Bioetikett - eller föräldraansvar

Efter att jag räknat ut att alla de som köade på Willys på Midsommaraftonens eftermiddag säkerligen inte hade något lantställe att spendera helgen på, så drog vi oss tillbaka till biomörkret med godispåsar i händerna.

Biopubliken denna eftermiddag bestod av: sjuåringen, hennes bästa kompis och jag, en utländsk pappa och hans två barn, en svensk pappa och hans två barn, samt en svensk pappa och en (kanske) thailändsk mamma med sina två barn. Alla barn utom ett var alla i åldrarna ca 5-8 år, förutom den svensk/thailändska familjens yngste son, som kanske var 2 år gammal. Denne lille ligist löpte amok i biosalongen, med mamma och äldre syster tillfälligtvis jagandes efter sig. Pappan rörde inte en fena. Grabben skrek, skrattade, ropade, pratade, grinade, hoppade, sprang och klättrade runt i främre halvan av biosalongen från det att ljuset dog ut, till det att vi klev ut från salongen. Vid ett flertal gånger var ungen så irriterande (särskilt när filmen var som sorgligast och de ungar jag hade med mig satt tårögda, men störda av gapandet från ungen) att jag var centimeter från att peta på pappan och be honom ta ut ungen, men hejdade mig sedan och tänkte: `Nu! Nu, kommer de att inse att det inte fungerar att ha en sån liten med på en sån här film, ta sitt ansvar och gå ut med honom. Nu. Snart så, nu.´ Sedan hängde jag med i filmen ett tag till, ansträngde mig för att höra vad som sades (då det inte var textat) och så gick en stund till, tills nästa gapvrål från grabben. När jag tillslut flyttade mig närmare pappan, insåg jag att filmen snart var slut och gav upp.

Efter filmen ångrade jag mig. När sjuåringen och hennes kompis kommenterade pojkens störande beteende ångrade jag att jag inte agerat, för att visa dem att man måste påpeka att man inte tycker att sånt beteende är acceptabelt.