Man ska ju sova 8 timmar också

Vid Slussen kliver det på två tjejer, kanske 20 år gamla. De kliver av vid Gullmars och den ena pratar konstant däremellan. Hon pratar också så fort att det nästan gör ont att lyssna på henne. Orden blir som piskrapp emellanåt. Hon beklagar sig över att det kanske ska bli busstrejk, och att det då kommer att ta henne tre timmar på morgonen (för hennes päron är bortresta, så hon måste hem och ge hunden mat, och vad det nu var). Sedan avslutar hon med att säga:
- Jag pratade med en busschaufför tidigare idag och jag frågade varför de ska strejka egentligen. Han sa att det var för att de har så usla förhållanden. Ibland har de bara 8-9 timmar uppehåll mellan två arbetspass, då de ska hinna hem och sova. Du vet, man ska ju sova 8 timmar! Så ska man hinna ta sig hem, man kanske vill äta, göra något hemma, och sen sova. Det räcker ju aldrig. Man kanske hinner sova 6 timmar. Det är ju värre än när vi jobbar, vi får ju typ 16 timmars upphåll.

Jag funderade på vad hon kunde tänkas jobba med, men det lyckades jag aldrig klura ut. Däremot tänkte jag på när jag var uthyrd som växeltelefonist och vi jobbade i 8-timmars pass. Växeln var öppen dygnet runt. Ibland var det någon som ville jobba dubbelskift, sen kanske någon blev sjuk, då kunde man ta det passet också. Man kunde sitta 24 i den där växeln ifall man ville, eller 16 timmar, paus 8 och sedan 16 timmar igen, ingen brydde sig. Det var ju frivilligt. På natten var man helt solo. Samtidigt hade vi aldrig rast. Toabesök ute i korridoren ingick inte i mätningarna av svarsfrekvensen.

UPS, they did it again. Dellante så farligt.

Väninnans dator var död, adaptern kaputt. Några dagar innan Midsommar. Hon beställde en ny från Dell, på Irland. Det skulle ta en vecka ungefär. Hon led hela Midsommarhelgen, bortkopplad från omvärlden. Nästan en vecka senare och leveransen hade ännu inte dykt upp. Hon ringde och efterlyste den.
- UPS lämnade ut den i torsdags (innan Midsommarhelgen).
- När hände det? Jag har inte tagit emot något.
- Det var mitt på dagen.
- Då var inte jag hemma. De skulle ju ringa innan leveransen.

Efter ett tag betraktades signaturen på UPS dokument, det kunde tolkas som ett av efternamnen i väninnans port. De som bor längst ned (hon bor högst upp). Hon gick ned, ringde på och frågade efter leveransen.
- Javisst, ja, det står nåt paket här, sa grannen och gav henne det efterlängtade. Som hon kunde ha haft en vecka tidigare.

Visst, vi kan säga att de var ju snabba med leveransen. Men den som levererade var nog ett pucko. Nog för att man bör ha god kontakt med sina grannar, men vem f-n som helst kunde ju ha gjort vad f-n som helst med det dyra innehållet. Den som lämnade ut paketet från UPS måste ju ha ringt på varenda dörr i huset.

Jobbiga kunder på Apoteket.

Det är sällan (eller aldrig) som jag hör ord som "bra service" i samma mening som "personalen på Apoteket". När personalen på Apoteket utbildas (alltså inför sitt jobb på Apoteket) så borde de även få gå en kurs i service och hur man bemöter människor (läs: kunder).

Jag kan ibland tänka att om det inte fanns något monopol, utan en enskild apotekare som skötte sitt eget apotek, så skulle denne person - och den apotekarens personal - vara mycket mer serviceminded.

När jag läste en hotellutbildning för några år sedan så fanns det även en utbildning för personal till apoteket (pharmaceut? minns inte) på skolan. En dag delades alla utbildningar upp i grupper och sedan skulle vi presentera våra respektive utbildningar för varandra. När det blev apotekspersonalens tur led jag. För deras skull. Några vägrade tala inför oss andra, några försökte, men stakade sig och svettandes ymningt under tiden och resterande gjorde ett rätt bra jobb, men verkade göra det pliktskyldigt. De längtade nog till den dagen de hade en disk mellan sig och oss andra.

Get Carried away

Så är det äntligen dags för Sex and the city-filmen. Kan den leva upp till förväntningarna - och tomheten som uppstod när tv-serien tog slut?

I SvD idag verkar Paulina Neuding ha fångat både serien och filmens kärna.

Fattiglapp gör så gott man kan

Sjuåringens bästa kompis Lenita ska åka till Spanien i några veckor. När de kommer hem ska de åka upp till mormor i Norrland. Vid tandborstningen i morse säger sjuåringen:
- Lenita måste ha väldigt mycket pengar.
- Hur tänker du då?
- Om hon kan åka både till Spanien och till Norrland, det måste ju kosta massor.
- Jo, fast det är inte hon som har pengarna, det är hennes föräldrar.
- Ja, det var så jag menade.
- Jo, men så är de ju också två stycken vuxna, och de jobbar, så de får båda mycket pengar. Sedan kan de spara en del av det. Jag är ensam, bara en person, och dessutom så går jag i skolan, då får man inte lika mycket pengar som när man jobbar - och därför kan vi inte heller spara något.
- Jag ska spara min veckopeng hela tiden, så vi kan åka någonstans.
- Fast det ska du inte behöva, det är inte dina pengar som ska betala saker, det är ju mina pengar. Vi får försöka till nästa år och verkligen snåla så kanske vi kan spara och åka någonstans.
- Ja, jag ska inte köpa en enda sak.

Manne the (family)man, the clown, the myth

Idag har vi varit och tittat på Manne och Co. Det var inte riktigt lika bra idag som de senaste två åren, men det är ändå en klassiker. Sjuåringen börjar kanske bli lite för stor för tillställningen, men hon är ett stort Manne-fan och lär hänga med något år till. Lilla treåriga kusin Kanel skrattar så hon kiknar när Manne kör sitt klassiska hattrick som bara clowner kan.

De flesta av oss vuxna är mer sentimentala och har en minnesbild av Manne på TV; åkandes på en stor rutschkana eller cyklandes på en fastsatt cykel, med en rörlig fondvägg bakom sig.

Principfast eller dum

Inbjudningarna till Facebook-grupp "Svart Måndag - Nätverket för FRA-lagens upphävande" ligger i min mail. Jag vägrar dock Facebook. Kommer aldrig att sätta min digitala fot där. Ett nätverk för lagens upphävande är jag dock helt för.

Paradiset

SVT 2 visar just nu en dokumentär om Hans och Kerstin som är 82 år. Det är en repris, jag har sett den tidigare. Den är bra. Skönast är när Hans, med Kerstins hjälp (som han själv uttrycker det), sliter för att få upp en tapet och skapa en fondvägg i ett rum i stugan. När Hans sedan åker till frisören så kommer Kerstins väninna på besök och tillsammans målar de över hela tapeten igen. Hans blir förvånad och bestört när han kommer hem igen, men Kerstin är nöjd. Hans säger att han blir nästan lite arg - men efter en stund är även Hans nöjd. Fast han hade gärna sett att barnen åtminstone hade fått se tapeten.

Inom kort har Hans köpt nya tapeter, samma mönster - "Paradiset" - och ska klä en annan del av huset.
- Är det verkligen nödvändigt med tapetsering? säger Kerstin.
- En fråga som är så djävla dum så det är inte sant, säger Hans.
Så börjar de om från början igen.

Det ultimata äktenskapet. Men den formen når man nog bara i den åldern.

Nästa, Dramaten

I Söndagsintervjun i Svenskan idag (varför är det omöjligt att hitta pappersversionen på nätet?) berättar Suzanne Reuter bl a att hon flyttade mycket när hon var yngre, och att det kanske blev en av grunderna till henens yrke; hon lärde sig att spela en roll.

Så det är därifrån mina och mammas skådespelartalanger kommer, som vi har konstaterat att vi har. Med mina 14 hem innan jag var 25, och mamma som säkerligen överstiger det, så borde vi ju vara proffs. Ingen fråga om saken.

Mina futtiga försök till att få igång en karriär gav jag dock upp för flera år sedan. I samma veva som jag "settled down", inser jag nu. Den enda Dramaten jag ser nu för tiden fyller jag med varor på Ica.


I Reuters profil i intervjun står det också: "Oanad talang: Är bra på att ta mig fram i telefonväxlar." Bra att kunna.

Ge mig en krokig gurka, för tusan

Det känns som väldigt många år sedan jag först hörde talas om att gurkorna (enligt direktiv från EU) som säljs i Sverige inte längre får vara krokiga. När det sedan emellanåt har dykt upp några lådor med väldigt krokiga gurkor i någon affär har jag funderat över det där - har det blivit tillåtet igen? Innan jag klivit ut ur affären har jag glömt mina funderingar och sedan gått hem med mina krokiga gurkor.

När jag läser Gunilla von Halls krönika i SvD idag så inser jag att det fanns annan idioti i de där begränsningarna också, t ex:

..."skillnaden mellan den minsta och största auberginen i samma paket får inte överstiga 20 millimeter"...

Jag är rätt tacksam över att jag aldrig läst dessa regler. Samtidigt skulle det vara intressant att höra vilka anledningar som egentligen ligger bakom dessa absurda beslut.

Is på Mars

SvD igår:

I den uppförstorade vänstra bilden från 15 juni syns några ljusare partier. De är försvunna i bilden till höger som är från 18 juni.

Jag vet inte jag. Det är rätt svårt att se på bilderna, det kan lika gärna vara bilder manipulerade i en dator, ju.

Nygammal

Ja, jag använder ord som t ex skev och vän (inte kompis, utan "du ser vän ut") när jag talar ibland. Jag tycker om att göra det, och lär inte sluta. Ikväll använde jag ordet fadd om rödvin - och (den spansktalande) mannen jag talade med hävdade att hans svenska fru aldrig använt ordet under deras 14 år tillsammans. Jag är väl lite udda.

Diktator

Under min vfu i en årskurs 2 berättar Sven att han i helgen ska åka ut till sitt land och att Anders (i samma klass) ska åka med. Anders ser stolt ut - han är "utvald" - och båda ser ut att mysa när de får berätta högt om sina planer. Då vaknar plötsligt Mustafa - som inte brukar lyssna på vad andra säger, utan fnula med något på sin bänk - till liv och vänder sig förbryllad mot Sven och säger:
- Har du ett eget land?
Läraren får sedan förklara vad uttrycket innebär.

Utrotningshotade små grodor

Den enda gången sjuåringens pappa och jag firade Midsommarafton ihop så drog han med mig till någon kompis landsställe utanför Västervik. En hel hop människor samlades på grannens gräsmatta där stången var rest och en dam i 60-årsåldern körde med oss i diverse olika danser.

Idag pratade jag med hemvändade väninnan som hade gjort i princip samma sak. Fast de hade varit på en ö, och damen hade varit ännu äldre.

Jag minns att morsan släpade ut oss till en hyrd stuga och midsommarfirande någonstans utanför stan när var i tonåren. Bortsett från det har det aldrig varit en tradition, vad jag kan minnas, förrän på senare år - då ungen baske mig ska få en insikt om vad det innebär att fira Midsommar på riktigt. Vilket ju i år bestod av ett biobesök. Men vi åt standardmaten till middag. Sjuåringen tyckte att det kändes som jul; mörka skyar och precis samma mat. Afton som afton.

Blodigt allvar

Sjuåringen har satt en röd duk över ansiktet på sin docka och dragit åt med tre gummisnoddar. Det ser hemskt ut (ur ett medmänskligt perspektiv), som någon som ska arkebuseras. Jag reagerar rätt kraftigt och undrar varför hon gjort så, en snodd är ju runt halsen och dockan kan inte andas. Sjuåringen ser först överseende på mig och säger:
- Mamma, den är inte levande.
Sedan ser hon mer förlägen ut och säger:
- Jag låtsas att den just är född och har blod i ansiktet. (Snoddarna är alltså bara till för att hålla kvar "blodet".)

Okej, det var väl inte en lika jobbig situation som när hon härom kvällen, vid läggdags, funderade över hur en bebis egentligen kan komma ur snippan, när bebisen är så stor och snippan så liten.

På tal om föräldraansvar

När jag stöter på ett sånt beteende som föräldrarna på bion igår visade, så undrar jag ibland hur folk är funtade. Likadant är det när jag ser alla dessa föräldrar som prioriterar sin mobiltelefon framför att ha uppmärksamhet på sitt barn. Härom dagen såg jag det värsta exemplet hittills, där en mamma hade sitt barn, som var ca 18 månader, i en sulkyvagn. Mamman pratade i telefon, samtidigt som hon fönstershoppade och frenetiskt puttade barnvagnen fram och tillbaka i ett (antar jag) försök att lugna barnet. Vad mamman inte såg var att barnet var halvliggande, men försökte att röra sig till sittande ställning och i sina försök istället gled längre och längre ur vagnen. Ju längre ungen gled ur, ju mer högljutt gnällde hon för att påkalla sin mammas uppmärksamhet - och desto mer frenetiskt puttade mamman sulkyn fram och åter. När barnets rumpa var utanför kanten på vagnen och fötterna nuddade vid golvet och nästan blev påkörda av de rörliga hjulen så kunde jag inte tigande se på längre, utan avbröt mamman och försynt påpekade det hela. "Ojdå!", sa mamman förvånat och hjälpte ungen upp i vagnen - fortfarande med samtalet igång.

Bioetikett - eller föräldraansvar

Efter att jag räknat ut att alla de som köade på Willys på Midsommaraftonens eftermiddag säkerligen inte hade något lantställe att spendera helgen på, så drog vi oss tillbaka till biomörkret med godispåsar i händerna.

Biopubliken denna eftermiddag bestod av: sjuåringen, hennes bästa kompis och jag, en utländsk pappa och hans två barn, en svensk pappa och hans två barn, samt en svensk pappa och en (kanske) thailändsk mamma med sina två barn. Alla barn utom ett var alla i åldrarna ca 5-8 år, förutom den svensk/thailändska familjens yngste son, som kanske var 2 år gammal. Denne lille ligist löpte amok i biosalongen, med mamma och äldre syster tillfälligtvis jagandes efter sig. Pappan rörde inte en fena. Grabben skrek, skrattade, ropade, pratade, grinade, hoppade, sprang och klättrade runt i främre halvan av biosalongen från det att ljuset dog ut, till det att vi klev ut från salongen. Vid ett flertal gånger var ungen så irriterande (särskilt när filmen var som sorgligast och de ungar jag hade med mig satt tårögda, men störda av gapandet från ungen) att jag var centimeter från att peta på pappan och be honom ta ut ungen, men hejdade mig sedan och tänkte: `Nu! Nu, kommer de att inse att det inte fungerar att ha en sån liten med på en sån här film, ta sitt ansvar och gå ut med honom. Nu. Snart så, nu.´ Sedan hängde jag med i filmen ett tag till, ansträngde mig för att höra vad som sades (då det inte var textat) och så gick en stund till, tills nästa gapvrål från grabben. När jag tillslut flyttade mig närmare pappan, insåg jag att filmen snart var slut och gav upp.

Efter filmen ångrade jag mig. När sjuåringen och hennes kompis kommenterade pojkens störande beteende ångrade jag att jag inte agerat, för att visa dem att man måste påpeka att man inte tycker att sånt beteende är acceptabelt.

Traditionellt midsommarfirande

Oftast blir det en Midsommarfton kring stången, hoppandes och svängandes de lurviga. Däremot är det inget måste, och idag blir det ett alternativ till detta. När planerna ändrades (p g a diverse sjukdomsfall och annat) så funderade jag på om något annat kul kunde finnas för sjuåringen och hennes kompis att göra. Bio, kanske? Jo, det finns faktiskt en film som de kunde tänka sig. Den har premiär imorgon, men "smygpremiär" idag. Endast i Kista och på Heron city (Kungens kurva, nära Skärholmen). Så genomtänkt av SF. I min ungdom satt jag i en biosalong på julafton också - mitt i city. Vi var faktiskt rätt många då. Återstår att se hur många vi blir i salongen idag.

Olämplig som lärare

Jag tycker att man ibland är för snäll idag när det gäller att avråda studenter under utbildningstiden, det är ganska grymt att släppa igenom dem som uppenbarligen inte kommer att klara av yrket.

Jörgen Ullenhag, utredare om lärarlegitimationer, i Lärarnas tidning 11/08.

Vilket jag håller med om. Min handledare hade vid ett tillfälle en student som hon ansåg helt uppenbart inte var lämplig som lärare. På flera vis var det tydligt att studenten inte skulle klara av att arbeta i skolan och bemöta eleverna. Detta förklarade handledaren för högskolan, men deras svar var något i stil med att studenten måste får tre liknande omdömen - från tre skilda vfu-platser. Vilket ju inte är möjligt, då studenten inte söker sig någon ny plats. Ytterligare en lärare på vfu-platsen gav samma omdöme, men studenten fick ändå studera vidare. Det låter inte rimligt för mig.

Dessutom, som student, skulle jag ju verkligen vilja byta vfu-plats för att försöka bevisa att jag kan få ett bättre omdöme. Eller få bekräftelse på att jag borde fundera på en annan karriär.

Tentan är klar!

Vilken Midsommarpresent! Min lärare meddelade precis att jag fick VG på tentan! Yippie!

Då var det nog värt stressen - som gjorde att min mens ännu är tre veckor försenad.

Välkommen på anställningsintervju

Efter min gruppträff på det omtalande Jobbtorget igår så stod jag vid receptionen och inväntade ett besked. Intill receptionen fanns två telefoner som är avsedda att användas av de arbetssökande när de ska kontakta arbetsgivare. Två utländska män, i ca 23-28-års åldern, stod intill den ena telefonenen. Den yngre av männen hade luren i handen och jag uppfattade följande av hans samtal i kontakt med en arbetsgivare, vid 12-tiden på dagen:
- Kan jag få prata med han Kalle Persson.
- Vad då, på semester? När jag ringde för två dar sen de sa till mig han är tillbaka om två dagar och nu du säger till mig att han är på semester?
- Får jag prata med hon Lillemor då ra.
- Ja, men, vad då, om jag inte kan ringa vid klockan 10 da?
- Nae, jag kan inte ringa då.

Här fick jag mitt besked, pratade med någon annan och missade några delar av vad han sa. När jag lyssnade igen fortsatte det:
- Men, vafan, du behöver inte vara otrevlig för det!
- Du, vem är du? Ge mig direktnumret till henne nu.
- Nej, det struntar jag i, du ska ge mig direktnumret nu. Sluta tjafsa.
- Ja? Okej, bra.

Han skriver ned numret och lägger på luren med en sarkastisk kommentar. Jag kliver ut i trappuppgången och trycker på hissknappen. Jag rycker till när jag ser att det står en pitbullhund intill mig i trappen. De två killarna kommer då ut och den äldre frågar den yngre killen ifall han ska flytta på hans hund, men, nej, han tycker att den står bra där. Där alla människor ska gå.

Dolda baciller i en häst

Naivt nog trodde jag att jag var immun, men plötsligt slåss jag mot trojaner och virus. Det är inget vidare.

Mina vänner är dina vänner

När Rapport börjar efter Bolibompa så kopplar vi om till 5:an och då är det Vänner, så även sjuåringen har nu lite koll på karaktärerna i serien. Härom dagen visade 5:an en repris på det sista avsnittet av Vänner. Det har jag sett flera gånger. Dagen efter började 5:an visa avsnitten från allra första början. Dessa avsnitt minns jag inte och det är rätt kul att se. Skådespelarna är bra unga och har bl a andra frisyrer. Så när vi ser på avsnitt nr 1 säger sjuåringen:
- Titta, känner du igen honom? (pekar på "Joey")
- Ja...
- Det är väldigt likt han i den där serien med kompisarna.
- Ja, det är han.
- Men han ser ju inte ut så, igår hade han håret uppåt, kortare.
- Ja, det är för att det här är nog 10 år sedan. Det vi såg igår var bara några år sedan.
- Jaha.

Vilka tidsperspektiv! Så komplicerat var det inte när jag var liten...

En äkta nollåtta

Härom dagen var vi hemma hos sjuåringens kompis. Jag pratar med kompisens mamma och hon berättar om när de kom från Etiopien, via Norrköping, till Stockholm, när jag frågar hur länge de bott i den lägenhet de nu bor i. Hon frågar hur länge jag har bott i området. I 11 år. Innan dess bodde jag i stan, i en annan söderförort och som liten i en norrförort. Med något som låter som både respekt och förvåning frågar mamman:
- Jaha, så du är född i Stockholm?
- Ja. Min mamma är också född i Stockholm.
- Jaha!
- Och min morfar.
- Oj!
- Och hans föräldrar innan det också, vad jag vet.
- Så du är verkligen en äkta Stockholmare.
- Ja, det kan man lugnt säga. Fast min pappa är ju inte född i stan, och hans föräldrar har aldrig bott här. Så jag har ju sett mycket annat.

Känner jag att jag måste påpeka. För jag uppfattar mig nog inte som en ur-Stockholmare. Eller gör jag det? Mina band till andra delar av landet känns starka.

Konichiwa bitches

Robyn ska följa med Madonna på turné. Läckert!

Strömslukande maskiner

Nu har jag äntligen fått en avstämning från Fortum på min mätarställning. Under sex månader har jag släpat tvätt till tvättstugan istället för att tvätta hemma, för att se om det gjorde någon skillnad på min elförbrukning. Inte ett jota. Hur är det möjligt - och hur är det möjligt att mina elfakturor är så höga? Är det månde så att jag skulle haft ännu större fakturor ifall jag inte släppat tvätten...

Nalle på hal is

Man kan ju tycka att en isbjörn borde höra hemma på Island, men icke. Nu är det den andra björnen som strandat på Island - och de vill inte ha dem där.

Mina vänner i det stora landet i väst har haft många fördomar om Sverige, varav en är att det vandrar isbjörnar på gatorna i Sverige. Kanske det tillslut blir så. Var ska de stackars djuren ta vägen? Tanken på att de ska dö ut är förkrossande.

Du behåller din plats i kön

Tidigare har det aldrig varit något problem att beställa personbevis från Skatteverket och de brukar komma hem med snigelposten inom några dagar. Nu har jag dock varit i kontakt med självbetjäningen två gånger under de senaste två veckorna och inget papper har kommit. Så idag ringde jag för att prata med en levande människa.

"Ditt samtal besvaras av 119 (sic!) handläggare. Din plats i kön är nummer 21."

Smart att tala om hur många som arbetar med att besvara samtalen. När det är så många så blir man ju mer benägen att vänta kvar. Fast det beror väl på. Min gravida väninna som ringde Försäkringskassan härom dagen, i något ärende kring den framtida föräldrapenningen, fick veta att det var ungefär 200 före henne i kön. Då hade hon nog gärna velat veta hur många som arbetade med att besvara samtalen. 500 st hade kanske hindrat henne från att lägga på.

Att jag sedan blev en aning misstänksam vid "din plats i kön är nr 18", därefter "du kopplas till en handläggare", det ringde i 30 sekunder, och sedan fick beskedet "din plats i kön är nr 11", är en annan sak. Då fick jag en bild i huvudet av en av de växlar som jag arbetat i, där benägenheten att svara (fastän de var inloggade) varierade hos mina kollegor. Jag tänker på mottot "varje krona från din lön kommer från dina kunder" som min nuvarande chef har på väggen. I den växeln i mitt huvud var vi ju inhyrd personal och då har det väl mindre betydelse vilken service man ger.

Föräldrar i skolan

På Aktuellt igår så hade de ett inslag om skolor i USA där föräldrarna är med i skolarbetet och bidrar. Flera föräldrar (läs: främst mammor) var med flera dagar i veckan, som en extra lärare i klassrummet. Främst var det hemmafruar. I inslaget var det en kvinna som sa att hon inte hade möjlighet att vara med lika ofta som flera av de andra, då hon hade en egen karriär - vilket tydligen inte många av kvinnorna på samma gata var intresserade av att ha.

Senare på kvällen såg jag Julia Roberts kämpa för kvinnors rättigheter i filmen "Mona Lisas leende" och det kändes som att en parallell kunde dras mellan de 50-talskvinnor i filmen och de kvinnor i Aktuellts inslag som hade möjlighet att vara med sina barn i skolan. Sorgligt nog. Jag skulle gladeligen kunna vara med min unge i skolan några dagar i månaden. (Så skulle jag också gladeligen bli försörjd av en karl några dagar i månaden.)

Svallerbyttor undanbedes

Sjuåringen står lugnt kvar och hoppar rep när jag kommer till skolgården. Åttaåriga Gittan (sjuåringens kompis sedan fem år tillbaka) springer istället fram till mig och med bedjande ögon och röstläge ber hon om att få gå med oss hem idag. Snabbt överslag i huvudet: Vad ska vi äta, räcker det även till Gittan (som ofta äter mer än t o m mig)? Vad är det som behöver göras hemma - städa, duscha? Har det inte varit lite mycket senaste dagarna med Pingus dotter som sovit här, och sjuåringen i min säng i natt - orkar jag över huvudtaget? Känner mig som värsta svikaren, men säger att vi får kolla med hennes mamma ifall det går bra imorgon istället. Har dessutom för mig att Gittans mamma föredrar tisdagar, då hon själv slutar sent.

När sjuåringen och jag tillslut går hem så står Gittan vid skolgårdens osynliga gräns och ropar och vinkar till sjuåringen ända tills vi är utom synhåll ca 100 m bort. Det skär i hjärtat. Sjuåringen säger:
- Jag tycker faktiskt synd om Gittan.
- Hur kommer det sig?
- Idag berättade Amira och Stina att Hedil sagt att Gittan petar sig i näsan och sedan stoppar fingret i näsan och äter upp snoret.
- Men, herregud, vad är det för trams...
- Jaa, och det tror inte jag är sant.
- Nej, det tror inte jag heller. Även om det är det så behöver man ju inte retas för det. Hedil, är det en tjej i Gittan och Amiras klass?
- Ja. Sen hade Hedil sagt att Gittan också stoppar fingret i rumpar och sedan stoppar det i munnen och äter.
- Nä, men sluta! Vad är det för äckelpotta den där Hedil?!
- Ja, precis. Och då frågade jag Amira och Stina ifall de någon gång hade fått slem i halsen och hostat upp det och sedan svalt det.
- Jaha...?
- Och det sa de att de hade. Då sa jag att de också hade ätit snor i så fall. Och att alla får snorkråkor och ibland måste man peta sig i näsan.
- Oj, det var bra sagt! Ja, det är ju precis så.
- Sen, mamma, då sa jag faktiskt något lite dumt.
- Jaså, vad sa du då?
- Då sa jag att nästa gång de träffade Hedil så kunde de säga till henne att det är hon som gör de sakerna.
- Jaa, det var väl inte det bästa du kunde säga, men det visade ju ändå att du inte tycker att det är okej att säga sånt. Så jag tycker att det var helt okej att säga så.
- Sen ville jag säga att de var skvallerbyttor, men det höll jag kvar i min mun.
- Mmm, det var bra gjort!

Imorgon ska Gittan komma med oss hem.

På spaning med Kurt

Här finns ett mycket informativt inlägg kring hela diskussionen om FRA och signalspaningslagen. Och här finns ett jättebra filmklipp om det hela. Så här i sista sekunden, innan omröstningen i veckan.

Den osynliga vågen

Med en lånad laptop i handen skulle jag nu försöka koppla upp mig från den med mitt lilla modem. I den lånade finns trådlöst. Tydligen finns det på andra håll här i huset också. Sju stycken uppkopplingar indikerades! Visserligen var fyra skyddade, men jag kan alltså använda de andra. Hur säkert är det egentligen? Novis som jag är. Kan de som har uppkopplingen se att jag surfar på deras våg...?

Och; hur säkert är det egentligen? Blir våra hjärnor grillade av alla dessa osynliga vågor som far genom luften hela tiden?

Idyllen på landet

Nu i veckan satte plötsligt vår husvärd upp en skylt mitt på gräsmattan på gården, precis intill en liten, liten blomma/planta. Skylten löd något i stil med "här får inte vi spela boll/leka" och så en bild på ett barn. Hur tänkte de nu? Är den till för att skydda den lilla plantan - eller för att dämpa leklusten? Den som satte upp den kan omöjligt veta hur den här gården används. Inom några timmar hade barnen slitit loss den och vänt på den.

På vår gård, här utanför fönstret, leker idag totalt 21 barn i 6 olika grupperingar. Det känns tryggt.

Utpekad svensk

När jag nu skulle hämta sjuåringen - på det sista kalaset för helgen - så blev jag sittandes (mumsandes tårta) med föräldrar från Iran, Eritrea och Argentina. Flera kommentarer fälldes om matchen igår. De tyckte lite synd om mig som svensk. Ändå hejade de flesta på Sverige under matchen. Samtalet avslutades lite snöpligt med att någon påpekade att vi kan ha våra blandade känslor, men spelarna tjänar ändå storkovan.

Kalle Kunskap

Sjuåringen spelar Kalle Kunskap Tvåan. Det är ett "skolinspirerat" (mitt ord) dataspel för 6-8 år. Man ska bl a kunna synonymer, substantiv, verb, geometri, multiplikationstabellen och vad som är fakta och åsikt i en text. Liiite överkurs, eller?

Naturens gilla gång

I flera veckor har duvorna häckat i tallen precis utanför fönstret. I förrgår såg vi skator som försökte ge sig på björktrastarnas bon, i ett träd längre bort, men trastarna slogs för livet och piskade med vingarna. Igår såg jag både skator och en stor kråka som försökte ge sig på duvornas bo. Jag öppnade fönstret flera gånger och tjuvfåglarna gav sig av varje gång, men duvan låg kvar.

I morse hängde det köttslamsor i grenarna kring duvboet. Även dessa var borta kort därefter. Duvorna verkar ha övergivit fältet helt.

Gästen är kung

Sjuåringen är tillbaka från kalaset.
- Sannas familj är jättetrevlig! De erbjuder en allting, hela tiden.
- Vad bra.
- Som om gästen är kung, nästan.
- Ja, det är väl därför de också tänker att vi ska behandla dem så när de är här. Man ska erbjuda gästen det bästa, så blir man själv erbjuden det bästa när man är gäst.

Ett besök hos (fri)sören

Äntligen har sjuåringen fått håret klippt.



Det verkade som att det låg lika mycket hår på golvet som det satt kvar på huvudet.

Tack snälla underbara L för att du orkade!

Vad då, medbestämmande barn i skolan

Jag och min fru höll på att smälla av och tyckte inte läraren var klok. Den här synen på att barnen ska ha medbestämmande, det var helt nytt för oss.

Talal Imam, integrationsansvarig på Tallbohovsskolan i Järfälla, om kulturkrocken att komma från det Litauiska skolsystemet till det svenska (Social Qrage 3/08). I Lärarnas tidning 11/08.

Kungen om lärare

Det krävs mod och stor inre trygghet för att orka vara lärare i dag.

Kung Carl XVI Gustaf i sitt tal på Lärarnas Riksförbunds kongress. I Lärarnas tidning 11/08.

Stela kontrollerande svenskar

Jag skulle aldrig lämna mitt barn med en barnvakt utan att veta något om den personen. Helst skulle jag aldrig lämna mitt barn till en förskola, utan att veta något om personalen där heller, men det har inträffat att jag har varit tvungen när personalen på morgonen varit helt okänd. När sjuåringen sedan började skolan och vi föräldrar inte fick ett uns information om varken lärare eller Fritidspersonal så kändes det rätt frustrerande. Läraren försvarade det med att "barnen kommer vänja sig och känna igen personalen". Jo, visst, men det handlar väl om att både barn och vuxna ska känna trygghet och tillit för att vända sig till skolan? Jag frågade i alla fall vilken utbildning alla hade.

Jag skulle heller aldrig lämna mitt barn hemma hos någon kamrat som ska ha kalas, utan att först ha kommit med in själv. Många är de kompisar till sjuåringen som genom åren blivit avsläppta hos oss utan att föräldern ens tagit ett steg över tröskeln till vår ytterdörr. Nu börjar ju barnen bli stora, men jag vill ändå veta lite hur det ser ut där de ska vara, vilka andra som är närvarande och, framför allt, höra så att de som håller i kalaset är införstådda i att min unge har en allergi. Det är kanske ett kontrollbehov eller en brist på tillit. Eller så är jag bara väldigt svensk. Många svenska föräldrar är i alla fall som jag och beter sig på samma sätt. Det ter sig som att många invandrade föräldrar har en enormt större tillit. Dessutom verkar många tycka att det är självklart att även vi föräldrar ska stanna kvar på kalaset och umgås (men så bjuder de max fyra barn), vilket en svensk förälder sällan tycker eller gör. Som jag upplevt det under åren.

Jag tänker på det när jag nu har lämnat sjuåringen på ett kalas där hon var den enda gäst som var bjuden.

Personlig (o)hygien

Seriöst, jag tycker inte att det är okej att sitta och klippa naglarna på bussen eller tunnelbanan. Sminka sig, ja, kanske, men inte klippa naglarna så att klipparens klackande ljud tydligt hörs och naglarna svätter iväg på medpassagerarna.

Utnyttja systemet - och barnen

Nu har jag precis lärt mig att man får ett ordentligt bidrag när man har barn (under 18 år) med diagnosen ADHD. Kan det verkligen vara så att det finns föräldrar som vill att deras barn ska få en diagnos, bara för att föräldern ska få bidraget...? Barn med ADHD har bl a sönder mer saker, så man behöver bidraget, har jag fått höra.

Jag ställer mig fortfarande frågande till om alla diagnoser verkligen behövs, eller om barn är som de länge varit - och alltid kommer att vara; individer. De utvecklas olika. Och deras omgivning, miljön och människorna i den, påverkar enormt. Kanske det egentligen är en föräldrautbildning som ska till för att något ska bli bättre, istället för att hela tiden lägga problemet på barnen...?

Trygghet i kunskap

Visst förstår jag att man som lärare känner sig tryggare i sitt arbete om man har bra ämneskunskaper. Det märktes rätt tydligt på vissa av de "nya" lärarna i "klass 9A". En lärare som är trygg i sin kunskap upplevs nog som mer trygg i sitt yrkesutövande. Som lärare för de yngre barnen behövs inte alltför mycket ämneskunskaper, utan mer kunskap om hur man kan lära sig, vilka olika sätt det finns att ta till sig kunskap på. Ändå krävs ju en viss allmänbildning. Dessutom borde man ju ha koll på vissa saker som kommer längre fram i skolans utbildning. Som jag vet att flera lärarstudenter inte har. När den här terminen var slut pratade jag återigen med mina kurskamrater om att det kanske, bara kanske, skulle kunna gå att ta sig igenom lärarutbildningen utan att egentligen ha läst kurslitteraturen alls. Hemska tanke.

When in Rome...

Fyra dagar innan helgen fick sjuåringen en kalasinbjudan till i helgen. I morse fick hon en till. Det kalaset är imorgon. Det är vid dessa tillfällen som jag är glad över att jag hamstrar presenter. Så snart jag ser något billigt, men fint, som kan passa som present så köper jag det. Oavsett tid på året. Sedan hamstrar jag tills dess det kan behövas. Under våren/sommaren fyller de flesta av sjuåringens vänner år, så då behövs det. Och jag totalvägrar presenter över ca 75 kronor per unge.

Det är dock nästan värre med att hålla koll på att det finns något glutenfritt alternativ till sjuåringen på varje kalas. Det blir ofta flera samtal innan kalaset. Jag erbjuder mig alltid att ta med egna produkter som sjuåringen kan äta, så att de som håller kalaset inte behöver tänka på det. Ofta vill de ändå servera något som alla kan äta tillsammans, som t ex glass, vilket är jättebra. En aning mer frustrerande har det varit att ha dessa allergisamtal med de föräldrar som är invandrade, men det har hittills löst sig (oftast genom att jag tar med något ätbart till sjuåringen). Inför morgondagens kalas inträffade dock det hittills klurigaste samtalet, med en mamma från Sri Lanka:
- Jo, det är ju så att sjuåringen är allergisk mot vetemjöl...
- Aha, vetemjöl, okej.
- ...och korn och råg. Så jag tänkte höra vad du kommer att servera, är det glass?
- Glass, ja, det är bra.
- Ja, eller är det tårta?
- Glass och tårta, ja.
- Jaha, du har båda, då går det ju bra. Ska du ha några kakor? Vi kan ta med kakor, det är inga problem.
- Kakor, ja, jag ska köpa.
- Nej, det behövs inte, vi har det hemma.
- Nej, vi har inte hemma, jag ska köpa.
- Eh, nej, men jag har mat som sjuåringen kan äta här hemma, det går bra.
- Aha, mat, köttbullar och makaroner.
- Eh, köttbullar? Ska ni servera mat? Jaha, men makaroner går inte heller, det är också vetemjöl i.
- Aha, inte makaroner!
- Nej, precis, men det kan jag ta med, det är inga problem.
- Aha, jag köper makaroner.
- Nej, det har vi hemma.
- Jaha, hemma?
- Ja, alltså...eh, okej, köttbullar då, vilka köttbullar har du? Vissa köttbullar är det vetemjöl i.
- Aha, vilka äter ni hemma?

Efter några vändor med förklaringar till och några stunder av konstig tystnad, så bestämde vi (tror jag) att jag kommer över imorgon och tar med mig mat.

Ja, men då så

Enligt en kurskamrat har Nostradamus eller inkaindierna (eller båda) förutspått att jorden kommer att gå under 2012, för då kommer polerna att byta plats med varandra. Så det är ingen vits att stressa över några resultat på några tentor.

Akademiska turister. Not.

Nu har det engelska meddelandet på tunnelbanan ändrats. Från "All passangers must disembark" heter det nu "All passengers must get off the train here".

Den proximala utvecklingszonen

Det är som vägvisare inom zonen som sjuåringen alltid vill befinna sig. Hon är något av en besserwisser och vill gärna skina i ljuset av sina läskunskaper för sina kamrater som inte kan läsa. Närhelst en kompis är här som har ro att sitta och lyssna på sjuåringens stakande läsning så utövar hon sin rättighet att lära kompisen något utöver dennes kunskapsgräns. Så också idag. Sjuåringens kompis säger:
- Kan du läsa det där? Jag kan inte alls! Min mamma säger att jag inte är så duktig.

Vid matbordet sedan så läser kompisen högt flera namn som står på olika ställen i vårt kök.
- Du kan ju läsa! säger jag.
- Nehej, säger kompisen.
- Jo, det hörde jag ju. Du kan ju bokstäverna. Kan du alfabetet?
- Jag vet inte...
- Jo, det kan du ju, det har vi jobbat med i skolan, säger sjuåringen.
- Kanske, säger kompisen och tittar fundersamt på det hon har läst.

Det var assimilation och ackommodation på hög nivå.

If you feed my kid, I will scratch your back

Igår var jag norr om stan, där jag aldrig satt min fot tidigare - och där vesporna/mopparna uppenbarligen är fler än cyklarna. Ändå åkte jag tunnelbana ut. Den sortens tunnelbana som fick mig att tänka på mina smurfar. Tunnelbanan hade fönster som gick att öppna och nedanför dem satt en gul skylt med varningstriangel och texten löd: "Livsfarligt att luta sig ut". Total nostalgi.

Under lunchen diskuterade jag och min kurskamrat, som jag besökte, våra barn och deras vänner. Vi fann det viktigt med ett socialt liv och att det är bra att ungarna har vänner som de umgås med och tar med sig hem. Det framgick att våra respektive barns vänner oftare var i våra hus, än vad våra barn är i vännernas hus. Vilket vi båda tyckte var okej. Min kurskamrat ansåg dock att det var bara de svenska föräldrarna som kommenterade att det skulle vara jämlikt, vilket han fann fånigt; han hade fått kommentarer som "nu har Anders varit hos er två gånger den här veckan, så nu får dina barn komma till oss nästa vecka" eller "nu har Albin ätit hos er två gånger den här veckan, så nästa vecka måste dina barn äta hos oss". Jag tänkte att det nog stämde. (Kanske kan det också bero på att min kamrat bor i ett välbärgat område, där man är van vid att bräcka varandra i diverse materiella produkter - och varje familj är helsvensk.) Endast en svensk mamma har sagt till mig att hon har dåligt samvete för att sjuåringen inte är lika ofta hos dem som hennes dotter är hos oss. Och, visst, skulle sjuåringen bli bjuden på mat lika många gånger som andras ungar ätit här, så skulle hon vara mätt i några månader framöver. Så tänker jag dock aldrig. Däremot ger det mig insikt i hur mycket mer pengar jag skulle behöva ha ifall jag hade fler ungar att mätta - och hur mycket mer tålamod jag skulle behövt för att ha fler ungar.

När så sjuåringens kompis afrikanska mamma hämtade sjuåringens kompis hos oss idag, så skrapade hon nästan med foten när hon sa att sjuåringen absolut skulle få komma hem till dem nästa vecka, eller snart, eller hon skulle ringa mig... Så teorin stämmer väl inte då.

"Inavel" i vänskapskretsen

På sjuåringens avslutning i morse står jag med Gittans mamma. Vi diskuterar hennes situation; att hennes ex nu är tillsammans med en i personalen på hennes barns förskola. Plötsligt kliver en gudomligt snygg man fram och säger hej till Gittans mamma. De skrattar och kramas och pratar ett tag. De var visst ett par för ca 16 år sedan. Mannen har ett barn i sjuåringens parallellklass. Han har även en fjortonåring. Mamman till fjortonåringen är Gittans mammas tidigare bästa vän. Mamman till hans sjuåring står där framme; han pekar ut en blondin. Han har en ny tjej, en brunett, som han också pekar ut. Hans ex, blondinen, är tillsammans med honom, säger den gudomlige, och pekar på en man som går förbi. Han är lärare på skolan. Och min klasskamrat på högskolan.

Jag känner mig plötsligt så äkta svensk. Och lite white trash.

Hur ett samtal kan leda till något annat

Sjuåringen och hennes afrikanska klasskompis Ida har de senaste veckorna tjatat om att Ida ska få komma hem till oss och leka. När jag nämnde det för Idas mamma förra veckan så såg hon frågande ut, men idag har jag ordnat så att Ida kom med oss hem efter avslutningen. När Idas mamma (som är ledig idag) insåg att hon skulle hela dagen för sig själv sken hon upp. Nu leker tjejerna i sjuåringens rum. Sjuåringen pekar på något högst upp på sin bokhylla som de kunde leka med, varpå Ida säger:

- Hur når ni sakerna högst upp?
- Min mamma når dem.
- Når inte din pappa dem?
- Jo...men han bor ju inte här.
- Nej, just det... Tycker du att det är skönt att han inte bor här?
- Jag vet inte...
- Nu är det bara din mamma och du som bor här.
- Eeh, han har aldrig bott här, det har hela tiden varit mammas ställe.
- Jaha.

Vid lunchen försöker jag sedan att förklara för Ida att vår katt är gammal och osocial. Katten är 15 år. Ida säger då:
- När jag är 15 år så är jag fortfarande ett barn.
- Ja, det är helt riktigt. Men om man man ska jämföra katters ålder med människors så kan man säga att vår katt är lika gammal som din...mormor kanske.
- Min mormor?
- Ja...eehm, lever hon?
- Min mormor är ju ung!
- Är hon ung? Men...hon kanske ser ung ut, men hon måste ju vara rätt gammal ifall hon är mamma till din mamma...
- Nej, hon är ung.
- Jaha...men...
- Alltså, hon var sjuk och dog.
- Jaha, och hon var rätt ung när hon dog?
- Mmm.
- Okej. Din farmor då, lever hon?
- Min farmor...
- Ja, bor hon här i Sverige?
- Neej, hon bor ju i Afrika.
- Ja, just det, men du vet hur hon ser ut, har du träffat henne?
- Ja...
- Då kan du tänka dig att om vår katt var människa så skulle hon vara som din farmor.
- Men...
- Ungefär så gammal, alltså.
- Min farmor är ju JÄTTEskrynklig.
- Jo, men det blir man ju ofta när man blir gammal.
- Jag vill inte bli det.

Sukta, suktade, suktat

När vi går hem från skolan säger sjuåringen:
- Mamma, visst heter det suktad?
- Vad då, hur då menar du?
- Visst säger man suktad, när man är suktad av något? Det betyder väl att man vill ha det som den andre har?
- Ja, det kan man säga, man blir suktad, som att man längtar, blir lite avundsjuk kanske.
- Ja, precis. Jag sa det till Elina idag och då gick Kristina (deras lärare) förbi och sa att något sånt ord hade hon aldrig hört.
- Jaså? (Jag vet att Kristina är utsocknes.)
- Men jag sa att att det fanns ett sånt ord och vad det betydde. Tillslut sa Kristina att hon nog trodde att det måste vara ett Stockholmsord. Alltså, att det är ett ord som bara vi här i Stockholm säger.
- Ja, det kan ju vara så.
- Ja. Fast lite konstigt är det.

Skuggan av ett brott

Nu har jag läst färdigt Karin Alvtegens bok "Skugga". Äntligen. Den har legat och suktat mig i flera månader. Jag kan inte läsa annat än kurslitteratur när jag är inne på det, hjärnan fixar inte riktigt det. Eller så är det för att jag vet att jag ofta sträckläser Alvtegens böcker och då blir det så sena kvällar.

Jag älskar hennes böcker. Jag blir lyrisk. De är så underbart välskrivna. Så enkla, både i språk och mordgåta, men ändå (eller kanske just därför) är de så magnifika. "Skugga" var i samma klass som de övriga. Hon har så många finurliga uttryck. Jag funderar ofta på hur hon kommer på sina historier - och hur hon lyckas beskriva karaktärernas inre liv (kvinnliga, så väl som manliga) så otroligt väl. Här har jag fått rätt bra svar.

Reggio Emilia

Aktuellt visar nu ett inslag från Reggio Emilia i Italien, dit förskolepersonal från hela norden vallfärdar. Av inslaget framgår det att de i övriga Italien inte ens verkar veta vad en Reggio Emilia-inspirerad förskolemiljö innebär.

I början av min inriktning på Lärarhögskolan (förlåt, Universitetet) så kändes det som att vi blev nära på hjärntvättade med fokus på Reggio Emilia. Jag skulle gärna ha sett en mer övergripande information om de olika inspirationsinriktningarna som (ännu) influerar förskolans verksamhet. Dessutom är det så få grundskolor som är utformade på ett Reggio Emilia-inspirerat sätt, så när RE-barnen börjar skolan blir många av dem väldigt frustrerade.

Jag vet inte jag, det känns om att det krävs krafttag för att skapa bättre ledarskap från vuxna för barnen, så att vi kan ta oss ifrån det fria förhållningssätt som gällt de senaste ca 30 åren. Barn måste få vara fria individer och utvecklas individuellt, men de kan inte leda sig själva och vara mogna nog att sätta upp mål för framtiden, när de själva är t ex 7 år. De behöver ett kompetent ledarskap som kan ge dem fullgod vägledning och goda möjligheter att bli bra samhällsmedborgare.

Varför inte avliva de lidande

En pojke i sjuåringens klass har fått två små tvillingsystrar.
- De är enhövdade, säger sjuåringen.
- Jaa, hur menar du då...? De har ju ett huvud. Eller var det enäggstvillingar du tänkte då?
- Ja, just det, så heter det.

Efter en stunds betänketid säger sjuåringen:
- Kan man ha två huvuden?
- Tjaa, man kan ju födas med det, men man kanske inte klarar att leva så.
- Så då får man avlida de som föds med två huvuden?
- Ehm, nej, man avlivar inte människor, bara för att de har två huvuden. Man får försöka operera dem.
- Vad då, ifall de ändå inte kan leva så, varför avlivar man dem inte? Som den där hästen som skadade benen, som de fick avliva.
- Jo, men djur är en annan sak. De kan man ju avliva, det får människorna bestämma.
- Va? Vad då, varför är det människor som får bestämma över djuren? Varför får inte djuren bestämma själva?
- Ja, men en häst som inte kan gå, den skulle ju lida väldigt, och då avlivades väl den för att den skulle slippa ha ont.
- Ja, då kan vi väl avlida de människor som inte kan överleva med två huvuden också.
- Nej, det fungerar inte så, det finns ju lagar som säger att man inte får göra det.
- Vad orättvist! Vem hjälper djuren då? Varför kan man inte operera på dem?
- Tja, det kan man ju, men ofta kostar det alltför mycket, så ägaren har kanske inte råd.
- Hur har människorna råd att bli opererade då?!

Så enormt stora frågor. Så djupa funderingar. Vad månde det bli av denna människa?

Omdöme eller betyg - eller självförtroende

Björklund säger okej till skriftligt omdöme i skolan fr o m åk 1. I Aktuellt nyss frågade intervjuaren en lärare:
- Känner du vånda inför att lämna skriftligt omdöme?
- Nej...inte mer än att det blir ytterligare administrativt arbete.

Däremot tycker läraren som blir intervjuad inte att det verkar stärka de lågpresterande barnens självförtroende att få omdöme. Nä, tro nån de´.

Allt för att föräldrarna ska kunna hålla bättre koll. Kommer det verkligen att bli så mycket skillnad på den fronten? Tog inte LUS och andra tester hand om den saken? Jag är kluven; på ena sidan står jag som förälder och på den andra som lärare. Som förälder vill jag ha koll, men som lärare vill jag absolut inte ha mer glädjedödande administrativa uppgifter.

På besök i verkligheten

Varje gång som jag är i Farsta centrum så tar jag en tur nedför Memory lane - och tänker på de där Dallas-inspirerade reklaminslagen om FC.

När jag sitter och läser på en bänk på Farsta torg så kommer en man och sätter sig intill mig. Han är av den ihärdigt pratande typen, tandlös, men med åsikter. Han säger att det är dags för en munsbit, skalar en banan och börjar äta. Han frågar om min bok är spännande. Jag säger ja, det är lite mord och sånt. Han undrar ifall inte världen har nog med sånt ändå. Han berättar att hans dotter har nyligen fått barn med en grek som nu har sol-och-vårat henne. Han berättar att snart är det dags att anlita någon att slå in näsan på greken. Sedan frågar han vad jag jobbar med. Jag säger att jag studerar till lärare. Han säger att det syns på mig, han skulle ha gissat att jag var lärare.

Gubbe; insiktsfull

Nu har jag sett filmen "No country for old men" och den var grymt bra. Vidrig, men grymt bra. Jag gillar Tommy Lee Jones skarpt, han gör sig bäst som fårad snut. Filmen innehöll flera djupa insikter, tycker jag. Då har jag inte läst boken, den kanske innehåller ännu fler.

Seder och bruk

Enligt Pingus frus väninna från Polen så sätter man där förlovningsringen på vänster ringfinger och vigselringen sedan på höger ringfinger. Finns det andra varianter på detta i världen, undrar jag.

Enligt den polska kvinnans engelske man så är alla lysknappar i England vända åt andra hållet mot hur det ser ut i Sverige. Här puttar vi upp knappen för att tända och ned för att släcka. I England gör de tvärtom. Han tyckte det är mer logiskt att putta nedåt för att släcka. Jag håller nog inte med, men allt är väl en vanesak.

Stämplad: duktig

På promenad hem ikväll, genom villaområdet, så gick sjuåringen tillsammans med min kompis döttrar; en nioåring och en tolvåring. Min sjuåring läste på gatuskyltarna i korsningarna, bl a: "Fru Marias väg". Vilket är värdinnans, som gick med oss en bit, namn. Sjuåringen tittade pillemariskt på värdinnan och sa:
- Det är din väg!
- Nej, det är inte jag, sa värdinnan och log.
- Kan `sjuåringen´ läsa? säger tolvåringen då till mig. Hennes mamma säger:
- Vad duktig hon är! Och hon har inte ens börjat i skolan ännu.
- Ja, säger jag, hon läser lite i böcker nu. (Och tänker igen att jag inte fattar varför det är så många som inte inkluderar förskoleklassen i skolan. Kanske för att undervisningen där varierar så enormt. I sjuåringens klass har de redan gått igenom alfabetet och ungefär hälften av eleverna kan skriva och läsa.)

- Kan hon alfabetet? säger tolvåringen.
- Oh, ja, nästan alltför väl, säger jag och inser att det nog var tre år sedan hon kunde rabbla det.
- Baklänges då? säger värdinnan.
- Eh, nej, det vet jag inte, jag tror inte det. Det behöver man ju knappast kunna någon gång...

Efter någon sekund säger tolvåringen:
- Vad duktig hon är. Hon kommer passa bra i skolan. Är det du som har lärt henne att läsa?
Efter någon hundradels betänketid anser jag mig kunna ta åt mig den äran.
- Ja, det är nog det.
- Vad bra gjort, säger tolvåringen.

Och jag tänker att tolvåringen är lik mig i den åldern. Vuxen aningen för fort. Under hela kvällen höll hon koll på sin mamma och sin syster och visste bättre än mamman vilka helger som hon och systern skulle vara hos pappa - och när de skulle vara hos mamma.

Fundamentala frågor på kvällskvisten

Det har varit en lång och händelserik dag. Den avslutades hemma hos goda vänner och sjuåringen kom i säng runt 22. Fem minuter efter att vi sagt godnatt så ropade hon in mig i sitt rum. Hennes fråga överrumplade mig och fick mig ned i fåtöljen.
- Var var pappa någonstans när jag föddes?
- Tjaa, han var hemma...
- Här, hemma?
- Nej, han var väl hemma hos sig.
- Jaha...ni hade redan skilt er då?
- Ja...alltså, det var ju ett par månader innan dess (som han träffade M, ville jag tillägga, men höll mig).
- Jaha...
- Hur kom du att tänka på det?
- Jag tänkte på det där kortet när jag precis är nyfödd och ligger vid ditt bröst och jag såg inte pappa någonstans. Så där som på TV, där pappan står brevid.
- Nej, det var ju min faster L som var med mig. Och morfar och I väntade utanför.
- Så...det var någon gång i...ett, två...januari som ni skilde er?
- Njae, det var runt jul och nyår, så det var lite mer är två månader innan du föddes då.
- Mhm...faster L, jag minns inte henne...
- Morfars syster, min kusin Ls mamma.
- Jaha, nu minns jag! Hur gammal är din kusin?
- Han är, få se nu...17 år.
- Hur mycket äldre än mig är han?
- 10 år.
- Hur mycket äldre än han är du?
- 19 år.
- Oj, oj, oj! Hur mycket äldre än dig är morfar?
- 20 år.
- Oj! Hur mycket äldre än morfar är mormor?
- 1 år.
- Ja, just det, så var det! Och morfar fyller år snart, va?
- Mmm....

Efter några vändor till med olika datum och åldrar så lade hon sig sedan till rätta.

Släkten är värst

Ibland är det jobbigt att de som (oftast) hänger med en livet igenom är de som man har blodsband till. Dessa människor har man ju inte själv valt (eller: därom tvista de lärda, vissa hävdar ju att vi visst väljer att födas till dem vi kommer till - för att det ska lära oss något, som vi inte tog till oss i ett tidigare liv eller något åt det hållet) och måste (ofta) bemöta fastän man inte vill. Därför är det ibland lättare att bli irriterad och frustrerad på dem, till skillnad från dem som man inte har blodsband till. Som t ex ens vänner, de man själv valt, eller blivit utvald av. Många är de gånger då mina vänskapsband känts starkare än mina släktband. Så också idag.

Den ljusnande framtid är vår

Allt fler människor har pollenallergi, allt fler har födoämnesallergier och flera andra allergier verkar öka. Allt fler människor får utmattningssymptom bara genom att leva sitt liv och allt fler människor (barn, som vuxna) får diagnoser som ADHD - och medicineras för det.

Nej, jag har inga forskarrapporter att luta mig emot.

Jag blir dock lite mörkrädd emellanåt. Är det inte dags att lägga om vårt leverne? Och säg inte att det inte går.

Verkligheten överträffar historien

En kompis berättar för mig om ett klipp som en kille har filmat, där en kille blir arg över att någon kastar en frisbee på honom. Historien är enormt skrattretande. När jag sedan ser klippet så tycker jag inte att det är alls lika roligt. Det kunde ju ha gått rätt illa - om inte han som filmade stått på sig. Jag förstår mig inte på människor; varför tror vissa att världen står eller faller i och med dem?

Däremot tycker jag att hela historien - och filmsnutten - om Star wars kid än väldigt mycket roligare.

Sjung om studentens lyckliga dar

Fontänen vid Sergels torg var avstängd och torrlagd. Jag gissar att det var avsiktligt, då någon inte tyckte att studenterna skulle bada där. Det var ett sanslöst liv i stan hela eftermiddagen, med alla studentfyllda flak.

På väg hem på tunnelbanan så satt jag mitt emot tre unga tjejer som hade firat den ena tjejens lillasyster. Systern säger:
1: Tänk de som får åka tunnelbana hem från sitt utspring.
2: Ja, fy, vilket sätt att ta studenten på.
3: Tänk, inget flak eller firande eller nåt.
1: De där killarna som stod framför oss på skolgården de åkte ju med tunnelbanan sedan.
2: Va? Nää, gjorde de?
1: Ja, de hade ju ingen som väntade på dem eller nåt, ingen som grattade dem ens.
2: Vad hemskt.
3: Riktigt sorgligt.

Och jag tänker: Welcome to the real world. Nu är det dags att börja bli vuxen.

Långa dagar på bemanningsfirmorna

Nu är det andra gången en person från en bemanningsfirma ringer, för att boka en anställningsintervju med mig, på en fredagseftermiddag/kväll (ja, det är ju som fredag idag). Är inte det en lite udda tid för sånt?

Myndighetsfasoner - eller idioti

Vid denna termins början fick vi väldigt mycket information om det block med fyra kurser som vi skulle läsa under våren; tider, vilken ordning vi skulle läsa kurserna i, mål o s v. En av kurserna skulle examineras med en tenta i en sal: en salstenta. Det är inte så vanligt på Lärarhögskolan (vilket jag är rätt tacksam för) och därför har det uppkommit frågor kring denna tenta under hela terminen. I årsskiftet gick Lärarhögskolan över till att höra till Stockholms Universitet och, mig veterligen, så förekommer det fler salstentor på SU än på LHS. Till detta hör att vi studenter även började tillhöra kåren på SU. Vid det här laget vet ni nog vad jag tycker om kåren. Jag såg ingen anledning till att tillhöra den på LHS och såg nu ännu mindre anledning att tillhöra den på SU. Igår var det min (och några hundra andras) tur att ha denna salstenta.

I informationen i början av terminen (alltså i januari) stod det dock något i stil med att för att kunna skriva salstentan så måste vi studenter se till att betala kåravgiften, få vårt studentkort, ta det till kårexpeditionen och där skaffa ett märke som man fäster på kortet som visar att man är berättigad (har betalat) till att skriva tentan. Inom kort insåg någon att det nog vore bra ifall en kårexp. fanns på plats på LHS på Kungsholmen (och inte bara i Frescati), vilket jag tyckte var ovanligt klarsynt. Flera dagar har sedan gått åt för flera av oss till att ta reda på var finns denna expedition, när har den öppet, passa öppettiderna och tillslut få vår lilla klisterlapp på kortet. Ändå var vi ute i väldigt god tid: någon månad innan det behövdes. Killen som stod bakom disken var måttligt intresserad av att vara behjälplig och hade noll förståelse för att vi (imbecillerna på LHS) inte visste hur man gick tillväga för att införskaffa denna lilla klisterlapp, detta ovärderliga bevis som skulle tillåta oss att avsluta studierna denna termin.

När jag så sitter på mitt sista seminarium för terminen förra veckan så är det en av de unga blondinerna i klassen som med "clueless-aktig" ton på rösten frågar läraren:
- Det är någon som har sagt att de har läst någonstans att vi visst behöver ha något märke eller nåt för att kunna skriva tentan nästa vecka, och det har inte jag, så jag undrar hur det är med det...?

Allt jag kan tänka är: lilla, lilla gumman. Sedan tar läraren till orda och bisarrt nog rycker hon på axlarna och säger:
- Här på LHS bryr vi oss inte om det. Jag struntar blankt i det, det är ju bara viktigt för kåren, att ni har betalat. Det är ett krav från SU, inte från LHS. Om tentavakten är en gammal räv så kommer han kanske att skriva en notis på er tenta att ni inte hade något studentkort, men det bryr ju inte jag mig om när jag rättar era tentor sedan. Så det går lika bra utan.

När vi skrev tentan igår så fanns där en tentavakt som var en gammal räv. Han ville absolut inte se studentkortet, bara id-kortet (och då menar jag det som alla vuxna har, även de som inte läser på en schizofren högskola).

Vardagsrim

På väg hem från skolan med sjuåringen:
- Mamma, har du köpt glaaaaasss?
- Nej, den hade ju smält vid det här laget i så fall.
- Åååååå, det är ju såååå varmt, jag vill ha glaaaasss!!
- Ja, men du kan ta kall dricka när vi kommer hem.
- När vi hör glassbilens tjut så går vi ut...
- Fast den kommer nog inte idag.
- ...och köper glass.
- Och köper en strut?
- Nej!! Det kan ju inte jag äta.
- Nej, men det rimmar på tjut och ut. En strut utan glut, kanske?
- Gluten, heter det.
- Jo, jag vet, men om det ska rimma...
- Ja! En strut utan glut!
- När vi hör glassbilens tjut så går vi ut och köper en strut utan glut och stoppar i vår trut!
- Ja!!

Och just då var vi hemma. Trolleri.

Skrivkramp

Min lärare sa att hon hörde flera studenter beklaga sig efter den förra tentan (den som jag skrivit idag). De beklagade sig inte över att tentan var svår, utan över att de hade fått skrivkramp; skrivhanden och fingrarna värkte. Min lärare var förvånad, hon insåg att hon ännu skriver mycket med penna: vi studenter skriver mest med tangentbord.

Idag fick jag och flera av mina kurskamrater också uppleva krampen. Jag fann det nästan lite frustrerande ibland; handen skriver inte tillräckligt fort i jämförelse med fingrarna på tangentbordet. För att inte nämna hur snabbt tankarna vill komma på pränt. Vad fort man vänjer sig vid att vara effektiv.

Mördarmamman

När jag öppnar fönstret för att sätta upp myggnätet så trallar jag ett litet mantra för mig själv:
- Alla spindlar och insekter försvinn härifrån...

- Annars blir ni dödadeee... trallar sjuåringen bakom mig.

Sedan puttar hon in Diggiloo-skivan från förra året i spelaren och sätter på Diggiloo Diggiley med Herreys. Med repeat-funktionen igång. Nu är vi inne på femte gången låten spelas. Hon ska snart få se på ett annat dödande. (Av skiva, inte barn.)

Lycka eller Satan

Läraren som håller i den kurs jag nu går på högskolan har givit flera vettiga exempel på människors olika uppfattningar. T ex kanske ett barn som invandrat från förslagsvis Mongoliet (eller ett barn fött i Sverige, för den delen, kan jag tänka) inte skulle förstå varför vi kallar "andra världskriget" för just det andra i ordningen. Det borde, rimligtvis, finnas ett första världskrig. Och tiden mellan 1:a och 2:a så hade ju inte det 1:a någon siffra, för då var det det enda världskriget. I ett land som inte tillhör västvärlden, däremot, kanske det inte alls nämns några världskrig. Kanske nämns det andra krig. Och vid samma tid som dessa, "våra" världskrig, utspelade sig kanske något helt annat, oerhört väsentligt, inträffade i ett land utanför den del som berördes av våra världskrig. Det är nog rätt bra att ha i åtanke - och glöms lätt bort - när vi bemöter eleverna.

Jag tänker på det idag, när jag på morgonen får förklara en svensk symbol för en invandrad, iransk, pappa. Mitt i allt kaos (åk 0-2 skulle ha friidrottsdag och alla elever sprang omkring som yra höns med myror i brallorna och undrade var de skulle befinna sig) tar en pappa till en flicka i sjuåringens klass tag i min axel och pekar ovanför mitt huvud. Jag vänder mig om och tittar. En silverfärgad hästsko är uppspikad som ett U ovanför dörren in till våra sjuåringars klassrum. Jag har sett den någon gång tidigare och tänkte då att det var lite udda, men reflekterade inte djupare över det hela.

- Du, vad är det, va?
- Jaa, det är för tur. Alltså, lycka, bra saker...
- Jahaa, är det så i Sverige?
- Ja.
- Okej. Vi ses.
- Vi ses.

Det får mig att stanna upp, mitt i att packa sjuåringens ryggsäck, och fundera över vad en hästsko kan betyda för mannen - och varför jag aldrig kommer mig för att fråga sånt under samtalet.

När jag nu tänker efter så kom hästskon upp efter arbetet eleverna gjorde med djuren på bondgården och jag var ju själv med när läraren fick plocka upp hästskon ur en tunna på bondgården som hela klassen besökte. För oss betyder det tur att hitta en hästsko, för någon annan kanske det är tecknet för Satan. För oss ska den skydda mot onda väsen, för någon annan kanske den säger `monster, välkomna´.

Smakprov - eller måltid

På tal om kakor, så var jag i förra veckan på en provsmakning igen. Den här gången var det kakor vi skulle smaka på, och lämna vår åsikt om. Jag trodde det rörde sig om småkakor, men det var hallonpaj, morotskaka och kladdkaka. Mycket goda sådana.

Det var första gången jag hörde instruktören uttryckligen säga att vi inte skulle äta upp hela biten, bara så mycket att vi kunde lämna vår åsikt om smak, utseende m m. Fast det är väl det en provsmakning är; man tar det i munnen och sedan spottar man ut det. Även om jag ofta brukar svälja, om än inte allt vi blir serverade.

Killen i båset intill mig brukar tydligen också svälja. Han gick emot instruktionerna och skrapade rent.

Ha kakan - och äta den

Nu är det slut på prenumerationen av morgontidningen i pappersformat. Jag orkar inte vakna av dunket i brevlådan varje morgon (den enda gången jag önskat att jag hade en postbox i porten - och inte vet om jag litar tillräckligt på mina grannar för att ha en låda för tidningen utanför dörren, samtidigt som jag inser att jag inte är tillräckligt engagerad för att sätta upp en hållare ändå) och jag orkar inte med att påsen till återvinningen fylls så snabbt.

Samtidigt vill jag ju ha tidningen. Att bara läsa på nätet gör mig begränsad. Jag tar bara till mig det jag är intresserad av och allmänbildningen upphör.

Har man inga bekymmer så får man skapa några.

LALP, LUG eller PÅL

Jag läste i DN igår om kvinnliga nätverk. Kvinnor som träffas emellanåt för att bidra med tips och idéer till varandra, kring arbetslivet. Det fanns fler grupperingar av kvinnor som nätverkar med varandra än jag visste om (och det finns säkert ännu fler, mer privata).

Då tänkte jag; något sånt borde ju finnas för lärare. Finns det? Annars borde vi forma ett. Det är alltid bra att ha kontakter av alla de sorter.

Vi kunde kalla oss Lärare att lita på, eller lärare utan gränser, kanske. Eller varför inte Pålitbara Lärare, så blir vi `Pals´ på nätet...

Ha en skön sommar alla damer!

Superkvinnan är inte äkta

Catia Hultqvist skriver i gårdagens DN Söndag att superkvinnan är tillbaka. Hon citerar en kille som sitter med i en panel av "moderna män" som har killsnack i Rachel Rays pratshow när han säger: "Jag tänder på en kvinna som får allt att fungera - karriär och familj".

Jag tänker att den kvinnan nog inte agerar helt solo för att klara av att tända honom; bakom henne står en miniarmé bestående av barnflicka/mormor/barnvakt och diverse assistenter.

Hultqvist skriver att superkvinnan som ideal är på väg tillbaka - i form av småbarnsmammor som också är t ex deckarförfattare, vd:ar eller programledare. Sedan går hon över till att dra paralleller med när superkvinnan senast var aktuell - på 80- och 90-talet (alltså konstant...?) och jämför då med filmer där superkvinnan kallades karriärkvinna: Glenn Close i "Farlig förbindelse", Rebecca de Mornay i "Handen som gungar vaggan" och Demi Moore i "Skamgrepp".

Men, vad då, ingen av dessa karaktärer hade ju en egen familj att ta hänsyn till, så då räknas de väl inte som superkvinnor...?

Smurfarna fattas mig

Jag tänker på mina smurfar ibland. Särskilt när jag läser om Kalle Anka som såldes dyrt och Mattias Olsson säger att han köpt en smurf för 3000 kr vid ett tillfälle. Då tänker jag på mina smurfar som jag glömde kvar på tunnelbanan när jag var ungefär 7-8 år. Det är nog den största förlusten i mitt liv (okej, allt är relativt, men ändå...). I en plastpåse låg ett exemplar av varje smurf som då fanns. Jag hade samlat länge. Att morsan lät mig ta med dem till Eriksdalsbadet är för mig en gåta, men jag kan bara tänka mig hur jag nötte ned henne med tjat. Så fick jag också ansvara för dem själv. Jag bar den knöligt tunga påsen hemifrån till tunnelbanan, från tunnelbanan till badet. Jag lekte knappt med dem alls på badet. Jag bar dem från badet till tunnelbanan, men när vi gick av tunnelbanan hemma så glömde jag påsen. (Åh, mamma, varför hjälpte du mig inte att hålla koll?!)

Varannan gång - eller en förälders evigt gnagande samvete

Jag funderar över hur alla dessa barn mår som byter hem varannan vecka. Alla saker de måste hålla reda på; lappar/meddelanden från skolan som ska till två skilda läger, olika regler som gäller på olika ställen (inte bara skolan/hemmet, utan skolan/fritids/hemmet/hemmet/fritidsaktivitet o s v), nya relationer (styvföräldrar, styvsyskon, släkt som inte är släkt) som kräver ett bemötande - och vem ska jag egentligen hem till idag? Det är säkert fler än 25% av alla barn i den här stan som lever så. Undrar hur samhället kommer att se ut när dessa barn är vuxna.

Själv flyttade jag varannan helg, fastän mina föräldrar bodde nära varandra. Det var ju någon form av oskriven regel då. Varannan helg, varannan jul, varannan påsk. Varannan vecka fanns det nog ingen som hade hört talas om på 70-talet. För mig var det jobbigt nog med varannan helg. Kanske just för att det var endast varannan helg. Hade det varit varannan vecka så hade det inte varit så sällan - och man hade vant sig mer. Eller inte. Det kan jag ju omöjligt veta. Men jag ser på flera skolbarn idag att det tär på dem, fyller dem med otrygghet och viss osäkerhet.

Jag har läst om vuxna som byter hem istället, och barnet bor kvar. Det borde ju vara "för barnets bästa", kan jag tycka - men praktiskt inte så lätt att genomföra.

När jag var liten bodde brorsan hos farsan och jag hos morsan. Varannan helg sågs vi hos respektive förälder. Från början hade farsan en ny familj, med flera barn från sambons tidigare äktenskap. Det fanns rum för mig, men ingen självklar plats. Jag var en tillfällig gäst på besök från en annan verklighet. Jag kan fortfarande förnimma känslan av lugn i själen när jag kom åter till morsan, till det rum som var bara mitt, till det hem som kändes som mitt riktiga hem. Ändå var det så självklart att jag skulle till farsan. Med barnets aldrig sinande vilja att söka jämlikhet och hindra orättvisa var det självklart att jag skulle iväg.

Vilket jag även tyckte när det sedan kom till min dotter. Hur det än skar i mitt hjärta när hon skrek och grät över att hennes pappa kom och hon skulle åka iväg, så var det något som var självklart för mig. Aldrig för att jag ville bli "fri" från min unge - utan för att de skulle få ha en relation. Ända tills dess att jag insåg att pappan struntade i deras relation och den upphörde en tid - vilket gjorde min dotter mer stabil. När det hela sedan skulle återupptas och hon föll tillbaka in i ångestattacker så klickade det till inuti mig och jag fattade att jag var tvungen att säga nej. Det var bara jag som kunde tala för henne.

Sedan dess har jag insett att det är det som saknas på många håll. Vuxna som klargör sin ståndpunkt, som tar ansvar för barnen och förbehållslöst för deras talan. Barn antas vara så attans kompetenta. Låt dem få vara barn.

Världsomvälvande

Precis innan jag skulle stänga av TVn och gå och lägga mig igår så zappade jag runt och kom att fastna vid ett inslag. Programmet måste ha varit Existens. Det handlade om (som jag uppfattade det) hur en forskare skulle titta på hur hjärnan fungerar när en person blir påverkad av religion och sedan skulle forskaren försöka simulera samma signaler - och därav påvisa att det som religion gör med oss bara är något påhittat i hjärnan. Alltså i ett nötskal; religion har ingen betydelse, eller det spelar i alla fall ingen roll vilken religion vi påverkas av. En av forskarna sa:

Vissa människor kan tolka en upplevelse som något religiöst, medan andra människor tolkar den som något annat konstigt.

(Vilket i o f s visar vad just han tänker om religion generellt.)

Jag fastnade vid inslaget då det nu är bara två dagar kvar till jag ska skriva en tenta kring behaviourismen (där fokus inte ligger på hjärnan) och kognitivismen (där hjärnan verkligen ligger i fokus). Jag tänker också att det inte borde finnas så mycket mer att upptäcka längre om hur vi utvecklas, men vem vet. Om några årtionden kanske vi t o m kan styra hjärnans impulser helt - och vi utvecklas i en helt annan riktning.

Små saker jag irriterar mig på just nu

Myggnätet, som har blivit så slitet i kanterna att det inte riktigt fäster på kardborrbandet kring fönsterkarmen längre.

Folk som inte genomför. T ex: vi hyresgäster blev under hösten uppmanade att märka våra cyklar med namn. Två ggr t o m, så att de som inte snappade upp de hundratals lapparna första gången, skulle få en andra chans (kanske bor här någon eremit som inte går ut på några månader, så det var ju i o f s bra tänkt). De vrak till cyklar som inte namnmärktes skulle få en resa till skroten, enligt hyresvärden, då de stod i vägen för snöröjningen. Nu har det gått några månader sedan de senaste lapparna försvann. Vraken står kvar, utan namnmärkning, och tar upp plats i cykelstället. Övriga cyklar ser man exakt vem som äger. Vraken stod där i snön, de blev dolda i drivorna. I morse såg jag att det växte spindelnät på en av dem.

Kiosken vid tunnelbanan. Det närmaste stället som säljer frimärken söndag eftermiddag. De tar dock 6 kr för ett frimärke värt 5,50. Är det ens lagligt? "Vi måste få vinst också", svarar försäljaren när jag ifrågasätter det hela.