En äkta nollåtta

Härom dagen var vi hemma hos sjuåringens kompis. Jag pratar med kompisens mamma och hon berättar om när de kom från Etiopien, via Norrköping, till Stockholm, när jag frågar hur länge de bott i den lägenhet de nu bor i. Hon frågar hur länge jag har bott i området. I 11 år. Innan dess bodde jag i stan, i en annan söderförort och som liten i en norrförort. Med något som låter som både respekt och förvåning frågar mamman:
- Jaha, så du är född i Stockholm?
- Ja. Min mamma är också född i Stockholm.
- Jaha!
- Och min morfar.
- Oj!
- Och hans föräldrar innan det också, vad jag vet.
- Så du är verkligen en äkta Stockholmare.
- Ja, det kan man lugnt säga. Fast min pappa är ju inte född i stan, och hans föräldrar har aldrig bott här. Så jag har ju sett mycket annat.

Känner jag att jag måste påpeka. För jag uppfattar mig nog inte som en ur-Stockholmare. Eller gör jag det? Mina band till andra delar av landet känns starka.