Sukta, suktade, suktat

När vi går hem från skolan säger sjuåringen:
- Mamma, visst heter det suktad?
- Vad då, hur då menar du?
- Visst säger man suktad, när man är suktad av något? Det betyder väl att man vill ha det som den andre har?
- Ja, det kan man säga, man blir suktad, som att man längtar, blir lite avundsjuk kanske.
- Ja, precis. Jag sa det till Elina idag och då gick Kristina (deras lärare) förbi och sa att något sånt ord hade hon aldrig hört.
- Jaså? (Jag vet att Kristina är utsocknes.)
- Men jag sa att att det fanns ett sånt ord och vad det betydde. Tillslut sa Kristina att hon nog trodde att det måste vara ett Stockholmsord. Alltså, att det är ett ord som bara vi här i Stockholm säger.
- Ja, det kan ju vara så.
- Ja. Fast lite konstigt är det.