Var finns de riktiga männen?

På tal om pojkar som slåss, så funderar jag över manliga förebilder.

Med sjuåringen i allmänhetens pool så stannar jag upp när en fyraåring gråter hysteriskt på poolkanten och inte vill komma till sin pappa i vattnet. Pappan trugar, men ungen vägrar. Fyraåringen skriker med hysteri i rösten att han ju inte fångar henne. Tidigare har jag sett honom "skoja" med henne och låtsas att inte ta emot henne. Varför gör killar ofta så? Skojar när det handlar om tillit. Klart man inte lär sig att lita på dem då. Handlar det om osäkerhet hos männen?

Sjuåringen undrar varför jag tittar på fyraåringen och pappan, jag säger att jag undrar över om det finns några män som inte luras och försöker vara skojiga.
- Morfar, säger sjuåringen, han gör aldrig sånt.
Nej, det är ju sant. Jag funderar på om han gjorde det när jag var barn, men jag har ingen känsla av faljerande tillit. (Eller så är den dold bakom andra besvikelser som sedan inträffade.)
- Och pappa, säger sjuåringen med rättviserösten och försvarstalets självklarhet, han gör aldrig sånt heller.
Jag ser skeptiskt på henne. Jag vet ju att hennes pappa är mästaren i barnslighet och osäkerhet bland alla pojkar som aldrig blir män, men frågan är ifall jag kan dela den erfarenheten med henne just nu, utan att ge henne ärr för livet. Jag väljer att avstå.

Jag ser på Pingu och hans familj, som badar med oss. Pingu är inte riktigt lika barnslig, men måste likafullt testa tilliten konstant. Inte konstigt att ungarna tyr sig till mamma istället - som aldrig faljerar, men som oupphörligt ber om avlastning.

När vi umgås med sjuåringens åttaåriga kompis Gittan och hennes två år yngre bror Nutte så springer han runt och försöker skrämmas hela tiden. Det funkar aldrig på oss, men känsliga Gittan hoppar till ibland och börjar gråta, varpå deras mamma skriker åt dem irriterat. Nutte slår sig för bröstet och utbrister spontant:
- Jag är en MAAAAN!
Jag frågar om man blir det när man skräms. Tydligen, för så gör pappa med sin nya tjej. Jag vet knappt vem jag ska känna medlidande mest med; barnen eller flickvännen.