Hur ett samtal kan leda till något annat

Sjuåringen och hennes afrikanska klasskompis Ida har de senaste veckorna tjatat om att Ida ska få komma hem till oss och leka. När jag nämnde det för Idas mamma förra veckan så såg hon frågande ut, men idag har jag ordnat så att Ida kom med oss hem efter avslutningen. När Idas mamma (som är ledig idag) insåg att hon skulle hela dagen för sig själv sken hon upp. Nu leker tjejerna i sjuåringens rum. Sjuåringen pekar på något högst upp på sin bokhylla som de kunde leka med, varpå Ida säger:

- Hur når ni sakerna högst upp?
- Min mamma når dem.
- Når inte din pappa dem?
- Jo...men han bor ju inte här.
- Nej, just det... Tycker du att det är skönt att han inte bor här?
- Jag vet inte...
- Nu är det bara din mamma och du som bor här.
- Eeh, han har aldrig bott här, det har hela tiden varit mammas ställe.
- Jaha.

Vid lunchen försöker jag sedan att förklara för Ida att vår katt är gammal och osocial. Katten är 15 år. Ida säger då:
- När jag är 15 år så är jag fortfarande ett barn.
- Ja, det är helt riktigt. Men om man man ska jämföra katters ålder med människors så kan man säga att vår katt är lika gammal som din...mormor kanske.
- Min mormor?
- Ja...eehm, lever hon?
- Min mormor är ju ung!
- Är hon ung? Men...hon kanske ser ung ut, men hon måste ju vara rätt gammal ifall hon är mamma till din mamma...
- Nej, hon är ung.
- Jaha...men...
- Alltså, hon var sjuk och dog.
- Jaha, och hon var rätt ung när hon dog?
- Mmm.
- Okej. Din farmor då, lever hon?
- Min farmor...
- Ja, bor hon här i Sverige?
- Neej, hon bor ju i Afrika.
- Ja, just det, men du vet hur hon ser ut, har du träffat henne?
- Ja...
- Då kan du tänka dig att om vår katt var människa så skulle hon vara som din farmor.
- Men...
- Ungefär så gammal, alltså.
- Min farmor är ju JÄTTEskrynklig.
- Jo, men det blir man ju ofta när man blir gammal.
- Jag vill inte bli det.