Snö över hela skolgården. Snöbollarna viner i luften, fastän biträdande rektor gått runt i varje klassrum och talat om att det lätt sker olyckor. Många elever komme rin efter rasterna och gråter eller är upprörda, de har blivit mulade, fått snöbollar i ansiktet eller blivit nedtryckta i snön. De säger till läraren att komma ut på skolgården. Hon blir upprörd och frågar ifall inga rastvakter är ute. Nej, eleverna såg inte till någon.
Detta sker alltsom oftast, har jag fattat. Alternativt så är inte vakterna där barnen är inom skolans område. Min handledare är alltid ute när hon står som rastvakt på schemat. Hon tar sin uppgift på allvar. Jag är med henne. Jag går dock inte intill henne. Jag cirkulerar jag med. Jag är vuxen. Vi behöver synas, vi behöver se.
Det krävs dock mycket av mig när jag ensam ska hävda mig mot ett helt gäng stora killar i den sista årskursen som alla är redo att kasta snöbollar eller står och kallar de yngre eleverna otrevliga saker, men jag gör det, jag hävdar mig. De äldre eleverna bara kastar snöbollarna, de ser inte var de hamnar. Oskyldiga offer får dem på sig (yngre elever), vi lärare får dem också på oss.
Min handledare suckar:
- Vad mer kan jag göra än att säga åt dem vad som är fel? De måste också ta eget ansvar.
Jag suckar också. Varför är det inte fler rastvakter? Det skulle varit en till, men hon brukar äta så långsamt så att hon aldrig hinner ut innan rasten är slut. Det borde dock vara minst tre till. Som inte går och pratar med varandra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar