Det är inte visdom som kommer med åldern

Inom kort är det dags för sjuåringen att bli åtta. Jag känner mig som min egen mamma när jag tänker "Hur gick det till, var tog alla de åtta åren vägen?". När jag kämpade för livet för fem år sedan såg jag aldrig att livet skulle se ut som idag - och ändå är det så självklart att det ser ut som det nu gör. Den blivande åttaåringen är stor, men ändå så liten. Det är i samspel med skolbarnen som jag ser mitt eget barn i ett annat ljus, och uppskattar henne än mer. Samtidigt höjs ribban: jag förväntar mig så mycket mer av min egen unge än vad jag gör av andras ungar, och det är inte alltid av godo.

Det är först nu jag kan se varför min egen mamma behövde sin halvtimme på morgonen innan hon väckte mig (egen tid är guld värd). Det är också nu jag kan se att mamma är lik sin mamma som är lik sin mamma som... - hur mycket vi än kämpar emot (även om jag vägrar att någonsin nå den nivån av galenskap som min mamma hävdar att jag också kommer att uppnå).

Den dagen som sjuåringen föddes var det -15 C ute och snön låg tjock. Så än ger jag inte upp om vintern.