Du är uppskattad för den du är

Det vill jag pränta in i alla barn.

En lärare jag hade en gång var så snäll att det nästan var löjligt; han borde inte kunna hävda sin auktoritet inom skolan. Frugan hans (som var enormt syrlig och sarkastisk) sa att hans mål var att älska folk till bra människor. Det var också det han gjorde. Han höll på regler och stod fast vid vad han sa, men han hade en människokärlek och värme som gjorde att man tillslut kapitulerade: vi blev goda människor för att han i oss såg goda människor. Så är det med förväntningar. Förväntar vi oss att ett barn är obstinat och odräglig så lär barnet vara/bli det.

Jag tänker på det när vi i skolan diskuterar de elever som har "allergier": de äter inte fläskkött. Alltså, de är muslimer. En pojke sitter och suktar efter blodpuddingen: han vill så gärna äta, men får inte. Han säger att hans pappa sagt att det kommer att spruta eld ur hans mun ifall han äter fläskkött. En flicka äter fläskkött ibland, det är flickan och lärarens hemlighet. För flickan har en muslimsk pappa och en mamma som inte är muslim, hon bor hos dem varannan vecka. Flickan har anpassat sig, men samvetet gnager ofta för pappan.

Mitt hjärta värker för dessa barn, med restriktioner som styr deras liv. Ändå är dessa barn ofta väl anpassade till skolan. Så funderar jag över de barn som inte fungerar väl i skolan, de som behöver mycket extra stöd (främst socialt): tyder det på att de har fått leva utan alltför många restriktioner i sina liv? Handlar alla deras diagnoser egentligen om att de inte fått uppleva att ha balanserade vuxna i sin omedelbara närhet och kanske få uppleva vad det innebär att ha strikta regler och begränsningar? Vilka av barnen kommer att klara sig bäst i samhället - eller vilka av barnen kommer samhället att anpassa sig till?