Åttaåringen är sjuk. Dundersnorig sedan torsdag kväll, men det är svårt att avgöra hur pass sjuk hon är. Piggare idag, men ändå hemma. Tror att hon är kry imorgon, men vill låta henne vila på dagen imorgon också, får se hur det blir. På kvällen ska vi på ett musikevenemang med Musikmannen och jag tror att vi inte vill missa det.
Helgen har till stor del gått åt till att rensa och städa. Väninnan M ska besöka en SOS-barnby och tar gärna med sig saker, vilket gjorde att jag fick tummen ur och började rensa. Barnkläder och leksaker. Pratade med åttaåringen om det hela, men hon menade att hon absolut inte hade något att ge bort. Jag sa att vi måste rensa bland hennes mjukdjur, men hon vägrade. Så idag la jag berget av mjukdjur på golvet och gav henne tre påsar:
* Det du verkligen, verkligen, verkligen känner att du inte kan leva utan och vill ha i ditt rum och leka med.
* Det du verkligen inte kan leva utan, men vill lägga ned i källaren.
* Det du känner att du skulle kunna leva utan och kan tänka dig att ge bort.
Sedan rensade hon. Jag knep igen munnen och lät bli att påverka. Uppmuntrade bara alla val hon gjorde. Mäkta förvånad såg jag henne välja bort mycket som jag absolut inte skulle valt bort själv. (För att vi värderar saker olika, naturligtvis.) Det blev dock en hel påse att skicka med väninnan och en enorm påse till källaren. Åttaåringen tittade förvånat på högen som skulle in till hennes rum igen.
- Vad lite det blev.
- Vad bra!
- Ja...
måndag 30 mars 2009
En enmansinstitution
Vi som har haft nöjet att lyssna till Rutger Ingelman någon gång tror jag minns det en lång tid framöver. Han står ut ur mängden på Lärarhögskolan. Även när det nu är Universitetet så är han fortfarande one of a kind. Jag har njutit av Rutger under minst två föreläsningar och två seminarier under min tid som student på Lärarutbildningen. Han är en inspiration på många sätt och jag minns ännu många av hans ord från min första termin som student.
Förra veckan gick jag förbi honom när han satt utanför lunchmatsalen och åt. Iförd endast sin bruna (manchester?) rock som ytterplagg. I solskenet, i den kalla blåsten. Helt ensam. Alla andra satt inne. Han trotsade vädrets makter och ville väl visa att våren visst är här.
Rutger har en förmåga som jag strävar efter att bemästra och som jag önskar att alla barn fick uppleva i sin lärare: han ser alltid med (något som ter som) kärlek på sin nästa; alla människor har potential att bli det bästa de kan. Genom fantasi, lek och kunskap ska vi nå stunder av glädje tillsammans. Ungefär så. Jag blir salig.
Rutger är också en av dem som introducerade mig för Janusz Korczak i början av min utbildning. Den bekantskapen har jag ofta inspirerats av och återkommit till under min utbildning.
Förra veckan gick jag förbi honom när han satt utanför lunchmatsalen och åt. Iförd endast sin bruna (manchester?) rock som ytterplagg. I solskenet, i den kalla blåsten. Helt ensam. Alla andra satt inne. Han trotsade vädrets makter och ville väl visa att våren visst är här.
Rutger har en förmåga som jag strävar efter att bemästra och som jag önskar att alla barn fick uppleva i sin lärare: han ser alltid med (något som ter som) kärlek på sin nästa; alla människor har potential att bli det bästa de kan. Genom fantasi, lek och kunskap ska vi nå stunder av glädje tillsammans. Ungefär så. Jag blir salig.
Rutger är också en av dem som introducerade mig för Janusz Korczak i början av min utbildning. Den bekantskapen har jag ofta inspirerats av och återkommit till under min utbildning.
söndag 29 mars 2009
Man blir besviken på alla...
... när man väl lär känna dem.
Säger en av skådespelarna till Philip Seymour Hoffmans karaktär i filmen "Synecdoche, New York" som jag såg på bio igår. Det var nog den underligaste film jag någonsin sett, ändå var den rätt brilliant.
Och så är det väl; när ens förväntningar inte infrias så kommer besvikelsen.
Säger en av skådespelarna till Philip Seymour Hoffmans karaktär i filmen "Synecdoche, New York" som jag såg på bio igår. Det var nog den underligaste film jag någonsin sett, ändå var den rätt brilliant.
Och så är det väl; när ens förväntningar inte infrias så kommer besvikelsen.
fredag 27 mars 2009
Samhällets påverkan på skolan
Det ÄR inte bara skolans verksamhet, lärarna, föräldrarna och eleverna själva som påverkar kvalitéten på elevernas skolgång och resultat, det är även samhället i stort som påverkar. Fatta det. Kass ekonomi generellt sett, indragningar och sparkade lärare påverkar självklart eleverna idag, och utarmar skolans verksamhet. Sedan kommer nästa årskull med elever, och nästa, och nästa, och hur står sig verksamheten då? Ska vi tänka kortsiktigt eller långsiktigt? Jag tänker givetvis på min egen unge - men även på alla omkring oss.
Hyllad och hatad
När jag läser Annina Rabes recension av Hanna Hellquists bok "Karlstad Zoologiska" i Svd så slås jag av hennes kommentar om att det nu finns flera pappaskildringar, men inte direkt någon om en mamma.
Papporna kommer, som oftast, undan utan skuld i det långa loppet. En mamma som beter sig lite hur som helst finns väl knappast att uppbringa? För vi lever ofta med skulden, matade med skuldarvet, tyngda av skuld och uppfostrade i skuld uppfostrar vi i skuld, av någon konstig anledning. Jag tror dock att det är dags att skriva om en mamma ändå.
Jag stannar upp när jag tittar på elever i årskurs 5-6 som agerar skolpolis vid övergångsställen. När det är två flickor så sköter de sig som jämbördiga med sina capes i starka färger. När det är en pojke och en flicka så är det ofta automatiskt flickan som tar hand om bådas capes. I skolan är det många flickor som har koll på läxorna - och gärna står till tjänst när pojkarna ser frågande ut. Åttaåringen och flera av hennes vänner anser att det stora mål i livet är att vara pojkarna till lags. Jag mår dåligt, vad har vi gjort? Min mamma förfasar sig och undrar om det var det här hon stod på barrikaderna för. Nej, det var för er egen generation och min, som ni gjorde det. Nu krävs något nytt.
"Mönstret är tydligt: den excentriska pappan blir alltid förlåten, mamman förblir mindre viktig trots att det ofta är hon som drar det tyngsta lasset. Jag börjar längta lite efter en bok om en intressant mamma, en mamma som får bete sig lite hur som helst och ändå bli förlåten i slutänden."
Papporna kommer, som oftast, undan utan skuld i det långa loppet. En mamma som beter sig lite hur som helst finns väl knappast att uppbringa? För vi lever ofta med skulden, matade med skuldarvet, tyngda av skuld och uppfostrade i skuld uppfostrar vi i skuld, av någon konstig anledning. Jag tror dock att det är dags att skriva om en mamma ändå.
Jag stannar upp när jag tittar på elever i årskurs 5-6 som agerar skolpolis vid övergångsställen. När det är två flickor så sköter de sig som jämbördiga med sina capes i starka färger. När det är en pojke och en flicka så är det ofta automatiskt flickan som tar hand om bådas capes. I skolan är det många flickor som har koll på läxorna - och gärna står till tjänst när pojkarna ser frågande ut. Åttaåringen och flera av hennes vänner anser att det stora mål i livet är att vara pojkarna till lags. Jag mår dåligt, vad har vi gjort? Min mamma förfasar sig och undrar om det var det här hon stod på barrikaderna för. Nej, det var för er egen generation och min, som ni gjorde det. Nu krävs något nytt.
Loe x 3
Nu har jag läst tre böcker till av Erlend Loe. "Doppler" var mycket underlig och givande, rätt brilliant i sin enkelhet. Jag gillar böcker som är så självklara, som om underlighet inte alls är underligt.
Fortsättningen: "Volvo lastvagnar" var bara underlig. Mycket osammanhängande och jag gillade inte författarens samtal med sig själv. Däremot var det sköna jämförelser mellan Norge och Sverige. Sedan fastnade jag vid meningar som "Få saker är så effektiva som en genomtänkt uppfostran." och "Men vad är konstigt idag? Väldigt lite. Barn har slutat reta dem som har konstiga namn. Maten vi äter kommer överallt ifrån. I tätbefolkade områden har vi i vår del av världen kommit så långt att vi kan möta en sikh på gatan utan att peka eller skratta. Det konstiga lever helt eneklt mycket komfortabelt sida vid sida med det mindre konstiga."
"Blåst" sedan, som verkade hyllad, tyckte jag bara var rätt jobbig. Visst, den beskrev rätt bra hur ett förhållande kan te sig, men så himla mycket mer än så var det inte.
Fortsättningen: "Volvo lastvagnar" var bara underlig. Mycket osammanhängande och jag gillade inte författarens samtal med sig själv. Däremot var det sköna jämförelser mellan Norge och Sverige. Sedan fastnade jag vid meningar som "Få saker är så effektiva som en genomtänkt uppfostran." och "Men vad är konstigt idag? Väldigt lite. Barn har slutat reta dem som har konstiga namn. Maten vi äter kommer överallt ifrån. I tätbefolkade områden har vi i vår del av världen kommit så långt att vi kan möta en sikh på gatan utan att peka eller skratta. Det konstiga lever helt eneklt mycket komfortabelt sida vid sida med det mindre konstiga."
"Blåst" sedan, som verkade hyllad, tyckte jag bara var rätt jobbig. Visst, den beskrev rätt bra hur ett förhållande kan te sig, men så himla mycket mer än så var det inte.
torsdag 26 mars 2009
Som att skolka - från vardagen
Efter promenader åt olika håll i stan passerade Musikmannen och jag en musikaffär, där Musikmannen kände ägaren, som råkade stå utanför just då. Ägaren berättade bland annat för oss att han köpt en signalstörare när han var i England senast. Den använde han sig av ibland när han ledsnade på alla människor och deras snack i mobiler på t-banan. En sån manick skulle jag vilja ha.
Sedan vandrade vi vidare och lunchade tillslut på Liljevalchs. Maten var makalöst god! Intill mig satt en kvinna och läste en bok som verkade intressant, så tillslut frågade jag vad det var. Hon jobbade på förlaget där boken var nyutgiven, den heter Drottningar i Sverige och författaren (tror jag det var) skulle hålla ett föredrag på Livrustkammaren ikväll.
Sedan vandrade vi vidare och lunchade tillslut på Liljevalchs. Maten var makalöst god! Intill mig satt en kvinna och läste en bok som verkade intressant, så tillslut frågade jag vad det var. Hon jobbade på förlaget där boken var nyutgiven, den heter Drottningar i Sverige och författaren (tror jag det var) skulle hålla ett föredrag på Livrustkammaren ikväll.
It´s an illusion
Så som jag känner för Musikmannen kan jag inte erinra mig att jag känt för en man tidigare. Så bra som han behandlar mig kan jag inte erinra mig att någon man någonsin har behandlat mig tidigare. Ännu känns det som att jag lever på lånad tid.
Idag har jag tid, tid som jag aldrig brukar ha
(tack för det E, vi behövde det nog lika mycket båda två!).
Jag frågade om Musikmannen ville ses. Då tog han ledigt från jobbet.
Nu ska vi mötas i stan, promenera, flanera och umgås.
Idag har jag tid, tid som jag aldrig brukar ha
(tack för det E, vi behövde det nog lika mycket båda två!).
Jag frågade om Musikmannen ville ses. Då tog han ledigt från jobbet.
Nu ska vi mötas i stan, promenera, flanera och umgås.
På tal om kamouflage
Så hittar jag detta. Det var oerhört roande och intressant läsning - om kvinnlig orgasm. Så klart introducerades "the Pelvic massage" av en svensk...
En alldeles vanlig dag på tunnelbanan
Folk lägger ofta sina väskor på sätet intill sig på tuben. Så även jag, men jag tar den snabbt i famnen så snart det blir fler folk i vagnen. Många har dock inte vett att flytta på sina väskor, ens när man nästan sätter häcken på dem. Vilket är mycket mycket irriterande. Detta intet ont anande par satt på tuben igår
och det var väldigt få människor i vagnen, men så kliver en kvinna på som promt ska sitta där mannen har sin grå väska. Hon är lång och smal och har kamouflagefärgade byxor på sig. Hon blir så upprörd över att han inte flyttar sin väska och pratar och skriker sedan under hela färden maniskt om hur folk med väskor är. Hennes stackars tonåring sitter tyst.
Det lustigaste var dock att det visade sig att kvinnan på bilden talade bred amerikanska och den smala rabiata kvinnan påstod sig ha bott i Amerika och började då istället mala på med dålig engelska. När den rabiata kvinnan klivit av talar mannen på bilden ännu sämre engelska med sin amerikanska väninna - och påpekar att den smala som gick av var så dålig på engelska.
och det var väldigt få människor i vagnen, men så kliver en kvinna på som promt ska sitta där mannen har sin grå väska. Hon är lång och smal och har kamouflagefärgade byxor på sig. Hon blir så upprörd över att han inte flyttar sin väska och pratar och skriker sedan under hela färden maniskt om hur folk med väskor är. Hennes stackars tonåring sitter tyst.
Det lustigaste var dock att det visade sig att kvinnan på bilden talade bred amerikanska och den smala rabiata kvinnan påstod sig ha bott i Amerika och började då istället mala på med dålig engelska. När den rabiata kvinnan klivit av talar mannen på bilden ännu sämre engelska med sin amerikanska väninna - och påpekar att den smala som gick av var så dålig på engelska.
Tänk att få strosa i sakta mak
Igår hade jag tid att ta det lugnt, så jag strosade sakta. Det var underbart. Jag passerade lilla judiska kyrkogården. Den är fin, jag går ofta förbi den. De har börjat fixa till den, men ingen lever väl längre som kan lägga små stenar på gravstenarna, kan jag tänka.
Sedan såg jag Herr och Fru GB. Dem har jag aldrig tidigare i mitt liv stött på.
Sedan såg jag Herr och Fru GB. Dem har jag aldrig tidigare i mitt liv stött på.
Skulle vägra
Jag vet inte alltför mycket om mode och klär mig kanske inte snyggast själv, men vissa saker lär jag aldrig ta på mig. Som min mammas avlagda badrumsmatta t ex.
onsdag 25 mars 2009
Du är inte dålig, du är bara så förbannat självgod
Idag började jag kursen Självständigt arbete, där c-uppsatsen ingår. Under den första föreläsningen fick vi äntligen tillfälle att lätta på trycket från vår besvikelse över de två introduktionsdagar till kursen - som vi hade för två månader sedan! När så föreläsaren, tillika kursansvarig, frågade efter våra reaktioner från introdagarna - som han själv konstaterade varit röriga - så började flera av oss tillslut att säga våra meningar. Tyvärr började jag med att säga att han (föreläsaren/kursansvarig) varit väldigt dålig och kanske borde ha gått hem. Runt omkring mig hörde jag studenter dra in andan och häpna, jag fattade inte riktigt... Sedan hasplade min kära kurskamrat E ur sig:
- Sjuk. Han var sjuk.
- Ja, alltså du var sjuk, inte dålig som person.
Då brast det och alla började skratta. Så det kan bli.
När föreläsaren/kursansvarig sedan snörvlade och hackade under föreläsningen så kunde han naturligtvis inte hålla sig från att säga:
- Nu är det väl någon som tycker att jag borde gå hem...
Det handlade kanske dock inte så mycket om just hans sjukdom när vi sågs förra gången, utan det handlade nog mer om att han varannan minut tittade på klockan och undrade när vi hade pratat klart...
- Sjuk. Han var sjuk.
- Ja, alltså du var sjuk, inte dålig som person.
Då brast det och alla började skratta. Så det kan bli.
När föreläsaren/kursansvarig sedan snörvlade och hackade under föreläsningen så kunde han naturligtvis inte hålla sig från att säga:
- Nu är det väl någon som tycker att jag borde gå hem...
Det handlade kanske dock inte så mycket om just hans sjukdom när vi sågs förra gången, utan det handlade nog mer om att han varannan minut tittade på klockan och undrade när vi hade pratat klart...
måndag 23 mars 2009
Livet är HELT fantastiskt
Hälsotillståndet är: hyfsat frisk.
Maratonhelgen med kalas är överstökad.
Ute är det snö igen, det är härligt tycker jag.
Tentan är strax klar OCH jag är rätt nöjd med den.
Musikmannen och jag bombar varandra med underbara meddelanden, som får hela min kropp att spritta av glädjekänslor.
Imorgon är åttaåringen ledig - ett snabbt besök hos tandläkaren, sedan ska vi mysa tillsammans hela dagen.
I övermorgon börjar jag - tillsammans med kära E - att arbeta på vår c-uppsats. Jag har tillförlit: vi kommer klara det.
Peppar, peppar, ta i trä och lite salt över axeln och vad mer kan behövas för att behålla status quo?
Maratonhelgen med kalas är överstökad.
Ute är det snö igen, det är härligt tycker jag.
Tentan är strax klar OCH jag är rätt nöjd med den.
Musikmannen och jag bombar varandra med underbara meddelanden, som får hela min kropp att spritta av glädjekänslor.
Imorgon är åttaåringen ledig - ett snabbt besök hos tandläkaren, sedan ska vi mysa tillsammans hela dagen.
I övermorgon börjar jag - tillsammans med kära E - att arbeta på vår c-uppsats. Jag har tillförlit: vi kommer klara det.
Peppar, peppar, ta i trä och lite salt över axeln och vad mer kan behövas för att behålla status quo?
Du är uppskattad för den du är
Det vill jag pränta in i alla barn.
En lärare jag hade en gång var så snäll att det nästan var löjligt; han borde inte kunna hävda sin auktoritet inom skolan. Frugan hans (som var enormt syrlig och sarkastisk) sa att hans mål var att älska folk till bra människor. Det var också det han gjorde. Han höll på regler och stod fast vid vad han sa, men han hade en människokärlek och värme som gjorde att man tillslut kapitulerade: vi blev goda människor för att han i oss såg goda människor. Så är det med förväntningar. Förväntar vi oss att ett barn är obstinat och odräglig så lär barnet vara/bli det.
Jag tänker på det när vi i skolan diskuterar de elever som har "allergier": de äter inte fläskkött. Alltså, de är muslimer. En pojke sitter och suktar efter blodpuddingen: han vill så gärna äta, men får inte. Han säger att hans pappa sagt att det kommer att spruta eld ur hans mun ifall han äter fläskkött. En flicka äter fläskkött ibland, det är flickan och lärarens hemlighet. För flickan har en muslimsk pappa och en mamma som inte är muslim, hon bor hos dem varannan vecka. Flickan har anpassat sig, men samvetet gnager ofta för pappan.
Mitt hjärta värker för dessa barn, med restriktioner som styr deras liv. Ändå är dessa barn ofta väl anpassade till skolan. Så funderar jag över de barn som inte fungerar väl i skolan, de som behöver mycket extra stöd (främst socialt): tyder det på att de har fått leva utan alltför många restriktioner i sina liv? Handlar alla deras diagnoser egentligen om att de inte fått uppleva att ha balanserade vuxna i sin omedelbara närhet och kanske få uppleva vad det innebär att ha strikta regler och begränsningar? Vilka av barnen kommer att klara sig bäst i samhället - eller vilka av barnen kommer samhället att anpassa sig till?
En lärare jag hade en gång var så snäll att det nästan var löjligt; han borde inte kunna hävda sin auktoritet inom skolan. Frugan hans (som var enormt syrlig och sarkastisk) sa att hans mål var att älska folk till bra människor. Det var också det han gjorde. Han höll på regler och stod fast vid vad han sa, men han hade en människokärlek och värme som gjorde att man tillslut kapitulerade: vi blev goda människor för att han i oss såg goda människor. Så är det med förväntningar. Förväntar vi oss att ett barn är obstinat och odräglig så lär barnet vara/bli det.
Jag tänker på det när vi i skolan diskuterar de elever som har "allergier": de äter inte fläskkött. Alltså, de är muslimer. En pojke sitter och suktar efter blodpuddingen: han vill så gärna äta, men får inte. Han säger att hans pappa sagt att det kommer att spruta eld ur hans mun ifall han äter fläskkött. En flicka äter fläskkött ibland, det är flickan och lärarens hemlighet. För flickan har en muslimsk pappa och en mamma som inte är muslim, hon bor hos dem varannan vecka. Flickan har anpassat sig, men samvetet gnager ofta för pappan.
Mitt hjärta värker för dessa barn, med restriktioner som styr deras liv. Ändå är dessa barn ofta väl anpassade till skolan. Så funderar jag över de barn som inte fungerar väl i skolan, de som behöver mycket extra stöd (främst socialt): tyder det på att de har fått leva utan alltför många restriktioner i sina liv? Handlar alla deras diagnoser egentligen om att de inte fått uppleva att ha balanserade vuxna i sin omedelbara närhet och kanske få uppleva vad det innebär att ha strikta regler och begränsningar? Vilka av barnen kommer att klara sig bäst i samhället - eller vilka av barnen kommer samhället att anpassa sig till?
söndag 22 mars 2009
Wollie bollie gott folk
Idag har vi sett Kenny begins, hela lyckliga familjen (Musikmannen, jag och våra ungar). Det var Musikmannens födelsedagspresent till åttaåringen. Filmen var helt störtskön! Jag kan inte hylla den nog, ungarna var helt saliga och kommer nog att köra med repliker ur filmen länge efteråt.
Jag uppskattade synnerligen de små detaljerna som "Pooontus, kom ut och leeek" (filmen Warriors), "800 grader, du kan lita på mig" (Ebba Grön) och Permobilens registreringsskylt (missa inte den).
Kenny vill hela tiden ha glass. Efter filmen tittade Musikmannens dotter skeptiskt på mig och undrade om inte glassen egentligen var is. Well...
Jag uppskattade synnerligen de små detaljerna som "Pooontus, kom ut och leeek" (filmen Warriors), "800 grader, du kan lita på mig" (Ebba Grön) och Permobilens registreringsskylt (missa inte den).
Kenny vill hela tiden ha glass. Efter filmen tittade Musikmannens dotter skeptiskt på mig och undrade om inte glassen egentligen var is. Well...
Kalasskörd
Efter ett kalas med 16 barn.
Jag är rätt glad att jag uppmanade de flesta att inte köpa några leksaker.
Fräck asiat
På väg hem på tuben så kliver den här mannen på vid centralen.
Helt avslappnat står han med sin dator och filmar oss med sin lilla kamera i handen, framför datorn, samtidigt som han pratar (japanska) med någon i lurarna. Sedan stoppar han inspelningen och sparar filmen. Jag drar snabbt på mig luvan och gömmer mig när jag ser honom komma. Han skrattar och är glad, han delger sin lyssnare hur det ser ut i Stockholm - och hur trötta Stockholmare ser ut. När vi kommer ut ur tunnelsystemet så filmar han ut genom fönstret och vid Globen kliver han av.
Vilket sätt, att försöka filma oss i smyg så där.
Helt avslappnat står han med sin dator och filmar oss med sin lilla kamera i handen, framför datorn, samtidigt som han pratar (japanska) med någon i lurarna. Sedan stoppar han inspelningen och sparar filmen. Jag drar snabbt på mig luvan och gömmer mig när jag ser honom komma. Han skrattar och är glad, han delger sin lyssnare hur det ser ut i Stockholm - och hur trötta Stockholmare ser ut. När vi kommer ut ur tunnelsystemet så filmar han ut genom fönstret och vid Globen kliver han av.
Vilket sätt, att försöka filma oss i smyg så där.
Jag har sett ballarna in action
Igår berättade Pingu för mig om programmet "Ballar av stål" på 5:an som visades igår kväll. Han hade sett i trailern om det vi upplevde i somras på Gröna Lund, så det lär väl dyka upp framöver. Måste ju se nästa program i morgon igen då. Fastän det var riktigt dåligt.
lördag 21 mars 2009
Vilda djur när de är som bäst
Titta på det här och förundras över dragkampen som utspelas en vanlig dag i Kruger park.
Survivor
Destiny´s child poppar upp i mitt huvud efter fredagens bravader med alla ungar. 17 barn och så jag. Ett par mammor såg en aning oroade ut när de kom in och såg sig omkring. (Inga pappor verkade ens fundera.)
- Och du är....ensam...?
Jag försäkrade dem om att det skulle gå bra, annars skulle jag ringa. Det blev så himla lyckat! Åttaåringen var så nöjd, det var bästa kalas någonsin. Självklart berodde allt på barnen, de (flesta) var exemplariska, glada och lekfulla. Några av killarna ballade ur ett par gånger, men då klev mitt lärarjag fram och var auktoritär. Vi samlades i ring och lekte lekar, vi dansade, de åt och var bara glada.
Efteråt reflekterade jag över att den klass jag är i under min vfu (praktik) består av 18 elever. Det var inte så stor skillnad från den grupp jag handskades med igår och jag kunde känna igen många situationer: peppa någon som var nere eller kände sig utanför, ha koll på var alla saker fanns som ungarna ville ha (servett?, var ska jag ställa glaset?, jag slog i huvudet: ojoj, is?, jag spillde ut min dricka: papper, kan du torka upp? o s v), se någon som försökte bli osynlig, ge utrymme, men ändå alltid inkludera. Det var klurigt och stressigt, men jag var inte alls slutkörd efteråt, snarare full av energi. Allt berodde naturligtvis på barnen: att de också tog sitt ansvar och att de lyssnade när jag pratade och att de försökte göra sitt bästa. Så är det inte alltid i skolans värld. Samtidigt fastnar jag vid den tanke som jag tidigare yppat för kurskamrater och lärare: någonstans vid 15 barn per vuxen går gränsen. 18-20 funkar rätt bra beroende på barngruppen, men 28-33 st funkar baske mig inte. Fatta det någon gång. Även om läraren har en Fritidspedagog eller extrapersonal i klassrummet, så funkar det inte - för det handlar inte om att barnen ska överleva skolan, de ska trivas och forma bra sociala relationer också!
- Och du är....ensam...?
Jag försäkrade dem om att det skulle gå bra, annars skulle jag ringa. Det blev så himla lyckat! Åttaåringen var så nöjd, det var bästa kalas någonsin. Självklart berodde allt på barnen, de (flesta) var exemplariska, glada och lekfulla. Några av killarna ballade ur ett par gånger, men då klev mitt lärarjag fram och var auktoritär. Vi samlades i ring och lekte lekar, vi dansade, de åt och var bara glada.
Efteråt reflekterade jag över att den klass jag är i under min vfu (praktik) består av 18 elever. Det var inte så stor skillnad från den grupp jag handskades med igår och jag kunde känna igen många situationer: peppa någon som var nere eller kände sig utanför, ha koll på var alla saker fanns som ungarna ville ha (servett?, var ska jag ställa glaset?, jag slog i huvudet: ojoj, is?, jag spillde ut min dricka: papper, kan du torka upp? o s v), se någon som försökte bli osynlig, ge utrymme, men ändå alltid inkludera. Det var klurigt och stressigt, men jag var inte alls slutkörd efteråt, snarare full av energi. Allt berodde naturligtvis på barnen: att de också tog sitt ansvar och att de lyssnade när jag pratade och att de försökte göra sitt bästa. Så är det inte alltid i skolans värld. Samtidigt fastnar jag vid den tanke som jag tidigare yppat för kurskamrater och lärare: någonstans vid 15 barn per vuxen går gränsen. 18-20 funkar rätt bra beroende på barngruppen, men 28-33 st funkar baske mig inte. Fatta det någon gång. Även om läraren har en Fritidspedagog eller extrapersonal i klassrummet, så funkar det inte - för det handlar inte om att barnen ska överleva skolan, de ska trivas och forma bra sociala relationer också!
fredag 20 mars 2009
Alla delar ur kostcirkeln
Allvarligt. Svenska lantchips originalet, med gräddfil. Det kan man väl leva på?
Fullt ös medvetslös
Plötsligt ska varenda unge komma på ungens discokalas ikväll. Jag drog till med att hon fick bjuda många och tänkte att alla inte skulle komma. Tji fick jag. Nu har den sista ringt och sagt ursäkta, ursäkta, men min unge vill så gääärna komma på din unges kalas. Det är ju kul att min unge är populär. Kalaset will be the talk of the town (byhåla). Det är tydligen flera i hennes klass som inte är bjudna som också vill komma. Känns inte schysst; jag borde ha hyrt en lokal och låtit dem dansa sig vettlösa.
Vettlösa är för övrigt tydligen vad jag tror att hennes kompisar är. Igår kom jag på mig själv med att fundera över ifall TVn står säker där den står i vardagsrummet (som nu är förvandlat till discogolv).
Vettlösa är för övrigt tydligen vad jag tror att hennes kompisar är. Igår kom jag på mig själv med att fundera över ifall TVn står säker där den står i vardagsrummet (som nu är förvandlat till discogolv).
Leklåst
Tur att sjuåringen och jag planerade lekar för kalaset i förväg, annars hade jag varit rådvill när vi väl stod där med hela vardagsrummet fullt av ungar.
Som när klassen jag gör min vfu (praktik) i hastigt och lustigt fick en vikarie på morgonen och hon inte visste vad hon skulle ta sig för med eleverna i 30 minuter. Jag kände att jag borde ha kunnat komma med något bra förslag. Inte en lek kom jag på. Så vikarien föreslog "hänga gubbe" på tavlan. Det kändes ju verkligen meningslöst och slöseri med tid, kände jag. Halva klassen verkade tycka likadant, så de ritade lite på måfå. Det fick mig att inse hur oförberedd jag är, hur lite erfarenhet jag har av spontana ögonblick.
Sedan tog jag över som vikarie och fortsatte med ordinarie undervisning istället.
Som när klassen jag gör min vfu (praktik) i hastigt och lustigt fick en vikarie på morgonen och hon inte visste vad hon skulle ta sig för med eleverna i 30 minuter. Jag kände att jag borde ha kunnat komma med något bra förslag. Inte en lek kom jag på. Så vikarien föreslog "hänga gubbe" på tavlan. Det kändes ju verkligen meningslöst och slöseri med tid, kände jag. Halva klassen verkade tycka likadant, så de ritade lite på måfå. Det fick mig att inse hur oförberedd jag är, hur lite erfarenhet jag har av spontana ögonblick.
Sedan tog jag över som vikarie och fortsatte med ordinarie undervisning istället.
Fångad i flykten
På min väg hem som packåsna för en stund sedan så passerade jag en mörkhyad kvinna som stod i gathörnet till min gata. När jag nästan passerat ropade hon till mig och vi började prata. Det visar sig att hon är min balkonggranne (inte i samma portuppgång). Jag kände inte igen henne, men vi har hälsat flera gånger. Hon frågade ifall jag tyckte att hennes pojkar störde. Jag vet att hon har två tonårssöner och jag vet att de för ljud. Jag har haft mina duster med dem, men de har blivit bättre och jag har blivit mer tolerant, så det brukar fungera. Den gång när det var som värst så gick jag över och pratade med ena grabben dagen efter. Det har tydligen inte grannarna under dem gjort; de har polisanmält dem och nu funderar de på att flytta. Känns onödigt, tycker jag. Man måste kunna kommunicera och acceptera varandras olikheter. Handlar om ett givande och tagande. Som i alla sorters förhållanden. Särskilt när vi bor i ett så lyhört hus som vi gör. Killarna är 16 och 19 år gamla. Tro mig, jag har förståelse.
Kom. Allt är förberett för Eder.
Så, då var barnbidraget i princip bränt. Spenderat på ungen, non the less. Kassörskan på ICA (som nyligen kommit tillbaka från sin mammaledighet) kommenterade mina inköp med:
- Ska det bli barnkalas?
- Ja, jösses!
- Hur mycket fyller födelsedagsbarnet?
- Åtta.
- Så, du ska ha...fjorton barn hemma hos dig...?
- Sexton faktiskt...
- Sexton!
- Ja, och födelsedagsbarnet tyckte att två timmar var ett väldigt kort kalas. Jag sa att jag är glad ifall jag klarar en halvtimme...
- Ja, högst!
- Ska det bli barnkalas?
- Ja, jösses!
- Hur mycket fyller födelsedagsbarnet?
- Åtta.
- Så, du ska ha...fjorton barn hemma hos dig...?
- Sexton faktiskt...
- Sexton!
- Ja, och födelsedagsbarnet tyckte att två timmar var ett väldigt kort kalas. Jag sa att jag är glad ifall jag klarar en halvtimme...
- Ja, högst!
Right where I belong
Vet inte om jag orkar med fler sammanlänkningar av händelser och personer i mitt liv nu. Musikmannen meddelar att han ska på spelning i USA inom kort. Den siste killen jag gick på dejt med - innan musikmannen - var en DeathMetal kille som också skulle på spelning i USA. Samma tid som Musikmannen. Troligtvis inte på samma spelningar dock, eftersom Musikmannen (tack för det Televerket) inte har DM-killens musiksmak.
I hemlighet tycker jag att jag borde följa med till USA. Musikmannen uttrycker högt att han tycker att jag borde det. Han tycker också att han borde vara miljonär. Jag kontrar med att jag borde vara mångmiljonär. För jag vet att jag skulle passa som det. Jag skulle vara världens generösaste. Fast det är väl just därför jag inte är miljonär...
I hemlighet tycker jag att jag borde följa med till USA. Musikmannen uttrycker högt att han tycker att jag borde det. Han tycker också att han borde vara miljonär. Jag kontrar med att jag borde vara mångmiljonär. För jag vet att jag skulle passa som det. Jag skulle vara världens generösaste. Fast det är väl just därför jag inte är miljonär...
Negativa Lisa
Tentaskriver för fullt nu (eller jag försöker, men det är en himla massa kalasande som kommer och kräver tid). Nästa vecka börjar jag skriva på examensarbetet med min kära kurskamrat E. I princip har vi inte fått någon som helst info om vad vi har att se fram emot. Vi har inte tilldelats någon handledare, när kurskamrater som hör till andra institutioner inte bara har fått en handledare, utan även har fått gå korta introkurser redan OCH haft samtal med sina handledare = de har blivit handledda. Känner mig nästan en aning kränkt. Ja, jag är säker på att det är just det jag känner. En obehaglig känsla av olust och orättvisa. En kurskamrat tog i väldigt och tyckte att jag borde vända mig till den som är ansvarig för kursen. Det är ju dock dessa som vägrar ge oss en handledare, så vem ska man då vända sig till? Orkar inte bry mig just nu, när det är så fullt upp med så mycket annat, men nästa vecka ska de få veta att de lever.
onsdag 18 mars 2009
Tre viktiga ord i skolans värld
Nu har inte det här så mycket att göra med föregående inlägg, men kanske ändå...
Redan under min första termin på Lärarhögskolan så insåg jag att det är något som fattas hos skolbarnen av idag. Just nu ser jag det ännu klarare. Jag har tjatat om det tidigare. Jag tänker på hotelldevisen "läget, läget, läget" när jag säger
"empati, empati, empati". Det finns så lite respekt för medmänniskor och andra varelser hos barnen idag att jag blir helt beklämd.
Och föräldrar, kom inte bara och klaga på skolans personal; fostra även era egna ungar i rätt anda. Tillsammans är ledordet. Empati är målet.
Redan under min första termin på Lärarhögskolan så insåg jag att det är något som fattas hos skolbarnen av idag. Just nu ser jag det ännu klarare. Jag har tjatat om det tidigare. Jag tänker på hotelldevisen "läget, läget, läget" när jag säger
"empati, empati, empati". Det finns så lite respekt för medmänniskor och andra varelser hos barnen idag att jag blir helt beklämd.
Och föräldrar, kom inte bara och klaga på skolans personal; fostra även era egna ungar i rätt anda. Tillsammans är ledordet. Empati är målet.
Medmänniska OCH skattebetalare
På väg hem på t-banan ikväll så kliver en av de hemlösa gubarna fram och drar sin ramsa. Jag har sett den här killen förr. Han heter Lasse eller något liknande och, visst, jag kan spe på hans beroende, men jag tror att han är rätt vettig därför brukar jag ge honom en slant. Han ber alltid om ursäkt för att han stör och sedan berättar han konkret vad han ska göra med pengarna och han har ringt härbärget och där väntar en säng på honom. Vi är flera som ger honom pengar när han är klar med sin ramsa. Han tackar oss medmänniskor å det varmaste.
När den hemlöse fortsätter framåt i vagnen så framträder dock en övergödd dam som varit skymd bakom honom. Hon rynkar på näsan och ger minsann inga pengar. Hon har en enorm brun päls (och då menar jag äkta) som kappa och en guldkedjeprydd bag över axeln. Hennes hår är snyggt friserat och hela hon ser ut att höra hemma i finare salonger än där kollektivtrafikanter rör sig. Hon fnyser och vänder sig till väninnan:
- Jaha, och vi skattebetalare då, vad får vi? Ingenting.
Sedan fortsätter hon att muttra ohörbart, men uppenbart förnärmad.
När den hemlöse fortsätter framåt i vagnen så framträder dock en övergödd dam som varit skymd bakom honom. Hon rynkar på näsan och ger minsann inga pengar. Hon har en enorm brun päls (och då menar jag äkta) som kappa och en guldkedjeprydd bag över axeln. Hennes hår är snyggt friserat och hela hon ser ut att höra hemma i finare salonger än där kollektivtrafikanter rör sig. Hon fnyser och vänder sig till väninnan:
- Jaha, och vi skattebetalare då, vad får vi? Ingenting.
Sedan fortsätter hon att muttra ohörbart, men uppenbart förnärmad.
Barnvakt, är det samma sak som lärare?
Såg på Skolfront i söndags där rastvakter hetsigt diskuterades. Vilket jag kan förstå. När en rektor skyller ifrån sig med att "det finns ett rastvaktsschema och jag förutsätter att lärarna följer det", så känner jag mig inte särskilt trygg. Det ingår väl inte egentligen i en lärares uppgifter att vara rastvakt? Samtidigt som det är just för att de är lärare som de borde vara rastvakter - och ta det hela på större allvar. Mer personal ute på rasten behövs i många skolor där jag har varit. Samtidigt har jag stor förståelse för att lärarna vill ha en liten andningspaus (på ca 15 minuter totalt under arbetstid - det är inte som att jobba på kontor eller ens i en butik) och kunna sitta ned i alla fall EN gång under dagen. När jag då ser minst fem studenter (från samma högskola som jag) sitta och hänga i lärarrummet, ibland sovandes eller lyssnandes på musik så blir jag rätt beklämd. Man kanske borde införa obligatorisk rastvakt på schemat för oss studenter, så får vi något att bita i.
Någon skola i inslaget hade elevenkäter om var på skolgården som eleverna tycker att det är mest otryggt och sedan patrullerar personalen extra mycket där. Då kan man börja tala om elevdemokrati och elevpåverkan!
Någon skola i inslaget hade elevenkäter om var på skolgården som eleverna tycker att det är mest otryggt och sedan patrullerar personalen extra mycket där. Då kan man börja tala om elevdemokrati och elevpåverkan!
måndag 16 mars 2009
Utanför samhällets regler
Lektionen få ge vika för verkligheten. Planeringen far ut genom fönstret när ungarna kommer in genom dörren. På rasten har de blivit påhoppade av elever som är två år äldre än dem. De äldre ville ta deras fotboll, men "mina" elever stod på sig. En blev då slagen och fasthållen med ansiktet nedtryckt i marken. En annan blev upptryckt mot väggen med stryptag och fick klösmärken på armen (personligen ville jag fota dem för att visa på misshandeln). Ytterligare en blev nedbrottad på marken och sedan slagen och sparkad där han låg. Bortsett från eventuella blåmärken som skulle komma att uppstå så var hans kläder helt nedgeggade med grus och slask. Läraren säger upprört att om det här varit ute på stan så hade det ansetts som misshandel och polisen hade kommit. Fast straffgränsen går vid 15 år och där är ännu inte de äldre eleverna. Nu ser det ut som att konsekvensen blir att lärarna kommer att ha ett snack med de äldre eleverna. De yngre är medtagna, men inte alls lika upprörda som vi vuxna.
Det här är en normal vardag i mellanstadiet. Hur kommer det sig?
Det här är en normal vardag i mellanstadiet. Hur kommer det sig?
Det är inte visdom som kommer med åldern
Inom kort är det dags för sjuåringen att bli åtta. Jag känner mig som min egen mamma när jag tänker "Hur gick det till, var tog alla de åtta åren vägen?". När jag kämpade för livet för fem år sedan såg jag aldrig att livet skulle se ut som idag - och ändå är det så självklart att det ser ut som det nu gör. Den blivande åttaåringen är stor, men ändå så liten. Det är i samspel med skolbarnen som jag ser mitt eget barn i ett annat ljus, och uppskattar henne än mer. Samtidigt höjs ribban: jag förväntar mig så mycket mer av min egen unge än vad jag gör av andras ungar, och det är inte alltid av godo.
Det är först nu jag kan se varför min egen mamma behövde sin halvtimme på morgonen innan hon väckte mig (egen tid är guld värd). Det är också nu jag kan se att mamma är lik sin mamma som är lik sin mamma som... - hur mycket vi än kämpar emot (även om jag vägrar att någonsin nå den nivån av galenskap som min mamma hävdar att jag också kommer att uppnå).
Den dagen som sjuåringen föddes var det -15 C ute och snön låg tjock. Så än ger jag inte upp om vintern.
Det är först nu jag kan se varför min egen mamma behövde sin halvtimme på morgonen innan hon väckte mig (egen tid är guld värd). Det är också nu jag kan se att mamma är lik sin mamma som är lik sin mamma som... - hur mycket vi än kämpar emot (även om jag vägrar att någonsin nå den nivån av galenskap som min mamma hävdar att jag också kommer att uppnå).
Den dagen som sjuåringen föddes var det -15 C ute och snön låg tjock. Så än ger jag inte upp om vintern.
söndag 15 mars 2009
Vikten av kontroll
- Stör det dig att jag rumsterar i ditt kök? frågar musikmannen.
Jag förnimmer någon dikt av Boye; "du inte bara stör...", men tyvärr är det ju så att det stör mig en aning. Sedan frågar jag mig själv: hur viktigt är det? Kontrollen, alltså. Hur viktigt är det att ha kontroll och hur svårt är det att släppa den? Jag har övat i några år nu och det är ju faktiskt inte så svårt.
Så där i början av en relation är vi alla ändå alltid de bästa människor vi kan vara mot varandra.
Jag förnimmer någon dikt av Boye; "du inte bara stör...", men tyvärr är det ju så att det stör mig en aning. Sedan frågar jag mig själv: hur viktigt är det? Kontrollen, alltså. Hur viktigt är det att ha kontroll och hur svårt är det att släppa den? Jag har övat i några år nu och det är ju faktiskt inte så svårt.
Så där i början av en relation är vi alla ändå alltid de bästa människor vi kan vara mot varandra.
Leka familj
Nära på tre dygn med musikmannen vid min sida. Salighet. Sjuåringen trallar glatt mellan oss, hand i hand. Vi handlar, vi umgås, vi pratar, hur naturligt som helst och musikmannen tackar för att han får vara en del av vår vardag en helg som denna. Det är så mycket värme, det svämmar över. Jag hänger mig fullkomligt i varje stund och det lyckas. Nästan. Den röda saftblandaren går bara igång under de (otaliga) gånger som musikmannen drar sina skämt. Just de där skämten som jag är så allergisk emot sedan min tid med sjuåringens pappa. De där skämten som jag försynt säger till musikmannen enbart visar på hans osäkerhet och han håller med, men kan inte sluta. Med sorg i hjärtat, slutar jag dock tillslut nästan att lyssna. Till och med sjuåringen reagerar och säger att hon inte längre vet ifall musikmannen talar sanning eller ej. (Vilket väl visar på att hon inte är fostrad av sin far, kan jag tänka.)
Hur kommer det sig att många karlar är på det här sättet? Går det verkligen att lära sig att leva med det? Om det bara är ett sporadiskt gemensamt liv så kan det kanske gå. Och det är ju det livet jag siktar på. Så jag håller tummarna.
Hur kommer det sig att många karlar är på det här sättet? Går det verkligen att lära sig att leva med det? Om det bara är ett sporadiskt gemensamt liv så kan det kanske gå. Och det är ju det livet jag siktar på. Så jag håller tummarna.
Tungt gung
I fredags hängde jag på Hornstulls strand och njöt av Governor Andy, som var en helt ny bekantskap för min del, men inte för många andra tydligen. Riktigt bra var det. Stället var väl sådär, men musiken var grym.
I don´t wanna be a wigga, nigga
När musikmannen bjöd med mig till fredagens klubb så påpekade han att det kanske kunde förkomma rätt många wiggers där. Jag var tvungen att googla på ordet. Jahapp, så jag kommer att träda in i en, för mig, helt ny värld. Spännande.
Sedan ringer Pingu och beställer negerbollar till fikat vi ska ha för sjuåringen som snart ska fylla åtta. Pingu beställer alltid negerbollar, han älskar dem. Bara det att jag aldrig kallar dem negerbollar. Jag kallar dem kokosbollar, eftersom jag gör dem med kokos på. Någon gång i min barndom sa jag säkerligen negerboll, innan jag var fullt medveten om världen omkring mig. Efter det sa jag chokladbollar, eller havrebollar för den delen. Nu är det dock alltid kokosbollar. Pingu (eller snarare hans fru) gör dock oftast bollarna med pärlsocker istället för kokos, så då kan de ju inte kallas kokosbollar. Därav biter sig Pingu fast vid ordet negerboll, som han vägrar släppa, i likhet med många andra tydligen.
När jag äter lunch med eleverna under min vfu (praktik) i skolan på fredagen så diskuterar två killar och två tjejer vilka smeknamn de har och vad de kallar varandra. En av tjejerna är mörkhyad. En av killarna säger då:
- Jag brukar kalla dig...
sedan skriver han ordet i luften och vi försöker alla att tyda det. Jag kan inte förstå vad han skriver. Den mörka tjejen tittar på mig och säger:
- Ammee, vad snällt!
- Vad då, vad skrev han?
- Neger.
Killen tittar nu ned i bordet.
- Fast så säger man inte, det är inte ett trevligt ord, man använder inte det på någon, vet du, det är nedvärderande och inte särskilt snällt.
- Min pappa säger så.
- Jaha, men det tycker jag att han inte ska göra och här i skolan så använder vi inte det och absolut inte som ett smeknamn!
Sedan ringer Pingu och beställer negerbollar till fikat vi ska ha för sjuåringen som snart ska fylla åtta. Pingu beställer alltid negerbollar, han älskar dem. Bara det att jag aldrig kallar dem negerbollar. Jag kallar dem kokosbollar, eftersom jag gör dem med kokos på. Någon gång i min barndom sa jag säkerligen negerboll, innan jag var fullt medveten om världen omkring mig. Efter det sa jag chokladbollar, eller havrebollar för den delen. Nu är det dock alltid kokosbollar. Pingu (eller snarare hans fru) gör dock oftast bollarna med pärlsocker istället för kokos, så då kan de ju inte kallas kokosbollar. Därav biter sig Pingu fast vid ordet negerboll, som han vägrar släppa, i likhet med många andra tydligen.
När jag äter lunch med eleverna under min vfu (praktik) i skolan på fredagen så diskuterar två killar och två tjejer vilka smeknamn de har och vad de kallar varandra. En av tjejerna är mörkhyad. En av killarna säger då:
- Jag brukar kalla dig...
sedan skriver han ordet i luften och vi försöker alla att tyda det. Jag kan inte förstå vad han skriver. Den mörka tjejen tittar på mig och säger:
- Ammee, vad snällt!
- Vad då, vad skrev han?
- Neger.
Killen tittar nu ned i bordet.
- Fast så säger man inte, det är inte ett trevligt ord, man använder inte det på någon, vet du, det är nedvärderande och inte särskilt snällt.
- Min pappa säger så.
- Jaha, men det tycker jag att han inte ska göra och här i skolan så använder vi inte det och absolut inte som ett smeknamn!
torsdag 12 mars 2009
Rapport från verkligheten
Många är de lärare som säger till oss studenter att vi har valt en jobbig framtid. Mestadels är dessa lärare något äldre - och tröttare - och jag brukar tänka att jag arbetar inte riktigt på samma sätt som dem, så vi kanske ser på saken (läraryrket och, främst, eleverna) på olika sätt. Däremot har jag tillräckligt mycket livserfarenhet för att kunna se att de till viss del har rätt och jag har förstått att jag ser på många situationer inom skolan på ett annat sätt än t ex flera 21-åriga studenter gör - och jag kan undra ifall jag kommer att orka.
Kommer jag att orka med sjuåringar som är så kaxiga att de inte vet hur man visar respekt mot - glöm äldre personer, utan tänk allmänt - människor? Kommer jag att klara att alltid vara en auktoritet i min ledarroll, utan att bli auktoritär? Kommer jag att klara av att hålla alla dessa olika trådar i huvudet utan att trassla ihop dem; lektionsupplägg, mål med elevernas arbete, bedömning av varje enskild elev, föräldrarnas förväntningar och minst tjugo andra teoretiska och praktiska detaljer samtidigt som eleverna kommer med kontinuerliga frågor?
Det är då, mitt under min vfu (verksamhetsförlagda utbildning = praktik) som jag inser att det är just vfu vi behöver mer av. Alla vi studenter. Vill vi ha lärare som kan interagera med eleverna eller vill vi ha lärare som är teoretiker? 80/20, tycker jag.
Jag ryter väldigt sällan på eleverna. Det håller jag mig in i det längsta för att göra. Jag kan skärpa tonläget, men inte ryta till, och då lyssnar de för det mesta. Den här (min sista) vfu-period har jag dock fått ryta till två gånger och det har gick en effekt som ett piskrapp. Eleverna stelnade och satte sig som små änglar (om än för några sekunder), vilket visar mig att jag inte hade fått den effekten ifall jag gjort samma sak flera gånger innan. Det ungarna vänjer sig vid, det ger ingen effekt till slut. Vilket får mig att fundera över många saker; läroböcker, läxor...
Kommer jag att orka med sjuåringar som är så kaxiga att de inte vet hur man visar respekt mot - glöm äldre personer, utan tänk allmänt - människor? Kommer jag att klara att alltid vara en auktoritet i min ledarroll, utan att bli auktoritär? Kommer jag att klara av att hålla alla dessa olika trådar i huvudet utan att trassla ihop dem; lektionsupplägg, mål med elevernas arbete, bedömning av varje enskild elev, föräldrarnas förväntningar och minst tjugo andra teoretiska och praktiska detaljer samtidigt som eleverna kommer med kontinuerliga frågor?
Det är då, mitt under min vfu (verksamhetsförlagda utbildning = praktik) som jag inser att det är just vfu vi behöver mer av. Alla vi studenter. Vill vi ha lärare som kan interagera med eleverna eller vill vi ha lärare som är teoretiker? 80/20, tycker jag.
Jag ryter väldigt sällan på eleverna. Det håller jag mig in i det längsta för att göra. Jag kan skärpa tonläget, men inte ryta till, och då lyssnar de för det mesta. Den här (min sista) vfu-period har jag dock fått ryta till två gånger och det har gick en effekt som ett piskrapp. Eleverna stelnade och satte sig som små änglar (om än för några sekunder), vilket visar mig att jag inte hade fått den effekten ifall jag gjort samma sak flera gånger innan. Det ungarna vänjer sig vid, det ger ingen effekt till slut. Vilket får mig att fundera över många saker; läroböcker, läxor...
Jag ska vakta dina barn med mitt liv
Snö över hela skolgården. Snöbollarna viner i luften, fastän biträdande rektor gått runt i varje klassrum och talat om att det lätt sker olyckor. Många elever komme rin efter rasterna och gråter eller är upprörda, de har blivit mulade, fått snöbollar i ansiktet eller blivit nedtryckta i snön. De säger till läraren att komma ut på skolgården. Hon blir upprörd och frågar ifall inga rastvakter är ute. Nej, eleverna såg inte till någon.
Detta sker alltsom oftast, har jag fattat. Alternativt så är inte vakterna där barnen är inom skolans område. Min handledare är alltid ute när hon står som rastvakt på schemat. Hon tar sin uppgift på allvar. Jag är med henne. Jag går dock inte intill henne. Jag cirkulerar jag med. Jag är vuxen. Vi behöver synas, vi behöver se.
Det krävs dock mycket av mig när jag ensam ska hävda mig mot ett helt gäng stora killar i den sista årskursen som alla är redo att kasta snöbollar eller står och kallar de yngre eleverna otrevliga saker, men jag gör det, jag hävdar mig. De äldre eleverna bara kastar snöbollarna, de ser inte var de hamnar. Oskyldiga offer får dem på sig (yngre elever), vi lärare får dem också på oss.
Min handledare suckar:
- Vad mer kan jag göra än att säga åt dem vad som är fel? De måste också ta eget ansvar.
Jag suckar också. Varför är det inte fler rastvakter? Det skulle varit en till, men hon brukar äta så långsamt så att hon aldrig hinner ut innan rasten är slut. Det borde dock vara minst tre till. Som inte går och pratar med varandra.
Detta sker alltsom oftast, har jag fattat. Alternativt så är inte vakterna där barnen är inom skolans område. Min handledare är alltid ute när hon står som rastvakt på schemat. Hon tar sin uppgift på allvar. Jag är med henne. Jag går dock inte intill henne. Jag cirkulerar jag med. Jag är vuxen. Vi behöver synas, vi behöver se.
Det krävs dock mycket av mig när jag ensam ska hävda mig mot ett helt gäng stora killar i den sista årskursen som alla är redo att kasta snöbollar eller står och kallar de yngre eleverna otrevliga saker, men jag gör det, jag hävdar mig. De äldre eleverna bara kastar snöbollarna, de ser inte var de hamnar. Oskyldiga offer får dem på sig (yngre elever), vi lärare får dem också på oss.
Min handledare suckar:
- Vad mer kan jag göra än att säga åt dem vad som är fel? De måste också ta eget ansvar.
Jag suckar också. Varför är det inte fler rastvakter? Det skulle varit en till, men hon brukar äta så långsamt så att hon aldrig hinner ut innan rasten är slut. Det borde dock vara minst tre till. Som inte går och pratar med varandra.
onsdag 11 mars 2009
Ungdomliga jag
Idag skulle eleverna gissa hur gammal jag är, då jag diskuterade tid och historia med dem. Vi konstaterade att jag var född på 1900-talet. Sedan säger en av dem ärligt:
- 23 år.
- Menar du att jag är 23 år gammal eller att du tror att jag är född 1923? (kände jag mig nödgad att fråga)
- Att du är 23 år.
- Vad snäll du är!! Nej, äldre är jag.
Han såg väldigt fundersam ut (han har ändå en syster som är 16 år) och sedan gissade andra på 40 år...
Efter skolan handlade jag på systemet. Kassörskan såg tveksamt på mig, gick sedan och hämtade det jag ville ha, men när hon kom tillbaka och långsamt gav mig flaskan samtidigt som hon studerade mig så sa hon:
- Får jag se ditt leg?
- JA ABSOLUT! skrattade jag och visade det.
- Jaha, där ser man, ja, jag tvekade ifall jag skulle fråga eller inte...
- 23 år.
- Menar du att jag är 23 år gammal eller att du tror att jag är född 1923? (kände jag mig nödgad att fråga)
- Att du är 23 år.
- Vad snäll du är!! Nej, äldre är jag.
Han såg väldigt fundersam ut (han har ändå en syster som är 16 år) och sedan gissade andra på 40 år...
Efter skolan handlade jag på systemet. Kassörskan såg tveksamt på mig, gick sedan och hämtade det jag ville ha, men när hon kom tillbaka och långsamt gav mig flaskan samtidigt som hon studerade mig så sa hon:
- Får jag se ditt leg?
- JA ABSOLUT! skrattade jag och visade det.
- Jaha, där ser man, ja, jag tvekade ifall jag skulle fråga eller inte...
tisdag 10 mars 2009
Ännu en dust med monstret
Tidigare har jag nämnt att jag inte vill möta monstret. Så känns det i och för sig fortfarande. Med skillnaden att jag nu förstår att det är viktigt att göra en bedömning, en utvärdering.
Jag känner mig kluven till att möta det där utvärderingsmonstret.
"Det har blivit en religion det här med utvärdering."Det säger Lena Lindgren, Ordf. i Svenska utvärderingsföreningen, i Lärarnas tidning nr 4/09. Hon ifrågasätter om den tid och de resurser som läggs ned på att mäta och värdera allt mellan himmel och jord verkligen ger utdelning. Ja, man kan ju undra.
"Det man vet från forskningen är att verksamheter tenderar att anpassa sig till det som mäts. Man gör allt för att få eleverna godkända i kärnämnen men struntar i annat utvecklingsarbete som att till exempel arbeta ämnesövergripande."
Jag känner mig kluven till att möta det där utvärderingsmonstret.
måndag 9 mars 2009
Rätt peng på rätt plats i rätt tid
Det är inte ont om pengar i skolan, pengarna är placerade på fel ställe. Det räcker inte skolpengen till, har jag ofta hört. Kanske det går att prioritera om?
söndag 8 mars 2009
Don´t touch
Sjuåringen tittar på en repris av Hassesbrorsaslåtsassyrraskompis på SVT. De snackar sex och visar hur man trär på en kondom. Jag låter henne se klart. Hela helgen har sjuåringen läst i en barnbok om hur barn blir till och hon vet nu hur män och kvinnor ser ut inuti och utanpå, samt hur ett barn blir till. När hon tittat på kondomövandet (på en dildo) säger hon:
- Men, finns det någon sån där plastsak som en tjej kan använda då?
- Nej, tyvärr.
- Men, vad ska en tjej använda då?
- Ja, det finns ju p-piller, som en medicin, som ska hindra att det blir barn, men den där kondomen är ju mycket bättre att använda, för man kan också ha sjukdomar som man är skyddad från när man använder kondom.
Hon ser fundersam ut.
- Mhm, men det gör inte pillren.
- Nej, precis.
Sedan pratar Kitty i TVn om när lärare rör elever på fel sätt. Jag drar mig till minnes ett samtal mellan två gymnasister på t-banan för någon vecka sedan. En tjej berättade att hon sett en av deras manliga lärare sitta bland tjejerna i klassen, ute på gården.
- Och så såg han så där äcklig ut, du vet, liksom så där...mätt.
Själv har jag svårt att hålla händerna från eleverna, jag vill vara fysisk i mitt stöd; ge en klapp på axeln, stryka dem över ryggen eller hålla mina händer på deras axlar. För mig är det en handling av trygghet: bra beröring, men jag vet att jag måste bättra mig, alltså ändra mig.
- Men, finns det någon sån där plastsak som en tjej kan använda då?
- Nej, tyvärr.
- Men, vad ska en tjej använda då?
- Ja, det finns ju p-piller, som en medicin, som ska hindra att det blir barn, men den där kondomen är ju mycket bättre att använda, för man kan också ha sjukdomar som man är skyddad från när man använder kondom.
Hon ser fundersam ut.
- Mhm, men det gör inte pillren.
- Nej, precis.
Sedan pratar Kitty i TVn om när lärare rör elever på fel sätt. Jag drar mig till minnes ett samtal mellan två gymnasister på t-banan för någon vecka sedan. En tjej berättade att hon sett en av deras manliga lärare sitta bland tjejerna i klassen, ute på gården.
- Och så såg han så där äcklig ut, du vet, liksom så där...mätt.
Själv har jag svårt att hålla händerna från eleverna, jag vill vara fysisk i mitt stöd; ge en klapp på axeln, stryka dem över ryggen eller hålla mina händer på deras axlar. För mig är det en handling av trygghet: bra beröring, men jag vet att jag måste bättra mig, alltså ändra mig.
I de lättkränktas land...
...kanske ingen tar skit, men jag tycker att det är just det som är problemet.
I den förra kursen på högskolan så hade jag en kurskamrat (45-årig 3-barnsmamma) som som kände sig kränkt över hur hon blivit behandlad under sin vfu (praktik). Hon hade varit där i några dagar och kom inte alls överens med den lärare som var hennes handledare. Hon ville byta handledare, eller vfu-plats helt och hållet, men ansvarig för tilldelning av platser på kommunen gick inte med på det, utan hänvisade tillbaka till vfu-platsen och tyckte att min kurskamrat skulle reda ut det hela. Vilket hon vägrade. För hennes handledare hävdade att hon måste göra de saker som hon blev tillsagd att göra - och inte det hon själv ville göra under sin vfu. Hon ältade sin situation med oss andra i gruppen vid flera tillfällen och beklagade sig mycket över att dagarna gick och att hon inte skulle bli godkänd på kursen. Hon avskydde sin handledare, tyckte att hon hade blivit illa behandlad och ville inte träffa handledaren igen. Vi andra lyssnade, beklagade, men sedan vände vi oss bort.
När hon för tredje gången tog upp det hela med mig så insåg jag att jag måste bemöta henne rättframt; hon skulle inte komma till någon insikt på egen hand, och vid det laget kände vi varandra bättre. Så jag sa som det var: gå tillbaka till din handledare, tala ut om det hela, lufta båda era åsikter och gör sedan det som din handledare säger att du ska göra. Hon protesterade. Jag sa: du har ett val, tänk på vad som är viktigt för dig själv. Det här är en liten kurs, det handlar om några dagar i ditt liv, kanske kan du svälja att inte få din vilja fram? Kanske kan du backa och göra den uppgift du får möjlighet att göra, ta ditt intyg och få godkänt på kursen. Alternativt så kämpar du emot, bråkar för att få din vilja igenom, spenderar din egen energi och den tid du har till förfogande. Tänk efter vad som är viktigt för dig själv.
När vi träffades några veckor senare så hade hon följt mitt råd, hon hade svalt och gått tillbaka - och det hade blivit väldigt bra! Hon samarbetade nu med sin handledarlärare OCH fick göra saker som hon själv ansåg viktiga. Så det kan bli när man försöker. Istället för att dra förhastade slutsatser och inte kommunicera.
I den förra kursen på högskolan så hade jag en kurskamrat (45-årig 3-barnsmamma) som som kände sig kränkt över hur hon blivit behandlad under sin vfu (praktik). Hon hade varit där i några dagar och kom inte alls överens med den lärare som var hennes handledare. Hon ville byta handledare, eller vfu-plats helt och hållet, men ansvarig för tilldelning av platser på kommunen gick inte med på det, utan hänvisade tillbaka till vfu-platsen och tyckte att min kurskamrat skulle reda ut det hela. Vilket hon vägrade. För hennes handledare hävdade att hon måste göra de saker som hon blev tillsagd att göra - och inte det hon själv ville göra under sin vfu. Hon ältade sin situation med oss andra i gruppen vid flera tillfällen och beklagade sig mycket över att dagarna gick och att hon inte skulle bli godkänd på kursen. Hon avskydde sin handledare, tyckte att hon hade blivit illa behandlad och ville inte träffa handledaren igen. Vi andra lyssnade, beklagade, men sedan vände vi oss bort.
När hon för tredje gången tog upp det hela med mig så insåg jag att jag måste bemöta henne rättframt; hon skulle inte komma till någon insikt på egen hand, och vid det laget kände vi varandra bättre. Så jag sa som det var: gå tillbaka till din handledare, tala ut om det hela, lufta båda era åsikter och gör sedan det som din handledare säger att du ska göra. Hon protesterade. Jag sa: du har ett val, tänk på vad som är viktigt för dig själv. Det här är en liten kurs, det handlar om några dagar i ditt liv, kanske kan du svälja att inte få din vilja fram? Kanske kan du backa och göra den uppgift du får möjlighet att göra, ta ditt intyg och få godkänt på kursen. Alternativt så kämpar du emot, bråkar för att få din vilja igenom, spenderar din egen energi och den tid du har till förfogande. Tänk efter vad som är viktigt för dig själv.
När vi träffades några veckor senare så hade hon följt mitt råd, hon hade svalt och gått tillbaka - och det hade blivit väldigt bra! Hon samarbetade nu med sin handledarlärare OCH fick göra saker som hon själv ansåg viktiga. Så det kan bli när man försöker. Istället för att dra förhastade slutsatser och inte kommunicera.
Noll flyt
Förra veckan var sjuåringen på testsimning för simklubben för att se vilken nivå hon ligger på ifall hon ska börja i simskolan igen. I mitt stilla sinne tänkte jag att hon kommer att få börja om från början. Hon gick på intensivkursen i somras och då lyckades hon i alla fall släppa taget om en vuxen (alt. kanten) och simma så pass att hon fick några märken. 10 meter kunde hon simma då, men det har hon inte kunnat sedan dess. Däremot är det mer flytförmågan jag är orad över, den är i princip obefintlig. Så också under testet. Thank God att hon inte var ensam om att ligga på den (låga) nivån. Det var en kille också som inte kunde. Jag kände igen honom, han är nästan två år äldre än sjuåringen. Övriga tio ungar - alla jämnåriga eller yngre än sjuåringen - simmade som om de aldrig gjort annat i sitt liv och dök orädda i på det allra djupaste i den stora bassängen. Simtagen kanske inte var de bästa, men flytförmågan den var det sannerligen inget fel på. Jag önskar så att sjuåringen också ska våga.
Återstår att se i vilken grupp klubben väljer att placera sjuåringen.
Återstår att se i vilken grupp klubben väljer att placera sjuåringen.
Välj kärleken
Igår umgicks sjuåringen och jag med musikmannen och hans dotter. Det gick fint och när dagen började lida mot sitt slut hade musikmannens dotter vid tre tillfällen sagt till mig att jag är snäll. När musikmannen och jag pussades höll hans dotter dock på att krevera och tyckte att det var lite äckligt. Sedan kom det, med ett menande tonfall:
- Pappa, om du var tvungen att gifta dig idag, vem skulle du då gifta dig meeeed?
- Vad då, gifta mig? log musikmannen och vi tittade menande på varandra.
- Meeeen, pappaaaa, om du var tvungen att gifta dig IDAG, vem skulle du då gifta dig med?
- Jag vet vad du vill att jag ska svara och jag kommer inte att göra det bara för att du ska bli nöjd, tyvärr.
- Meeen, pappa, om det gällde mitt liv då, om jag skulle dö ifall du inte gifte dig, vem skulle du då gifta dig meeed?
- Du vet svaret, sa musikmannen, tittade på mig och gav mig ett godishjärta.
- Säg det då!!
- Men vad då gifta sig, sa jag, varför måste man gifta sig? Tänk vad hemskt om man var tvingad att gifta sig!
Dottern log mot mig, vi förstod alla att vi alla skojade om allvaret. Sedan började vi gå och mumsa på lördagsgodiset.
När vi åkte hem på tunnelbanan frågade sjuåringen:
- Mamma, är du kär i musikmannen?
- Ja, det är så...
Sjuåringen log nöjd. Själv funderade jag. Det är en märkligt mäktig känsla. Så överväldigande. Samtidigt försöker jag behålla fötterna på marken och tänka klart. To be continued...
- Pappa, om du var tvungen att gifta dig idag, vem skulle du då gifta dig meeeed?
- Vad då, gifta mig? log musikmannen och vi tittade menande på varandra.
- Meeeen, pappaaaa, om du var tvungen att gifta dig IDAG, vem skulle du då gifta dig med?
- Jag vet vad du vill att jag ska svara och jag kommer inte att göra det bara för att du ska bli nöjd, tyvärr.
- Meeen, pappa, om det gällde mitt liv då, om jag skulle dö ifall du inte gifte dig, vem skulle du då gifta dig meeed?
- Du vet svaret, sa musikmannen, tittade på mig och gav mig ett godishjärta.
- Säg det då!!
- Men vad då gifta sig, sa jag, varför måste man gifta sig? Tänk vad hemskt om man var tvingad att gifta sig!
Dottern log mot mig, vi förstod alla att vi alla skojade om allvaret. Sedan började vi gå och mumsa på lördagsgodiset.
När vi åkte hem på tunnelbanan frågade sjuåringen:
- Mamma, är du kär i musikmannen?
- Ja, det är så...
Sjuåringen log nöjd. Själv funderade jag. Det är en märkligt mäktig känsla. Så överväldigande. Samtidigt försöker jag behålla fötterna på marken och tänka klart. To be continued...
Inspiration i skolan
I ett trapphus på högskolan hänger det en enorm bild föreställande olika människor i olika positioner. Tavlan/fotot heter "Orgien" av Lars Nilsson. I fredags var första gången jag tittade riktigt ordentligt på den - och insåg att där förekommer både oralsex, droger och andra (manliga) fantasier. Här är en del av bilden:
I min turban sitter det en tulpan
Igår var jag på Tulpanens hus i Åkeshov. Där fanns det makalöst vackra blommor i sagolika färger.
En annan form av strävansmål
En vän berättar för mig att han tappar sina tankar hela tiden. Ena sekunden är de där, nästa är de borta, helt borta, omöjliga att återfinna. Han är i min ålder. Jag ser tecknen, jag känner igen orden, jag förnimmer tankarna och känslorna.
- Du vet vad du behöver göra, säger jag.
- Ja.
- Långsammare tempo i livet.
- Men det är ju omöjligt, jag kan inte.
- Nej, jag vet.
En annan vän berättar för mig att han är så ofantligt trött, inte sömning, utan själen är sliten. Han finner inte samma glädje i det som brukade vara roligt.
- Du behöver finna ro, säger jag.
- Ja, kanske det.
- Och komma hem.
- Vad innebär det egentligen?
- Hitta tillbaka till dig själv, leva i nuet, göra det du vill, inte det du måste.
- Det är få förunnat att leva ett liv där de kan göra det.
- Ja, jag vet. Det är ett aktivt val man måste göra, i princip varje dag, och det är inte så lätt att alltid göra det. Ibland går det inte, men man kan sträva efter det.
- Du vet vad du behöver göra, säger jag.
- Ja.
- Långsammare tempo i livet.
- Men det är ju omöjligt, jag kan inte.
- Nej, jag vet.
En annan vän berättar för mig att han är så ofantligt trött, inte sömning, utan själen är sliten. Han finner inte samma glädje i det som brukade vara roligt.
- Du behöver finna ro, säger jag.
- Ja, kanske det.
- Och komma hem.
- Vad innebär det egentligen?
- Hitta tillbaka till dig själv, leva i nuet, göra det du vill, inte det du måste.
- Det är få förunnat att leva ett liv där de kan göra det.
- Ja, jag vet. Det är ett aktivt val man måste göra, i princip varje dag, och det är inte så lätt att alltid göra det. Ibland går det inte, men man kan sträva efter det.
Morgonstund har guld i mun
Nu har jag hostat i en vecka. Jag har hört så väldigt många som säger att de har varit förkylda/hostiga i över tre veckor, det släpper aldrig. Jag hade hoppats slippa bli en av dem. Dagarna fungerar någorlunda, men nätterna är helt galna. De senaste två nätterna har jag hostat mer än jag har sovit. Sedan kommer morgonens ljus och på något sätt så finner kroppen ro runt 04.30 och jag faller i dvala. Tills sjuåringen väcker mig vid 06.30.
fredag 6 mars 2009
It does take a village
Min kurskamrat berättar för mig att hennes dotter går i 5:an. Det är 33 (sic!) elever i dotters klass. De har endast sin huvudlärare, ingen annan i klassrummet. Jag baxnar.
Min kurskamrat har tagit på sig att vara klassförälder. Hon var dte i 1:an också.
- Du vet, man får rotera uppgiften.
- Jo, jag vet, fast det är ju inte alla som tar på sig det någon gång ändå. Folk bryr sig inte.
- Nej, det är just det. Föräldrarna bryr sig verkligen inte. Jag hade ordnat så att vi skulle gå hela klassen och testa på att spela instrument på ett ställa, jättehäftigt med trummer, jag har varit där tidigare. En enda av de övriga föräldrarna var villiga att ställa upp och hjälpa till, så hon var där i förväg och ordnade med korv och bröd och dricka, så att det var klart när vi kom dit.
- Det var påeftermiddagen, eller?
- Ja, och ingen vill ju ta ledigt från jobbet tydligen...
- Nej, det kan jag tänka mig.
- Alltså, jag höll på att dö när vi åkte tunnelbana dit. Hur vissa ungar uppför sig.
- De var väl uppspelta. Fast man tycker ju att de borde uppföra sig när det är någon annan förälder som har ansvar. Det är ju inte som att det är en annan lärare eller så, det är en kompis förälder ju...
- Ja, exakt. Det var helt makalöst. Och inte lyssnade de på den som instruerade dem i trummorna sedan. Jag och den andra föräldern var helt matta.
- Jag kan tänka mig det!
- När sedan övriga föräldrar kom och hämtade så var det några som kommenterade: "vad trött du ser ut". Bara de som hade odrägliga ungar.
- Nää!
- Ja, jag hade bara velat skrika: Ja, vad faaan jag har tagit hand om din hemska unge!!
Min kurskamrat har tagit på sig att vara klassförälder. Hon var dte i 1:an också.
- Du vet, man får rotera uppgiften.
- Jo, jag vet, fast det är ju inte alla som tar på sig det någon gång ändå. Folk bryr sig inte.
- Nej, det är just det. Föräldrarna bryr sig verkligen inte. Jag hade ordnat så att vi skulle gå hela klassen och testa på att spela instrument på ett ställa, jättehäftigt med trummer, jag har varit där tidigare. En enda av de övriga föräldrarna var villiga att ställa upp och hjälpa till, så hon var där i förväg och ordnade med korv och bröd och dricka, så att det var klart när vi kom dit.
- Det var påeftermiddagen, eller?
- Ja, och ingen vill ju ta ledigt från jobbet tydligen...
- Nej, det kan jag tänka mig.
- Alltså, jag höll på att dö när vi åkte tunnelbana dit. Hur vissa ungar uppför sig.
- De var väl uppspelta. Fast man tycker ju att de borde uppföra sig när det är någon annan förälder som har ansvar. Det är ju inte som att det är en annan lärare eller så, det är en kompis förälder ju...
- Ja, exakt. Det var helt makalöst. Och inte lyssnade de på den som instruerade dem i trummorna sedan. Jag och den andra föräldern var helt matta.
- Jag kan tänka mig det!
- När sedan övriga föräldrar kom och hämtade så var det några som kommenterade: "vad trött du ser ut". Bara de som hade odrägliga ungar.
- Nää!
- Ja, jag hade bara velat skrika: Ja, vad faaan jag har tagit hand om din hemska unge!!
torsdag 5 mars 2009
Vikten av planering
Nu har jag tryckt i mig två semlor helt på egen hand. Sockerruset är mäktigt. Jag har en vana att trycka i mig något med hög sockerhalt när jag ställs inför jobbiga utmaningar. Läs påfrestande, frustrerande uppgifter och jobbiga tider. Så som min kropp ser ut så kan man tänka att jag nog haft mer än min beskärda del av jobbiga tider i livet, då jag tryckt i mig mycket.
Nu ska jag planera för en hel uppsättning lektioner med eleverna. Och jag vill så mycket. Jag vill ge dem hela världen. Jag vill tala med dem på tu man hand och få dem att hänga med, att lyssna, att fånga deras intresse. I need to kill my darlings rätt omgående och dämpa mig och finna enkla vägar in till elevernas förståelse under den korta tid vi har tillsammans, inser jag. Dramatisera skulle jag dock vilja. Jag vill ge dem min version av unionsdrottningen Margareta, men vi får se hur det blir.
Nu ska jag planera för en hel uppsättning lektioner med eleverna. Och jag vill så mycket. Jag vill ge dem hela världen. Jag vill tala med dem på tu man hand och få dem att hänga med, att lyssna, att fånga deras intresse. I need to kill my darlings rätt omgående och dämpa mig och finna enkla vägar in till elevernas förståelse under den korta tid vi har tillsammans, inser jag. Dramatisera skulle jag dock vilja. Jag vill ge dem min version av unionsdrottningen Margareta, men vi får se hur det blir.
onsdag 4 mars 2009
En annan form av utvärdering
Igår kom en av sjuåringens klasskompis Ludvigs mamma fram till mig och sa:
- Ludvig har sagt "Mamma, sjuåringen är smartast i klassen".
- Nämen...
- Ja, jag sa: Hur kan du veta det? Han sa: "Jo, det är så mamma, hon är det, jag bara vet det, hon är SÅ smart, hon kan allt".
När vi sedan kom hem kom jag på att jag tänkt fråga hur det egentligen är hos pappa, hur trivs sjuåringen. Hur är hans fru, blir sjuåringen behandlad väl?
- Jag tycker att det är bra där, hon är snäll.
- Så jag behöver alltså inte vara orolig att du inte trivs när du är där?
- Det enda, det enda, lilla som jag skulle säga inte är så kul...
- Jaa...?
- Det är att småsyskonen hela tiden tjafsar och bråkar med varandra och de skriker så himla mycket. Och då, när pappas fru ska säga till dem så skriker hon också. Det är lite jobbigt, faktiskt.
- Ludvig har sagt "Mamma, sjuåringen är smartast i klassen".
- Nämen...
- Ja, jag sa: Hur kan du veta det? Han sa: "Jo, det är så mamma, hon är det, jag bara vet det, hon är SÅ smart, hon kan allt".
När vi sedan kom hem kom jag på att jag tänkt fråga hur det egentligen är hos pappa, hur trivs sjuåringen. Hur är hans fru, blir sjuåringen behandlad väl?
- Jag tycker att det är bra där, hon är snäll.
- Så jag behöver alltså inte vara orolig att du inte trivs när du är där?
- Det enda, det enda, lilla som jag skulle säga inte är så kul...
- Jaa...?
- Det är att småsyskonen hela tiden tjafsar och bråkar med varandra och de skriker så himla mycket. Och då, när pappas fru ska säga till dem så skriker hon också. Det är lite jobbigt, faktiskt.
Räddaren i nöden
Den eviga frågan: vad ska jag laga till middag? Så stannar jag framför sopphyllan och minns plötsligt något barnsligt enkelt som en kompis lärde mig när kidsen var små (och som sjuåringen då älskade): köttfärslimpa. 500 gr köttfärs, 3 dl gräddfil och en påse Fransk löksoppa, rör ihop och in i ugnen. Enklare än så blir det inte. Och gott är det också.
Sjuåringen såg skeptisk ut
- Mamma, bara för att jag tyckte om det när jag var liten så betyder inte det att jag tycker om det nu, jag är faktiskt äldre och har ändrat mig...
, men älskade det.
Sjuåringen såg skeptisk ut
- Mamma, bara för att jag tyckte om det när jag var liten så betyder inte det att jag tycker om det nu, jag är faktiskt äldre och har ändrat mig...
, men älskade det.
Utvärderad och bedömd
I den här sista obligatoriska kursen av min utbildning så ska jag nu utvärdera och bedöma eleverna och upplägget av mitt arbete med dem. (Även om jag nog har gjort detta tidigare i utbildningen - fast fokus då inte låg på de politiskt fastställda målen.) Något så stort tycker jag borde ta större utrymme i min utbildning, för det är ju detta det kommer att handla om: att kunna finna vägar för eleverna att nå målen. Hur kommer det sig att vi då bara får en månad på oss? En månad som ska innehålla nästan två veckor vfu (praktik) och ändå ska vi hinna läsa fyra böcker och ha nästan en vecka på oss att skriva examinationsuppgiften. För min del finns det liksom ingen möjlighet att läsa något under helger eller vardagskvällar.
Idag - under min vfu - när jag var med flickorna och vi pratade musik i omklädningsrummet efter idrotten så sa en av flickorna i klassen:
- Du har ju varit med oss sedan vi gick i 1:an!
- Ja, det stämmer, i två år.
- Tycker du inte att vi har vuxit sedan dess?
- Jo, det tycker jag. Jag minns första dagen när jag träffade er och jag frågade dig ifall jag fick titta i din svenskabok, men det ville du inte - för vi kände ju inte varandra.
- Och nu är vi som kompisar!
Jag känner mig ändå så oerhört utvald i dessa stunder.
Idag - under min vfu - när jag var med flickorna och vi pratade musik i omklädningsrummet efter idrotten så sa en av flickorna i klassen:
- Du har ju varit med oss sedan vi gick i 1:an!
- Ja, det stämmer, i två år.
- Tycker du inte att vi har vuxit sedan dess?
- Jo, det tycker jag. Jag minns första dagen när jag träffade er och jag frågade dig ifall jag fick titta i din svenskabok, men det ville du inte - för vi kände ju inte varandra.
- Och nu är vi som kompisar!
Jag känner mig ändå så oerhört utvald i dessa stunder.
tisdag 3 mars 2009
Hur vi gör att kreativiteten spirar - eller dör
I Lärarnas tidning nr 4/09 finns en artikel om disiplinering eller metoder att fostra barn i skolan.
En av lärarna som intervjuas menar att hon lärt sig att det hjälper att ignorera dåligt beteende och fokusera på det som elever gör som är bra. När någon elev uppför sig illa så ska inte det påpekas alltför högt, utan det är bättre att rikta ljuset mot de som beter sig bra - då kommer även den som beter sig illa att vilja sträva efter att få beröm. Jag har sett det här utövas i skolans vardag och det verkar fungera. Rimligtvis borde det fungera. Det är dock väldigt frustrerande när det inte fungerar. Och det ligger ett Skinner-skimmer över det hela: när barnen väl är "drillade" i att stå/sitta som tysta ljus, då får de beröm: belöning för sitt agerande. Samtidigt: det är väl så vi gör som föräldrar också? Och hur ska annars verksamheten/undervisningen i skolan kunna äga rum: om inte barnen ens kan höra lärarens instruktioner vilken nytta gör då läraren? Jag är rätt säker på att barn är i behov av rutiner, de behöver veta vad som gäller; hittar man som lärare en metod som leder till ett bra resultat så bör man hålla fast vid den. Är man konsekvent borde det ge resultat. Bra resultat. Helst barn som kan tänka självständigt - och kan vara någorlunda tysta emellanåt. Då finns det mycket mer utrymme för deras kreativitet att spira.
Jag tänker mig att min sjuåringen är en av de "förhandlingsbarn" som Dion Sommer skriver om i sin bok (som vi läst i Lärarutbildningen), och som beskrivs i artikeln. Jag var nog också i mångt och mycket ett "förhandlingsbarn": barn som blir tagna på allvar, blir hörda och delaktiga i beslut i familjen och har föräldrar som resonerar med dem. Sommer menar att barn som är uppfostrade i förhandlingsfamiljer kan komma att kräva en relation med sin lärare. Dessa barn förväntar sig att bli behandlade som individer och bli lyssnade på, de förväntar sig delaktighet. Vilket jag kan tycka är bra. Fast svårt att genomföra. Eller som min förra lärare (som varit lärare och forskare länge) på högskolan berättade: när hennes barn började skolan så kom de efter ett tag besvikna hem och sa "mamma, det är ingen som ställer frågor och pratar med oss på det sätt som du gör". Detsamma har sjuåringen uttryckt här hemma. Så barnen (lärarens och mitt) tappar det sätt som de har formats: att ifrågasätta saker och självständigt fundera över saker - för att istället anpassa sig till den stora massan.
Jag riktigt känner hur min kreativitet rinner ur mig.
En av lärarna som intervjuas menar att hon lärt sig att det hjälper att ignorera dåligt beteende och fokusera på det som elever gör som är bra. När någon elev uppför sig illa så ska inte det påpekas alltför högt, utan det är bättre att rikta ljuset mot de som beter sig bra - då kommer även den som beter sig illa att vilja sträva efter att få beröm. Jag har sett det här utövas i skolans vardag och det verkar fungera. Rimligtvis borde det fungera. Det är dock väldigt frustrerande när det inte fungerar. Och det ligger ett Skinner-skimmer över det hela: när barnen väl är "drillade" i att stå/sitta som tysta ljus, då får de beröm: belöning för sitt agerande. Samtidigt: det är väl så vi gör som föräldrar också? Och hur ska annars verksamheten/undervisningen i skolan kunna äga rum: om inte barnen ens kan höra lärarens instruktioner vilken nytta gör då läraren? Jag är rätt säker på att barn är i behov av rutiner, de behöver veta vad som gäller; hittar man som lärare en metod som leder till ett bra resultat så bör man hålla fast vid den. Är man konsekvent borde det ge resultat. Bra resultat. Helst barn som kan tänka självständigt - och kan vara någorlunda tysta emellanåt. Då finns det mycket mer utrymme för deras kreativitet att spira.
Jag tänker mig att min sjuåringen är en av de "förhandlingsbarn" som Dion Sommer skriver om i sin bok (som vi läst i Lärarutbildningen), och som beskrivs i artikeln. Jag var nog också i mångt och mycket ett "förhandlingsbarn": barn som blir tagna på allvar, blir hörda och delaktiga i beslut i familjen och har föräldrar som resonerar med dem. Sommer menar att barn som är uppfostrade i förhandlingsfamiljer kan komma att kräva en relation med sin lärare. Dessa barn förväntar sig att bli behandlade som individer och bli lyssnade på, de förväntar sig delaktighet. Vilket jag kan tycka är bra. Fast svårt att genomföra. Eller som min förra lärare (som varit lärare och forskare länge) på högskolan berättade: när hennes barn började skolan så kom de efter ett tag besvikna hem och sa "mamma, det är ingen som ställer frågor och pratar med oss på det sätt som du gör". Detsamma har sjuåringen uttryckt här hemma. Så barnen (lärarens och mitt) tappar det sätt som de har formats: att ifrågasätta saker och självständigt fundera över saker - för att istället anpassa sig till den stora massan.
"Det är svårt att inte provoceras av ett dåligt beteende och så lätt att trilla tillbaka till att bara komma med tillsägelser. Att vara lärare idag är komplicerat. Förutom att pressen hårdnar när det gäller kunskapskontroller och jämförelser mellan elever och skolor har de administrativa uppgifterna bara blivit fler och fler. Och samtidigt ökar elevernas förväntningar på uppmärksamhet och delaktighet."
"- Demokrati tar tid och tid är en bristvara, säger Lars Håkansson. Idag har jag fler elever som jag behöver ägna mer tid åt och det är klart att det, och att jag har fler arbetsuppgifter, går ut över min undervisning. Förr var jag mycket mer kreativ än jag hinner vara idag."
Jag riktigt känner hur min kreativitet rinner ur mig.
måndag 2 mars 2009
Respekt för de äldre
I Metro idag: "lärare kallade elev svartskalle". Inte lika stor rubrik om att eleven blev avstängd och vad det berodde på. Vi måste se helhetsbilden; vad föranledde att en lärare kallade en elev för svartskalle? (Vilket självfallet inte är okej.)
Ungefär som när en lärare för ett tag sedan satte en spånsug mot munnen på en elev. Det är ju helt makabert och vansinnigt, men vad var det som föranledde det? När elevens pappa lyssnade till den ångerfyllda läraren så ville pappan ta tillbaka sin anmälan.
Föräldrar behöver se vad deras barn gör också - och veta att deras barn rätt ofta behandlar de vuxna respektlöst. Vad det sedan ska ge, kan jag inte svara på. Aga barnen är inte svaret.
Ungefär som när en lärare för ett tag sedan satte en spånsug mot munnen på en elev. Det är ju helt makabert och vansinnigt, men vad var det som föranledde det? När elevens pappa lyssnade till den ångerfyllda läraren så ville pappan ta tillbaka sin anmälan.
Föräldrar behöver se vad deras barn gör också - och veta att deras barn rätt ofta behandlar de vuxna respektlöst. Vad det sedan ska ge, kan jag inte svara på. Aga barnen är inte svaret.
Att bli eller inte bli...
...gravid. Det är inte ens en fråga för mig. Det finns inte med på agendan, eller ens på min världskarta. Bara just därför skulle det väl vara så väldigt lustigt om jag "plötsligt" blev gravid. Not.
P-piller går bort, vill inte knapra piller (och tror inte att jag får det heller), hormonstav och pessar, nej, tack det känns inte så trevligt. Helst av allt skulle jag ju vilja sterilisera mig, men jag är så attans feg och vågar inte genomgå operationen. Kvarstår kondom alltså. Varför är killar så förbaskat anti mot det? Jo, jag förstår att det inte känns lika mycket med den på, men betänk konsekvenserna...!
- Jag har inga sjukdomar, säger då partnern.
Nähä, nä, men det kan ju Nisse som går på gatan också säga. Dessutom: i min ålder så är jag mer orolig över att möjligtvis bli med barn. Någonsin tänkt på det lilla resultatet?
P-piller går bort, vill inte knapra piller (och tror inte att jag får det heller), hormonstav och pessar, nej, tack det känns inte så trevligt. Helst av allt skulle jag ju vilja sterilisera mig, men jag är så attans feg och vågar inte genomgå operationen. Kvarstår kondom alltså. Varför är killar så förbaskat anti mot det? Jo, jag förstår att det inte känns lika mycket med den på, men betänk konsekvenserna...!
- Jag har inga sjukdomar, säger då partnern.
Nähä, nä, men det kan ju Nisse som går på gatan också säga. Dessutom: i min ålder så är jag mer orolig över att möjligtvis bli med barn. Någonsin tänkt på det lilla resultatet?
söndag 1 mars 2009
Nip it or tuck it in
Nip/tuck började precis. Unga tjejen har sex med ena huvudpersonen. När de knullat som kaniner säger hon något i stil med: "It was just a matter of time before I pulled that stick out of your ass". (Syftar alltså på att han var så stel.) Översättningen är ungefär: "Det var på tiden att du drog fram din pinne". Snälla.
Sedan dissar hon honom: "I don´t date guys with grey pubic hair." Han är i alla fall inte rakad alltså.
Sedan dissar hon honom: "I don´t date guys with grey pubic hair." Han är i alla fall inte rakad alltså.
Vår på isen
Promenaden i solen gick från Slussen - där vi mötte musikmannen - till färjan mot Djurgården. Förbi Ulla och systrarna Voltaire med sina färgglada maränger
och ut till Rosendals, men där var butiken ännu inte öppen. Vidare till Djurgårdsbrunn och tillbaka på andra sidan förbi båthuset mot museérna. Det blev dock ingen promenad på isen, dit lämmeltåget ledde, jag tyckte inte att det kändes säkert. Fiket på Östasiatiska var inte öppet, så det blev lunch på Stallet på Tekniska och den knökfulla bussen tillbaka in till stan sen. Lovely.
och ut till Rosendals, men där var butiken ännu inte öppen. Vidare till Djurgårdsbrunn och tillbaka på andra sidan förbi båthuset mot museérna. Det blev dock ingen promenad på isen, dit lämmeltåget ledde, jag tyckte inte att det kändes säkert. Fiket på Östasiatiska var inte öppet, så det blev lunch på Stallet på Tekniska och den knökfulla bussen tillbaka in till stan sen. Lovely.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
