Sjuåringen har satt en röd duk över ansiktet på sin docka och dragit åt med tre gummisnoddar. Det ser hemskt ut (ur ett medmänskligt perspektiv), som någon som ska arkebuseras. Jag reagerar rätt kraftigt och undrar varför hon gjort så, en snodd är ju runt halsen och dockan kan inte andas. Sjuåringen ser först överseende på mig och säger:
- Mamma, den är inte levande.
Sedan ser hon mer förlägen ut och säger:
- Jag låtsas att den just är född och har blod i ansiktet. (Snoddarna är alltså bara till för att hålla kvar "blodet".)
Okej, det var väl inte en lika jobbig situation som när hon härom kvällen, vid läggdags, funderade över hur en bebis egentligen kan komma ur snippan, när bebisen är så stor och snippan så liten.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Haha! Tror aldrig jag lekt nåt liknande som barn, men jag var aldrig så förtjust i dockor.
P.S. Här har jag en tävling ifall du är intresserad: www.metrobloggen.se/jsp/public/permalink.jsp?article=19.2984875
Skicka en kommentar