"Mönstret är tydligt: den excentriska pappan blir alltid förlåten, mamman förblir mindre viktig trots att det ofta är hon som drar det tyngsta lasset. Jag börjar längta lite efter en bok om en intressant mamma, en mamma som får bete sig lite hur som helst och ändå bli förlåten i slutänden."
Papporna kommer, som oftast, undan utan skuld i det långa loppet. En mamma som beter sig lite hur som helst finns väl knappast att uppbringa? För vi lever ofta med skulden, matade med skuldarvet, tyngda av skuld och uppfostrade i skuld uppfostrar vi i skuld, av någon konstig anledning. Jag tror dock att det är dags att skriva om en mamma ändå.
Jag stannar upp när jag tittar på elever i årskurs 5-6 som agerar skolpolis vid övergångsställen. När det är två flickor så sköter de sig som jämbördiga med sina capes i starka färger. När det är en pojke och en flicka så är det ofta automatiskt flickan som tar hand om bådas capes. I skolan är det många flickor som har koll på läxorna - och gärna står till tjänst när pojkarna ser frågande ut. Åttaåringen och flera av hennes vänner anser att det stora mål i livet är att vara pojkarna till lags. Jag mår dåligt, vad har vi gjort? Min mamma förfasar sig och undrar om det var det här hon stod på barrikaderna för. Nej, det var för er egen generation och min, som ni gjorde det. Nu krävs något nytt.
1 kommentar:
Hej Pinga!
Jag håller med! Det är tufft att vara en kvinna i många sammanhang. I ett familjeförhållande får man dra ett tungt lass, även när det går i kras och nu efteråt när man lever ensam. Man känner att man ha granskande ögon på sig från flera håll, nästan så att dom får en till att känna sig skyldig till något olämpligt, fastän man lever ett liv som alla andra.Mannen verkar ingen titta åt,eller tala om, ja det är tufft och märkligt! Man får försöka ignorera det!
Skicka en kommentar