Idag har jag sträckläst Åsa Linderborgs bok "Mig äger ingen". Den är riktigt, riktigt bra. Det var intressant att ta del av hennes bild av Västerås - och folkhemmet. Igenkänningsfaktorn är hög, precis som i flera av de böcker jag läst på senare tid där författaren återger sin bild av 70- och 80-talet. Tänk att så många har så mycket gemensamt. Som tapeter med medaljonger på, t ex. Jag ryser av obehag.
Linderborgs text griper mig dock mest kring hjärtat när fokus ligger på hennes pappa, särskilt de delar när hon blivit ungdom/vuxen och kan se på sin pappa med andra ögon än barnet kan, och kan tolka livet på ett annat sätt. Då ryser jag av en sorg som är förgänglig.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar