Smurfarna fattas mig

Jag tänker på mina smurfar ibland. Särskilt när jag läser om Kalle Anka som såldes dyrt och Mattias Olsson säger att han köpt en smurf för 3000 kr vid ett tillfälle. Då tänker jag på mina smurfar som jag glömde kvar på tunnelbanan när jag var ungefär 7-8 år. Det är nog den största förlusten i mitt liv (okej, allt är relativt, men ändå...). I en plastpåse låg ett exemplar av varje smurf som då fanns. Jag hade samlat länge. Att morsan lät mig ta med dem till Eriksdalsbadet är för mig en gåta, men jag kan bara tänka mig hur jag nötte ned henne med tjat. Så fick jag också ansvara för dem själv. Jag bar den knöligt tunga påsen hemifrån till tunnelbanan, från tunnelbanan till badet. Jag lekte knappt med dem alls på badet. Jag bar dem från badet till tunnelbanan, men när vi gick av tunnelbanan hemma så glömde jag påsen. (Åh, mamma, varför hjälpte du mig inte att hålla koll?!)