Under geografilektionen berättar min lärare om hur en tsunami uppstår. Som exempel har han (naturligtvis) flera bilder och reportage från bl a Banda Aceh. Obekymrat pratar han t ex om en tänkbar förklaring till varför den svenska regeringen reagerade så sent med sina hjälpsändingar den där julen. Visst, jag lär mig ett fåtal nya saker, men mest av allt kämpar jag för att hålla tårarna tillbaka. Jag tänker på mina vänner och bekanta som hade närstående som dog den dag läraren pratar om. Och jag tänker att han kanske borde ha kollat av ifall det var okej för alla att höra om det här. Jag skulle nog tänka så ifall jag var lärare: har barnen någon erfarenhet av detta, kanske en släkting dog den här dagen? Visst, det var snart fyra år sedan nu, men om jag personligen förlorat mitt barn den dagen så hade jag nog inte fixat att sitta där och höra om det här. Fast det är klart; om det var jag som förlorat mitt barn den dagen så hade jag kanske inte varit så pass stabil ännu att jag kunnat komma så här långt i min utbildning.
Hur känslig och hänsynsfull ska man vara som lärare...?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Precis så tänkte jag också när han pratade om tsunamin.. Jag tittade mig runt omkring för att se om det var någon som verkade extra berörd.../E
Skicka en kommentar