Nära på tre dygn med musikmannen vid min sida. Salighet. Sjuåringen trallar glatt mellan oss, hand i hand. Vi handlar, vi umgås, vi pratar, hur naturligt som helst och musikmannen tackar för att han får vara en del av vår vardag en helg som denna. Det är så mycket värme, det svämmar över. Jag hänger mig fullkomligt i varje stund och det lyckas. Nästan. Den röda saftblandaren går bara igång under de (otaliga) gånger som musikmannen drar sina skämt. Just de där skämten som jag är så allergisk emot sedan min tid med sjuåringens pappa. De där skämten som jag försynt säger till musikmannen enbart visar på hans osäkerhet och han håller med, men kan inte sluta. Med sorg i hjärtat, slutar jag dock tillslut nästan att lyssna. Till och med sjuåringen reagerar och säger att hon inte längre vet ifall musikmannen talar sanning eller ej. (Vilket väl visar på att hon inte är fostrad av sin far, kan jag tänka.)
Hur kommer det sig att många karlar är på det här sättet? Går det verkligen att lära sig att leva med det? Om det bara är ett sporadiskt gemensamt liv så kan det kanske gå. Och det är ju det livet jag siktar på. Så jag håller tummarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar