Jag funderar över hur alla dessa barn mår som byter hem varannan vecka. Alla saker de måste hålla reda på; lappar/meddelanden från skolan som ska till två skilda läger, olika regler som gäller på olika ställen (inte bara skolan/hemmet, utan skolan/fritids/hemmet/hemmet/fritidsaktivitet o s v), nya relationer (styvföräldrar, styvsyskon, släkt som inte är släkt) som kräver ett bemötande - och vem ska jag egentligen hem till idag? Det är säkert fler än 25% av alla barn i den här stan som lever så. Undrar hur samhället kommer att se ut när dessa barn är vuxna.
Själv flyttade jag varannan helg, fastän mina föräldrar bodde nära varandra. Det var ju någon form av oskriven regel då. Varannan helg, varannan jul, varannan påsk. Varannan vecka fanns det nog ingen som hade hört talas om på 70-talet. För mig var det jobbigt nog med varannan helg. Kanske just för att det var endast varannan helg. Hade det varit varannan vecka så hade det inte varit så sällan - och man hade vant sig mer. Eller inte. Det kan jag ju omöjligt veta. Men jag ser på flera skolbarn idag att det tär på dem, fyller dem med otrygghet och viss osäkerhet.
Jag har läst om vuxna som byter hem istället, och barnet bor kvar. Det borde ju vara "för barnets bästa", kan jag tycka - men praktiskt inte så lätt att genomföra.
När jag var liten bodde brorsan hos farsan och jag hos morsan. Varannan helg sågs vi hos respektive förälder. Från början hade farsan en ny familj, med flera barn från sambons tidigare äktenskap. Det fanns rum för mig, men ingen självklar plats. Jag var en tillfällig gäst på besök från en annan verklighet. Jag kan fortfarande förnimma känslan av lugn i själen när jag kom åter till morsan, till det rum som var bara mitt, till det hem som kändes som mitt riktiga hem. Ändå var det så självklart att jag skulle till farsan. Med barnets aldrig sinande vilja att söka jämlikhet och hindra orättvisa var det självklart att jag skulle iväg.
Vilket jag även tyckte när det sedan kom till min dotter. Hur det än skar i mitt hjärta när hon skrek och grät över att hennes pappa kom och hon skulle åka iväg, så var det något som var självklart för mig. Aldrig för att jag ville bli "fri" från min unge - utan för att de skulle få ha en relation. Ända tills dess att jag insåg att pappan struntade i deras relation och den upphörde en tid - vilket gjorde min dotter mer stabil. När det hela sedan skulle återupptas och hon föll tillbaka in i ångestattacker så klickade det till inuti mig och jag fattade att jag var tvungen att säga nej. Det var bara jag som kunde tala för henne.
Sedan dess har jag insett att det är det som saknas på många håll. Vuxna som klargör sin ståndpunkt, som tar ansvar för barnen och förbehållslöst för deras talan. Barn antas vara så attans kompetenta. Låt dem få vara barn.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det skall föräldrarna sköta inte barnen!!
Jag vet inte vilken del du menar... Eller menar du att föräldrar ska sköta allt...? (Vilket jag kan tycka, men så funkar det ju inte.)
Jag tänket så här!
Relationen med skola, aktiviteter, träna och vad som händer i skolan mm. Allt detta skall föräldrarna sköta mellan varanrda. Det är inte barnen som skall ha hand om allt detta. Vi får sköta allt runt om. Kläder får man se till att det finns i båda hemmen. Och att man som föräldrar pratar med varandra. Köper större inköp som ytterkläder mm tillsammans.
Men Jag förstår det du menar men. Om att det inte alltid fungerar så. Vilket är jätte tråkigt! Och det är trist att folk inte försöker mer när man ändå skulle kunna få en bättre relation för sina barns skull.
Men jag tror inte att barn mår dåligt för att dom bor varannan vecka hos sina föräldrar. Allt är upp till hur du själv är och hur du själv beteer dig i detta. Även om man inte gillar varandra. Så måste man försöka för sina barn skull. Jag har två barn som bor hos mig varannan vecka! Funger hur bra som helst. Dom trivs och vill ha det så här. Mitt ex har en ny tjej och även en liten kille. Men vi sköter allt bra. Och våra barn är medvetan om att om dom någon gång skulle känna att detta är jobbigt så får dom givetvis stanna längre hos den ena eller bo på ett ställe. Men våra barn vill och trivs med detta. Men man kan aldrig veta hur man blir som vuxen och vad det kommer att finnas för me! För barn som växer upp i varannan vecka miljö.
Men grund kärlek tro jag är det viktigaste. Har du en grund att stå på så klarar du av många svårigheter i livet. Och grunder bygger på kärlek värma och trygghet. Och det får vi FÖRÄLDRAR skapa och ge våra barn TILLSAMMANS!!! . För livet blir inta alltid som man har tänkt sig och då måste vi lösa det ur det liv vi lever idag!! Bara lite tankar jag har!!
Mvh Sara.
Skicka en kommentar