Jag skulle aldrig lämna mitt barn med en barnvakt utan att veta något om den personen. Helst skulle jag aldrig lämna mitt barn till en förskola, utan att veta något om personalen där heller, men det har inträffat att jag har varit tvungen när personalen på morgonen varit helt okänd. När sjuåringen sedan började skolan och vi föräldrar inte fick ett uns information om varken lärare eller Fritidspersonal så kändes det rätt frustrerande. Läraren försvarade det med att "barnen kommer vänja sig och känna igen personalen". Jo, visst, men det handlar väl om att både barn och vuxna ska känna trygghet och tillit för att vända sig till skolan? Jag frågade i alla fall vilken utbildning alla hade.
Jag skulle heller aldrig lämna mitt barn hemma hos någon kamrat som ska ha kalas, utan att först ha kommit med in själv. Många är de kompisar till sjuåringen som genom åren blivit avsläppta hos oss utan att föräldern ens tagit ett steg över tröskeln till vår ytterdörr. Nu börjar ju barnen bli stora, men jag vill ändå veta lite hur det ser ut där de ska vara, vilka andra som är närvarande och, framför allt, höra så att de som håller i kalaset är införstådda i att min unge har en allergi. Det är kanske ett kontrollbehov eller en brist på tillit. Eller så är jag bara väldigt svensk. Många svenska föräldrar är i alla fall som jag och beter sig på samma sätt. Det ter sig som att många invandrade föräldrar har en enormt större tillit. Dessutom verkar många tycka att det är självklart att även vi föräldrar ska stanna kvar på kalaset och umgås (men så bjuder de max fyra barn), vilket en svensk förälder sällan tycker eller gör. Som jag upplevt det under åren.
Jag tänker på det när jag nu har lämnat sjuåringen på ett kalas där hon var den enda gäst som var bjuden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Inget ont med mitt kommentar men jag är ganska besviken och trött på vissa föräldrar. Har haft få barnkalas på grund av dålig erfarenhet. Är en svensk invandrare som levt största delen av sitt liv i ett sydeuropeiskt land och har med stolthet behållt dess kultur. Avskyr ert sätt att umgås. Ni kan inte umgås. Att gå hem till folk eller bjuda hem folk är bara ett sätt att granskas som person. Ni svenskar är mycket dåligt uppfostrade. När ni kommer hem till folk så bara glor ni runt, ni går i alla rum och kollar upp och ned på allt. Detta gjorde föräldrarna till de barnen vi hade bjudit. De trängde sig in som amerikanska rugbyspelare och började sitt gloende. Jag blev så iriterad att jag nära på ville erbjuda prenumeration på inkomstkalendern och anteckningsblock med penna så att de kunde räkna ut vår ekonomi. Fy skäms för dessa människor. De är patetiska. Hade de betett sig på detta vis utomlands hade de blivit klassade som gräsrotsfolk direkt. Här anses det normalt. I det land jag vuxit upp kommer man till varandra för att träffas och ha det trevligt. Det är inte för att visa sina Duka inköp, sina fjantiga lyktor eller platta avbetalningsteve. I det landet tar man fram papperstallrikar, plastbestick en gitarr och har det spontant trevligt och intellektuellt stimulerande. Det är inget prat bara om Tailandsresor, värmepumpar och sladder om grannar. Den som vill dricka vatten får dricka vatten, den som vill ha en öl tar en öl och ingen stämplas som frireligös eller tråkig om de inte vill supa sig fulla såsom vi. Nej jag kommer aldrig att vilja integrera mig i detta Strama stela Sverige där gräsmattorna kammas, buskarna klipps med vattenpass och där depressionen dämpas med sprit. Nej när tid är mogen kommer mitt barn att erbjudas sommarjobb i det landet jag vuxit upp och dit jag skulle återvända om jag bara kunde.
Inget personligt mot dig men bara egna beraktelser efter dålig erfarenhet.
Vad intressant att läsa! Jag har också träffat dessa människor några gånger, men de jag umgås med är inte riktigt lika extrema. Däremot håller jag med om att vi svenskar (även jag) ofta ser oss om och betraktar vad andra har när vi är på besök hos någon annan. Jag kan bara svara för mig själv när jag säger att det är mycket av nyfikenhet. (När det gäller var mitt barn ska vara så handlar det dock om säkerhet och tillit.)
Jag vet också att vi i Sverige ofta pratar om inkomst, hyra och andra pengarelaterade ämnen reltivt öppet, något som man aldrig gör i många andra länder. Jag kan inte riktigt svara på varför vi gör det - eller varför andra finner det så tabu. Jag bedömmer ingen efter pengar, men finner det intressant att ta del av. Om något, så lär jag mig vad ett arbete som deras kan vara värt, vilket jag tycker är intressant att jämföra med andra arbeten.
Att umgås med gitarr och vara sociala håller jag med om att många svenskar (som jag mött i mitt liv, samt även jag själv) är dåliga på. Kanske just därför bedöms vi ofta som stela. Många behöver alkohol i kroppen för att kunna vara gemytliga. Vilket är rätt sorgligt.
Hur vi beter oss och agerar mot och med andra beror väl på vilka traditioner som finns i vårt blod, hur vi är uppfostrade och hur våra förfäder blev uppfostrade.
Skicka en kommentar