För ovanlighetens skull har jag en helt ledig dag. Så jag sorterar papper, rensar ut gamla saker. Där finns mycket från när sjuåringen var liten. Det är som ett verk av Strindberg, där nummerlistan intill telefonen förändras med tiden och vittnar om dystra tider; från vänner och familj till tillägg med läkare och diverse andra akutnummer. Alla möjliga papper från t ex MVC, neonatalavdelning, faderskapsfrågor, läkare, mottagningar, avdelningar på Försäkringskassan och olika sjukhus, Skatteverket, BVC, samarbetssamtal, kontakter på SDN, vårdnadspapper, prov- och operationsresultat, förskola. Allt inom tre år. De fyller två pärmar.
Jag minns saker som jag hade glömt, stunder som bleknat, men som - genom anblicken av ett papper - väcks till liv. Jag tänker på den där killen på tunnelbanan som en dag berättade för mig att han aldrig tar foton, fastän han reste över hela världen. Han tyckte foton var värdelösa. Han hade allt samlat här, sa han, och pekade på huvudet. Där kunde ha ta fram de bilder han ville, närhelst han ville det. Det kan jag också, men det finns bilder (och föremål) som har förmågan att skapa en bättre skärpa av ett minne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar