Survivor

Destiny´s child poppar upp i mitt huvud efter fredagens bravader med alla ungar. 17 barn och så jag. Ett par mammor såg en aning oroade ut när de kom in och såg sig omkring. (Inga pappor verkade ens fundera.)
- Och du är....ensam...?
Jag försäkrade dem om att det skulle gå bra, annars skulle jag ringa. Det blev så himla lyckat! Åttaåringen var så nöjd, det var bästa kalas någonsin. Självklart berodde allt på barnen, de (flesta) var exemplariska, glada och lekfulla. Några av killarna ballade ur ett par gånger, men då klev mitt lärarjag fram och var auktoritär. Vi samlades i ring och lekte lekar, vi dansade, de åt och var bara glada.

Efteråt reflekterade jag över att den klass jag är i under min vfu (praktik) består av 18 elever. Det var inte så stor skillnad från den grupp jag handskades med igår och jag kunde känna igen många situationer: peppa någon som var nere eller kände sig utanför, ha koll på var alla saker fanns som ungarna ville ha (servett?, var ska jag ställa glaset?, jag slog i huvudet: ojoj, is?, jag spillde ut min dricka: papper, kan du torka upp? o s v), se någon som försökte bli osynlig, ge utrymme, men ändå alltid inkludera. Det var klurigt och stressigt, men jag var inte alls slutkörd efteråt, snarare full av energi. Allt berodde naturligtvis på barnen: att de också tog sitt ansvar och att de lyssnade när jag pratade och att de försökte göra sitt bästa. Så är det inte alltid i skolans värld. Samtidigt fastnar jag vid den tanke som jag tidigare yppat för kurskamrater och lärare: någonstans vid 15 barn per vuxen går gränsen. 18-20 funkar rätt bra beroende på barngruppen, men 28-33 st funkar baske mig inte. Fatta det någon gång. Även om läraren har en Fritidspedagog eller extrapersonal i klassrummet, så funkar det inte - för det handlar inte om att barnen ska överleva skolan, de ska trivas och forma bra sociala relationer också!