Stämplad: duktig

På promenad hem ikväll, genom villaområdet, så gick sjuåringen tillsammans med min kompis döttrar; en nioåring och en tolvåring. Min sjuåring läste på gatuskyltarna i korsningarna, bl a: "Fru Marias väg". Vilket är värdinnans, som gick med oss en bit, namn. Sjuåringen tittade pillemariskt på värdinnan och sa:
- Det är din väg!
- Nej, det är inte jag, sa värdinnan och log.
- Kan `sjuåringen´ läsa? säger tolvåringen då till mig. Hennes mamma säger:
- Vad duktig hon är! Och hon har inte ens börjat i skolan ännu.
- Ja, säger jag, hon läser lite i böcker nu. (Och tänker igen att jag inte fattar varför det är så många som inte inkluderar förskoleklassen i skolan. Kanske för att undervisningen där varierar så enormt. I sjuåringens klass har de redan gått igenom alfabetet och ungefär hälften av eleverna kan skriva och läsa.)

- Kan hon alfabetet? säger tolvåringen.
- Oh, ja, nästan alltför väl, säger jag och inser att det nog var tre år sedan hon kunde rabbla det.
- Baklänges då? säger värdinnan.
- Eh, nej, det vet jag inte, jag tror inte det. Det behöver man ju knappast kunna någon gång...

Efter någon sekund säger tolvåringen:
- Vad duktig hon är. Hon kommer passa bra i skolan. Är det du som har lärt henne att läsa?
Efter någon hundradels betänketid anser jag mig kunna ta åt mig den äran.
- Ja, det är nog det.
- Vad bra gjort, säger tolvåringen.

Och jag tänker att tolvåringen är lik mig i den åldern. Vuxen aningen för fort. Under hela kvällen höll hon koll på sin mamma och sin syster och visste bättre än mamman vilka helger som hon och systern skulle vara hos pappa - och när de skulle vara hos mamma.