat att komma ihåg och hålla mitt testamente uppdaterat, ifall jag skulle få för mig att skriva några böcker...
Jag minns att någon i december 1999 skrockfullt sa till mig att den jag spenderar millenniumskiftets nyårsafton med är den person jag kommer att vara med resten av livet. Som ett ont omen. Jag spenderade den natten med Åttaåringens Pappa och ett par vänner. Jag frös tårna av mig och tittade (lyssnade) på Europe, är det jag mest minns.
Vad stannar då kvar hos mig efter detta decennium? Svaret är givet: Åttaåringen. Jag kan inte fatta att hon är så stor, att tiden har gått så fort, det är ofattbart. Hon är underbar. Det går inte ens att beskriva med ord hur det känns.
Vid sidan av detta finns mitt eget liv och hur jag personligen har utvecklats under dessa 10 år. Det är nästintill lika omvälvande. Från livsglädje, till sorg, hysteri, stress, balansgång på avgrundens kant, helande, inre lugn, hunger, utopi, tacksamhet och tillslut en skälvande och nyfiken undran om vad nästan decennium kan tänkas innehålla.
Underordnat allt det personliga är saker i omvärlden. Det är inte mycket jag har sparat i minnet och tar med mig in i nästa decennium, men några saker finns där. Bland annat att komma ihåg och hålla mitt testamente uppdaterat, ifall jag skulle få för mig att skriva några böcker...
Människovärde
Åh, vad jag har önskat att Pappan skulle höra av sig till Åttaåringen. Sist vi såg skymten av honom var väl ca sex månader sedan då han sa hej då med ett "vi hörs". Sedan dess har han inte hörts av. Jag har hoppats att han ska höra av sig, vara den vuxne, och visa för Åttaåringen att han bryr sig, att hon är någon han tänker på i sitt liv. Men icke. Fars dags-kort och julkort har hon skickat honom. Inte ett livstecken från hans håll.
Jag har uppmuntrat Åttaåringen att höra av sig, men hon har varit tveksam, inte vetat vad hon ska säga. Det är ju inte så mycket pappa hon bryr sig om, utan sina halvsyskon Sexåringen och Sjuåringen, verkar det som. Så för några dagar sedan föreslog jag att hon skulle ringa och höra ifall hon kunde vara hos pappa något under jullovet. Nu när vi har köpt julklappar till småsyskonen och allt. Det gick hem. Fast Åttaåringen vill inte vara där i mer än fyra dagar, och inte på julafton och inte på nyårsafton. Så mellandagarna alltså. Hon ringde ett kort samtal, Pappan sa att det lät perfekt och att han ska höra av sig innan jul om mer exakta tider.
Snälla nån, varför kunde han inte ha hört av sig tidigare själv och frågat Åttaåringen ifall hon ville komma dit någon dag...?
Jag har uppmuntrat Åttaåringen att höra av sig, men hon har varit tveksam, inte vetat vad hon ska säga. Det är ju inte så mycket pappa hon bryr sig om, utan sina halvsyskon Sexåringen och Sjuåringen, verkar det som. Så för några dagar sedan föreslog jag att hon skulle ringa och höra ifall hon kunde vara hos pappa något under jullovet. Nu när vi har köpt julklappar till småsyskonen och allt. Det gick hem. Fast Åttaåringen vill inte vara där i mer än fyra dagar, och inte på julafton och inte på nyårsafton. Så mellandagarna alltså. Hon ringde ett kort samtal, Pappan sa att det lät perfekt och att han ska höra av sig innan jul om mer exakta tider.
Snälla nån, varför kunde han inte ha hört av sig tidigare själv och frågat Åttaåringen ifall hon ville komma dit någon dag...?
fredag 11 december 2009
Ta seden dit du kommer - eller inte.
I datasalen på Universitetet, fredag morgon. Intill mig sitter det två kvinnliga studenter. De är kurskamrater, men verkar inte känna varandra så väl. Den ena är extremt blond och jag hör henne berätta om sitt hemland Finland. DEn andra är svarthårig och jag hör henne prata om sitt hemland Spanien. De kommunicerar på engelska med varandra.
Spanjorskan berättar om hennes senaste möte med den svenska kulturen. Hon var på badhuset med några kurskamrater. Hon tog ett skåp en bit ifrån de andra och hade baddräkten på när de möttes för att gå in till poolen, men när de klev in i duschrummet så insisterade hennes svenska vänner på att hon måste ta av sig baddräkten när hon skulle duscha. Sån var seden. Hon höll på att sjunka genom jorden. Hon ville ju inte alls varken visa sig naken eller se de andra nakna. Den finska tjejen håller med och säger att hon vet att det är så, hon har också blivit utsatt för det. Hon säger dock att hon är van, för i Finland är det till och med lag på att duscha naken innan badet i simhallen...
Spanjorskan berättar om hennes senaste möte med den svenska kulturen. Hon var på badhuset med några kurskamrater. Hon tog ett skåp en bit ifrån de andra och hade baddräkten på när de möttes för att gå in till poolen, men när de klev in i duschrummet så insisterade hennes svenska vänner på att hon måste ta av sig baddräkten när hon skulle duscha. Sån var seden. Hon höll på att sjunka genom jorden. Hon ville ju inte alls varken visa sig naken eller se de andra nakna. Den finska tjejen håller med och säger att hon vet att det är så, hon har också blivit utsatt för det. Hon säger dock att hon är van, för i Finland är det till och med lag på att duscha naken innan badet i simhallen...
torsdag 10 december 2009
Det är väl det syskon är till för...eller?
Ibland kan jag känna skuld för att jag inte har givit Åttaåringen några syskon, så att hon har någon att vända sig till i vått och torrt då hon blir äldre. (Jag vet att hon har sina halvsystrar hos Pappan, men det är ingen gemensam länk mellan mig och Åttaåringen.)
Andra stunder kan jag tänka att Åttaåringen ska vara glad att hon slipper ha någon annan att ta hänsyn till konstant. Jag vet hur jobbigt det är med syskon - och hur bra det kan vara. Det kan vara så kluvet - eller en bal på slottet.
Jag har dock insett att flertalet människor jag känner, som har syskon, knappt umgås med dem. Ofta står vännerna närmare än syskon och föräldrar. Det gäller även för mig. Pingu är alltid min bror, men kanske har vi behållt och utvecklat vår relation just för att den inte är så intensiv.
Tydligen står vi varandra nära ändå, för när det kryper fram att Pingu och hans fru ska flytta isär så faller - enligt mina föräldrar - plötsligt lotten på mig att ta mig an mig bror, att stötta honom och prata med honom. Ja, för han lär ju inte vilja prata med dem.
Ändå tänker jag inte i första hand på min bror, utan mina brorsbarn. Det är dem jag vill ta under mina vängar.
Andra stunder kan jag tänka att Åttaåringen ska vara glad att hon slipper ha någon annan att ta hänsyn till konstant. Jag vet hur jobbigt det är med syskon - och hur bra det kan vara. Det kan vara så kluvet - eller en bal på slottet.
Jag har dock insett att flertalet människor jag känner, som har syskon, knappt umgås med dem. Ofta står vännerna närmare än syskon och föräldrar. Det gäller även för mig. Pingu är alltid min bror, men kanske har vi behållt och utvecklat vår relation just för att den inte är så intensiv.
Tydligen står vi varandra nära ändå, för när det kryper fram att Pingu och hans fru ska flytta isär så faller - enligt mina föräldrar - plötsligt lotten på mig att ta mig an mig bror, att stötta honom och prata med honom. Ja, för han lär ju inte vilja prata med dem.
Ändå tänker jag inte i första hand på min bror, utan mina brorsbarn. Det är dem jag vill ta under mina vängar.
onsdag 9 december 2009
1+1=3
Jag har hört många lärare i många lärarrum tala om Jan Björklund och hans påhitt. Jag har nog aldrig hört en lärare som haft ett gott ord att säga om Björklund. Vilket jag har förståelse för.
Jag har dock börjat tycka att han gör rätt bra saker för skolan. Att Folkpartiet ställer sig bakom ett återförstatligande av skolan tycker jag är jättebra. Även om det säkerligen aldrig någonsin kommer att bli verklighet. Det skulle väl vara lite som att säga att Sverige ska träda ur EU. Det är liksom en omöjlighet, ett steg bakåt som inte längre går att ta.
Sedan en tid tillbaka prenumerar jag på Björklunds nyhetsbrev för att lättare hålla koll på alla hans påhitt och åsikter. Idag har han tagit upp TIMSS-undersökningen. TIMSS har han ju kommit dragande med tidigare.
Som vanligt är jag skeptisk till Björklunds användande av statistik. Samtidigt vet jag hur det ser ut i verkligheten - eller de delar av den som jag har varit i kontakt med - och där är det många lärare som inte har full koll på matematiken. Jag önskar själv att jag hade läst mer matematik, för att känna mig trygg när jag ska förmedla kunskap till eleverna.
Jag har dock börjat tycka att han gör rätt bra saker för skolan. Att Folkpartiet ställer sig bakom ett återförstatligande av skolan tycker jag är jättebra. Även om det säkerligen aldrig någonsin kommer att bli verklighet. Det skulle väl vara lite som att säga att Sverige ska träda ur EU. Det är liksom en omöjlighet, ett steg bakåt som inte längre går att ta.
Sedan en tid tillbaka prenumerar jag på Björklunds nyhetsbrev för att lättare hålla koll på alla hans påhitt och åsikter. Idag har han tagit upp TIMSS-undersökningen. TIMSS har han ju kommit dragande med tidigare.
I dag redovisas "TIMSS", en internationell undersökning av elevers kunskaper i matematik och naturvetenskap. Det är den första internationella kunskapsstudien bland gymnasieelever på 13 år, och resultaten kräver lite uppmärksamhet.
De svenska gymnasieelevernas kunskaper har försämrats markant sedan den förra studien gjordes 1995. Det framgår bl a mycket tydligt att elevernas mattekunskaper blir allt sämre, vilket också svenska undersökningar belyst. Dessutom vet vi att var fjärde lärare som undervisar i matematik saknar utbildning i ämnet.
Denna utveckling oroar mig. Matematik är ett mycket viktigt ämne. Sverige har inte råd att förspilla matematisk kompetens, och för de elever som inte får den kunskap de behöver är det också en stor förlust.
För att komma tillrätta med problemen vill regeringen införa en lägstanivå av matematikkunnande för alla lärare på låg- och mellanstadiet. I framtiden ska det bli obligatoriskt för alla låg- och mellanstadielärare att läsa minst 30 högskolepoäng matematik (ett halvår). Jämfört med dagens lärarutbildning innebär det sannolikt en fördubbling för huvuddelen av lärarna.
Som vanligt är jag skeptisk till Björklunds användande av statistik. Samtidigt vet jag hur det ser ut i verkligheten - eller de delar av den som jag har varit i kontakt med - och där är det många lärare som inte har full koll på matematiken. Jag önskar själv att jag hade läst mer matematik, för att känna mig trygg när jag ska förmedla kunskap till eleverna.
Klappar mig själv på axeln
Tänk, i tidigare generationer i min släkt (på båda mina föräldrars sida) så är det endast min (nu avlidne) morbror som har avslutat en universitetsutbildning (eller högskoledito). Det känns rätt bra att jag inom kort äntligen har lyckats avsluta något i mitt liv - och kommer att få papper på det.
Dessa fem år av studier (varav Lärarutbildningen har upptagit 3,5) har verkligen fått mig att växa och lära känna mig själv på ett annat sätt än innan. Det har varit slitigt, men det har också varit semester i jämförelse med ett heltidsjobb.
Nu har jag bara några inlämningsuppgifter kvar att skriva. Det märks väl; det är ju därför jag bloggar istället.
Dessa fem år av studier (varav Lärarutbildningen har upptagit 3,5) har verkligen fått mig att växa och lära känna mig själv på ett annat sätt än innan. Det har varit slitigt, men det har också varit semester i jämförelse med ett heltidsjobb.
Nu har jag bara några inlämningsuppgifter kvar att skriva. Det märks väl; det är ju därför jag bloggar istället.
tisdag 8 december 2009
I förbifarten
Fyra tonårstjejer sitter på t-banan. En av dem går en linje på gymnasiet som jag tror heter Yrkesmusiker. De andra undrar om hon kommer att få jobb som musiker sedan. Hon fnyser och säger, att det inte är så troligt. Sedan berättar hon om hur det kan se ut på en lektion.
- Läraren kan säga: ta ett A, och personen i fråga sjunger ut ett klockrent A. Det skulle ju jag aldrig kunna. De eleverna kan också typ slå till stolen de sitter på och läraren frågar då: vad var det för ton? Någon säger Ett E, och det är rätt. Öh, det skulle ju jag aldrig kunna göra, men så finns det många som jag också, så det är lugnt.
Sedan börjar de prata om läxor och en av tjejerna säger att hon satt och skulle göra läxan och då kom hennes pappa in och kollade om hon gjorde den, men hon hade också en dejtingsida öppen och han undrade vad hon behövde den till läxorna.
- Min farsa är typ jättesträng och kollar hela tiden att jag jobbar på. Jag vill ju kolla facebook och svara på sms också.
- Shit, vad han är sträng.
- Ja. Fast ibland känner jag för att bara stänga av allting, även mobilen, men då tänker jag: hur ska någon kunna nå mig??
- Ja, man blir liksom beroende av mobilen. Tänk för några år sen, då fast det typ inte ens några mobiltelefoner. Hur klarade man sig då?
- A, jag vet, vad gör man om man typ måste ringa någon när man är ute?
- Min mamma har så här typ berättat för mig att när hon var barn och de var ute och typ cyklade runt och så, så kunde de gå hem till någon och ringa på dörren och fråga ifall de fick låna telefonen.
- Ameeen, bläää...så kan man väl inte göra!
Någon som vet vad en telefonkiosk är för något?
- Läraren kan säga: ta ett A, och personen i fråga sjunger ut ett klockrent A. Det skulle ju jag aldrig kunna. De eleverna kan också typ slå till stolen de sitter på och läraren frågar då: vad var det för ton? Någon säger Ett E, och det är rätt. Öh, det skulle ju jag aldrig kunna göra, men så finns det många som jag också, så det är lugnt.
Sedan börjar de prata om läxor och en av tjejerna säger att hon satt och skulle göra läxan och då kom hennes pappa in och kollade om hon gjorde den, men hon hade också en dejtingsida öppen och han undrade vad hon behövde den till läxorna.
- Min farsa är typ jättesträng och kollar hela tiden att jag jobbar på. Jag vill ju kolla facebook och svara på sms också.
- Shit, vad han är sträng.
- Ja. Fast ibland känner jag för att bara stänga av allting, även mobilen, men då tänker jag: hur ska någon kunna nå mig??
- Ja, man blir liksom beroende av mobilen. Tänk för några år sen, då fast det typ inte ens några mobiltelefoner. Hur klarade man sig då?
- A, jag vet, vad gör man om man typ måste ringa någon när man är ute?
- Min mamma har så här typ berättat för mig att när hon var barn och de var ute och typ cyklade runt och så, så kunde de gå hem till någon och ringa på dörren och fråga ifall de fick låna telefonen.
- Ameeen, bläää...så kan man väl inte göra!
Någon som vet vad en telefonkiosk är för något?
Ensambarn leker bäst...?
Åttaåringen är förkyld och har varit ensam hemma i två dagar, fem timmar per dag. Vänner, bekanta och studentkamrater förvånas och blir stressade.
- Min nioåring skulle aldrig klara av det!
- Ska du skynda dig hem nu då?
- Oj, oj, självklart ska du ha mobilen på, så att du hör om hon ringer!
Med spel på datorn, en aldrig sinande ström av barnprogram på TVn, böcker och tidningar att läsa och pyssel att sysselsätta sig med, samt - som sagt - att jag är nåbar på mobilen, så har jag gjort bedömningen att hon klarar sig ensam hemma. Det finns frukt och yoghurt. Dessa har hon dock inte ens rört när jag kommer hem. Hon har suttit klistrad vid TV- eller datorskärmen. Hon vet hur det mesta fungerar hemma och den enda stora regeln som gäller är: Öppna aldrig ytterdörren. Hon är så himla duktig.
Så mycket mer än 5-6 timmar håller det dock inte och en gång om dagen ringer hon för att säga att hon är uttråkad. Då brukar jag tänka på när jag själv var ensam hemma som 8-9-åring. Det fanns ingen dator, ingen mobiltelefon och inga program på TV. Seriealbum var det som gällde. Och att faktiskt leka med de få (i dagens mått mätt) leksaker man hade. Åttaåringens leksaker samlar mest damm i hyllan...
- Min nioåring skulle aldrig klara av det!
- Ska du skynda dig hem nu då?
- Oj, oj, självklart ska du ha mobilen på, så att du hör om hon ringer!
Med spel på datorn, en aldrig sinande ström av barnprogram på TVn, böcker och tidningar att läsa och pyssel att sysselsätta sig med, samt - som sagt - att jag är nåbar på mobilen, så har jag gjort bedömningen att hon klarar sig ensam hemma. Det finns frukt och yoghurt. Dessa har hon dock inte ens rört när jag kommer hem. Hon har suttit klistrad vid TV- eller datorskärmen. Hon vet hur det mesta fungerar hemma och den enda stora regeln som gäller är: Öppna aldrig ytterdörren. Hon är så himla duktig.
Så mycket mer än 5-6 timmar håller det dock inte och en gång om dagen ringer hon för att säga att hon är uttråkad. Då brukar jag tänka på när jag själv var ensam hemma som 8-9-åring. Det fanns ingen dator, ingen mobiltelefon och inga program på TV. Seriealbum var det som gällde. Och att faktiskt leka med de få (i dagens mått mätt) leksaker man hade. Åttaåringens leksaker samlar mest damm i hyllan...
Det går troll
Tittar på jobbannonser. Det är intressant att läsa alla beskrivningar, särskilt de som förskolor har. (Förskolor förresten, då menar jag alltså dagis. Nu har jag pratat med tre personer de senaste dagarna som trodde att jag syftade på förskoleklass i grundskolan.) I många annonser står det att de arbetar med Reggio Emilia eller med ett Reggio Emilia-inspirerat arbetssätt. Det skulle jag säga om min lärarutbildning också. Den är Reggio Emilia-inspirerad. Så mycket att vi studenter ibland ifrågasatte vilka andra inriktningar som finns, och borde vi inte få lära oss om dem också...?
Så träffar jag en studentkamrat som jag inte sett på ett tag. Hon vikarierar på en förskola i Huddinge, som är inspirerad av Reggio Emilia. Hon har själv en utbildning och yrkesbakgrund inspirerad av Montessori, men tycker att alla dessa influenser inte är så mycket att bry sig om.
- Det känns som att det går troll i Reggio Emilia just nu, säger hon. Varenda förskola vill gå ut med att de arbetar med Reggio Emilia. All denna pedagogiska dokumentation. Tillslut orkar man knappt med den längre.
- Ja, kanske man borde ha en inriktning som heter "common sense" eller något liknande.
- Ja, ungefär. "Vi tänker själva-pedagogiken".
- Idag såg jag en förskola som annonserade och de skrev att de arbetade med en pedagogik som var en kombination av Reggio Emilia och Montessori. Hur tänker de sig det, tror du?
- Ja, hur tänker de då? (då dessa inriktningar är ganska olika)
- Kanske är de vettiga och har insett att man kan använda sig av olika sorters pedagogik samtidigt...?
- Ja, tänk om det kunde vara så bra...
Så träffar jag en studentkamrat som jag inte sett på ett tag. Hon vikarierar på en förskola i Huddinge, som är inspirerad av Reggio Emilia. Hon har själv en utbildning och yrkesbakgrund inspirerad av Montessori, men tycker att alla dessa influenser inte är så mycket att bry sig om.
- Det känns som att det går troll i Reggio Emilia just nu, säger hon. Varenda förskola vill gå ut med att de arbetar med Reggio Emilia. All denna pedagogiska dokumentation. Tillslut orkar man knappt med den längre.
- Ja, kanske man borde ha en inriktning som heter "common sense" eller något liknande.
- Ja, ungefär. "Vi tänker själva-pedagogiken".
- Idag såg jag en förskola som annonserade och de skrev att de arbetade med en pedagogik som var en kombination av Reggio Emilia och Montessori. Hur tänker de sig det, tror du?
- Ja, hur tänker de då? (då dessa inriktningar är ganska olika)
- Kanske är de vettiga och har insett att man kan använda sig av olika sorters pedagogik samtidigt...?
- Ja, tänk om det kunde vara så bra...
måndag 7 december 2009
Vad säger magkänslan? Att jag blivit lurad.
En normal termin på högskolan/universitetet har hittills under min utbildning bestått av cirka 20 veckor. Dessa veckor har varit uppdelade på 2-4 olika moment och det har varit tydligt när nästa moment börjar, vad som inkluderas i det och vad som krävs för att klara det momentet. I den kurs i engelska som jag nu läser finns det inga ramar. Allt överlappar allt annat och allt ska läsas samtidigt. Känns det som, och jag är inte den enda som känner så. Dessutom har vi fyra olika lärare - och borde därför rimligtvis ha fyra olika moment. I kursplanen är det uppdelat i fyra olika moment, men sedan slängdes det visst om innan vi började. För en lärare blev själv, när de brukar vara två. Alla de övriga tre har av olika anledningar varit frånvarande vid ett flertal tillfällen. Sedan förväntas vi studenter kunna närvara den tid som de sätter in som ersättning.
När vi idag frågade hur de tänker sig att sätta ett (ETT, ett enda) betyg på alla de olika delarna av kursen som vi har lämnat in uppgifter för så försöker sig den ansvariga läraren på att ge en förklaring till hur de ska gå tillväga.
- Det blir ett genomsnitt. (Av alla betyg vi fått på alla olika inlämningsuppgifter alltså.)
- Och vi gör någon form av rysk roulett och i slutänden kommer det ut ett betyg.
Very nice. Not.
När jag sedan frågar läraren varför hon inte godkänner utbetalningen av de pengar som jag betalade extra för resan till England (då jag bara åkte en vecka av två) så säger hon att det inte lär bli någon utbetalning, då ju jag i så fall borde fått ett reducerat bidrag från Universitetet än övriga studenter. Jaha ja, vilken likvärdig utbildning DET är då! Så då ska alltså universitetet få behålla mina pengar, som jag tog lån för. Nää, far åt pipsvängen! Den gubben går inte.
När vi idag frågade hur de tänker sig att sätta ett (ETT, ett enda) betyg på alla de olika delarna av kursen som vi har lämnat in uppgifter för så försöker sig den ansvariga läraren på att ge en förklaring till hur de ska gå tillväga.
- Det blir ett genomsnitt. (Av alla betyg vi fått på alla olika inlämningsuppgifter alltså.)
- Och vi gör någon form av rysk roulett och i slutänden kommer det ut ett betyg.
Very nice. Not.
När jag sedan frågar läraren varför hon inte godkänner utbetalningen av de pengar som jag betalade extra för resan till England (då jag bara åkte en vecka av två) så säger hon att det inte lär bli någon utbetalning, då ju jag i så fall borde fått ett reducerat bidrag från Universitetet än övriga studenter. Jaha ja, vilken likvärdig utbildning DET är då! Så då ska alltså universitetet få behålla mina pengar, som jag tog lån för. Nää, far åt pipsvängen! Den gubben går inte.
fredag 4 december 2009
Boydisease
Åttaåringen tittar på High School Music 2 där en av tjejerna nämner att en kille kanske har "boydisease" när han är en timme försenad till en träff med en av tjejerna. Vad är då "boydisease"? När killen blir som de flesta andra killar och hela tiden glömmer tider och viktiga händelser.
Så det är DET det kallas...
Så det är DET det kallas...
torsdag 3 december 2009
Agnarna sållas nog från vetet rätt tidigt
Morgon på t-banan, det är den 30:e november. En tjej i 15-årsåldern sitter på andra sidan gången från mig. En kille i samma ålder, en kompis till henne, sätter sig intill henne. De pratar om något som ska hända imorgon.
- Den 31:a, säger killen.
- Eh, nej, den första december, säger tjejen.
- Va? Är det inte 31 dagar i november?
- Eh, nej.
- Aha. Ah, jag vet inte.
Han håller upp en knuten näve och tittar på sina knogar och ser ut att räkna en stund.
- Jag vet inte ens hur man gör det där, säger han (och syftar på knogräknandet av månader).
- Va, allvarligt?
- Nä, vad kommer efter mars liksom. Jag vet inte...
- Seriöst?
- Aaa, säger han och skrattar bort det hela.
- Den 31:a, säger killen.
- Eh, nej, den första december, säger tjejen.
- Va? Är det inte 31 dagar i november?
- Eh, nej.
- Aha. Ah, jag vet inte.
Han håller upp en knuten näve och tittar på sina knogar och ser ut att räkna en stund.
- Jag vet inte ens hur man gör det där, säger han (och syftar på knogräknandet av månader).
- Va, allvarligt?
- Nä, vad kommer efter mars liksom. Jag vet inte...
- Seriöst?
- Aaa, säger han och skrattar bort det hela.
Hjärtat ljuger
Musikmannen har tidigare dragit paralleller till sitt eget liv och Jack Nicholsons liv i filmen As good as it gets. Det låter lite som att han försöker säga till mig det Nicholson säger i filmen också: "You make me want to be a better person", när jag vill säga adjö. Det värker i hjärtat - och skulle jag följa mitt hjärta så skulle jag nog inte må så bra - men jag kan inte riktigt nöja mig med ett liv i kaos.
onsdag 2 december 2009
Silvermormor och Stålmorfar
SupersnällasilverSara och StålHenrik är tillbaka, i årets kalender i SVT. Åttaåringen minns dem. Ändå är det nog minst tre år sedan vi tittade på barnprogrammen med dem.
- Jo, men det är hon som blir lite hemsk ibland och han som är lite feg, säger Åttaåringen.
- Just det, hon blir ju SupersurasunkSara när hon blir arg, och han kan inte flyga.
Program 1 ar hyfsat lovande, men program 2 var inget vidare. Får se hur det fortskrider.
Sedan tittar Åttaåringen på eftertexten och säger förvånat:
- Men! Han HETER ju Henrik Ståhl!
Ja, och jag minns när han var programledare på Bolibompa och han stod coh berättade om hur han blev mobbad i skolan när han var liten. Jag grät då. Åttaåringen måste ha varit runt tre år eller så, och fattade inte alls vad det handlade om.
- Jo, men det är hon som blir lite hemsk ibland och han som är lite feg, säger Åttaåringen.
- Just det, hon blir ju SupersurasunkSara när hon blir arg, och han kan inte flyga.
Program 1 ar hyfsat lovande, men program 2 var inget vidare. Får se hur det fortskrider.
Sedan tittar Åttaåringen på eftertexten och säger förvånat:
- Men! Han HETER ju Henrik Ståhl!
Ja, och jag minns när han var programledare på Bolibompa och han stod coh berättade om hur han blev mobbad i skolan när han var liten. Jag grät då. Åttaåringen måste ha varit runt tre år eller så, och fattade inte alls vad det handlade om.
Lyx
I Åttaåringens klass är det nu tre elever som vardera har en assistent. För att de, på olika sätt, inte kan bete sig som de övriga barnen i klassen. Så en vanlig dag kan det alltså vara läraren, tre assistenter och en fritidspersonal i klassrummet.
Vilket slöseri med resurser, kan någon tänka. Vi andra kan tänka att skolan är riktigt bra på att fånga upp problem tidigt, och sikta på att finna lösningar.
- Assistenterna, de hjälper väl andra barn ibland också?
- Ja, men mest är de med de barn som de ska vara med.
- Det förstår jag, men det är ändå många vuxna i klassrummet. Det är ju bra.
- Ja. Bäst är det när någon av de barnen är sjuka, då hjälper ju assistenterna oss andra och man får hjälp mycket snabbare än annars.
- Vad bra.
- Alltså, jag menar inte att det är bra att de barnen är sjuka, men, ja, du fattar...
- Ja, jag fattar.
Vilket slöseri med resurser, kan någon tänka. Vi andra kan tänka att skolan är riktigt bra på att fånga upp problem tidigt, och sikta på att finna lösningar.
- Assistenterna, de hjälper väl andra barn ibland också?
- Ja, men mest är de med de barn som de ska vara med.
- Det förstår jag, men det är ändå många vuxna i klassrummet. Det är ju bra.
- Ja. Bäst är det när någon av de barnen är sjuka, då hjälper ju assistenterna oss andra och man får hjälp mycket snabbare än annars.
- Vad bra.
- Alltså, jag menar inte att det är bra att de barnen är sjuka, men, ja, du fattar...
- Ja, jag fattar.
Trust me, I am a pro
Under min sista praktik har jag också varit ansvarig för att ge eleverna läxa. En engelskaläxa varje vecka. Eftersom jag skrev min c-uppsats om läxor så är jag väldigt uppdaterad inom ämnet och ställde mig frågande till om jag alls skulle ge någon läxa. Glosor förstår jag dock att man måste ge som läxa, dessa finns liksom inte tillfälle att nöta in under skoldagen (fast jag kan tycka att det borde gå att ha några minuter till det varje dag). Jag minns samtidigt att jag tyckte att det var rätt kul att som tonåring öva på orden med mina kompisar. Jag hoppas att elever idag också gör det (även om jag fattar att inte alla gillar det).
En av veckorna glömde jag dock helt enkelt bort att förbereda någon läxa till eleverna. I sista stund kom jag på en lite roligare uppgift än glosor och läraren tog emot den för att dela ut. Jag tror inte att hon hade ansett att jag skött mina uppgifter ifall jag inte givit eleverna någon form av läxa. I hemlighet kanske hon rynkade på näsan åt att jag inte förberett några glosor, vad vet jag. Jag är kluven till hur jag som anställd lärare kommer att ställa mig till läxor. Jag skulle vilja att de är individuella. I den meningen att alla elever inte behöver få läxor. Undrar om det är genomförbart.
När lärare berättar hur långt de måste hinna i matteboken till slutet av veckan så börjar eleverna att tala om läxor och en av eleverna säger att hans föräldrar alltid rättar hans läxor. Läraren och jag tittar på varandra i samförstånd och sedan säger läraren med sin mest pedagogiska röst:
- Fast jag tycker att det vore väldigt bra ifall de inte gjorde det, utan att du tog med dem hit, så att jag fick rätta dem, för på det sättet ser ju jag vad du kan och inte och då vet jag vad du behöver öva på.
- Jo, det är klart...
Jag brukar också rätta Åttaåringen hemma. Med det menar jag att jag berättar vad som är fel och vi pratar om det, men hon får inte sudda i sina uppgifter.
En av veckorna glömde jag dock helt enkelt bort att förbereda någon läxa till eleverna. I sista stund kom jag på en lite roligare uppgift än glosor och läraren tog emot den för att dela ut. Jag tror inte att hon hade ansett att jag skött mina uppgifter ifall jag inte givit eleverna någon form av läxa. I hemlighet kanske hon rynkade på näsan åt att jag inte förberett några glosor, vad vet jag. Jag är kluven till hur jag som anställd lärare kommer att ställa mig till läxor. Jag skulle vilja att de är individuella. I den meningen att alla elever inte behöver få läxor. Undrar om det är genomförbart.
När lärare berättar hur långt de måste hinna i matteboken till slutet av veckan så börjar eleverna att tala om läxor och en av eleverna säger att hans föräldrar alltid rättar hans läxor. Läraren och jag tittar på varandra i samförstånd och sedan säger läraren med sin mest pedagogiska röst:
- Fast jag tycker att det vore väldigt bra ifall de inte gjorde det, utan att du tog med dem hit, så att jag fick rätta dem, för på det sättet ser ju jag vad du kan och inte och då vet jag vad du behöver öva på.
- Jo, det är klart...
Jag brukar också rätta Åttaåringen hemma. Med det menar jag att jag berättar vad som är fel och vi pratar om det, men hon får inte sudda i sina uppgifter.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
