På tal om svenskt fläsk

När jag var gravid och satt med min lika höggravida väninna på tunnelbanan vid ett tillfälle så klev en äldre man och kvinna på och mannen påpekade högljutt att "de unga idag är så förbaskat feta att det är skamligt". Jag orkade inte bry mig, men min väninna kommenterade syrligt att vi var gravida, vilket snarare bara eldade på surgubbens glöd och vi hörde något i stil med "är de inte feta, så ska de sätta en massa snorungar tilll världen".

Eftersom jag själv inte fått bort den övervikt jag la mig till med under graviditeten så får jag ofta storögda blickar. Särskilt nu, runt poolkanten. I skolan har barn kommit fram till mig och ärligt frågat varför jag är tjock, hur kommer det sig, och varför går det inte bort? Oftast är det barn från asiatiska länder, vars föräldrar ofta är som smala stickor och de har säkert ingen övervikt i sina släktled. Ett samtal om kost och motion brukar då uppstå.

I veckan noterade jag att flera av barnen i badet har en mage som motsvarar Pingus (som är större än min) i relation till kroppen och plötsligt började jag att betrakta människorna runt poolen med glasögon som jag sällan har på mig. Där fanns föräldrar som var större än jag. Framförallt fanns det ganska många föräldrar och vuxna som var lika stora som jag. Det var nog 50/50 normalviktiga och överviktiga. Det skrämde mig.

När jag någon dag senare går på McDonalds med sjuåringen så har jag samma glasögon på mig och ser då väldigt många som är större än jag, vilket fick mig att tappa aptiten. På Djurgårdsfärjan sitter vi intill svenska turister som jag verkligen inte skulle kunnat avgöra ifall de var gravida eller överviktiga. Folkets förfall blev plötsligt så smärtsamt tydligt.