De få gånger jag har varit på biograf Saga, så har det ofta varit vid premiären av en film, eller strax efter premiären. Av någon anledning är det den enda biograf som jag varit på där publiken spontant applåderar efter filmen. Vem hör det, liksom? Härligt är det ändå.
Idag var vi tre generationer som såg "Mamma Mia": jag, min mamma och sjuåringen. Vårt sällskap var större, men utöver det var det förvånande nog flera ensamma äldre damer och herrar. Och då menar jag äldre än min mor och betydligt mer stela och gråhåriga. När vi gick in blev min mamma sentimental och förklarade för sjuåringen att hon dansat till sångerna från filmen när hon var ung. Vilket jag ifrågasatte, då sångerna väl kom i min ungdom. Min mamma menade på att det ju var då hon var ung. Och det kunde jag ju ge henne. Sedan bölade hon under större delen av filmen och kramade oss sentimentalt hårt efteråt. Kanske kände hon även igen andra delar av filmen, då även hon inte säkert vet vem som är far till min bror.
Min tanke har varit att inte sjuåringen skulle kunna hänga med i filmen, men då jag drog intrigerna i förväg (så att hon skulle vara insatt), så blev hon begeistrad och tyckte sedan att filmen var superbra. Jag tyckte också att den var underbar, verkligen jättehärlig. Jag har aldrig varit något ABBA-fan och tänkte att det kunde bli pinsamt när Brosnan skulle börja sjunga mitt i något samtal, men det blev det aldrig. Det var riktigt bra gjort. Missa inte scenerna i slutet, när eftertexterna rullar, de är störtsköna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar