Föräldraansvar för asfaltsbarn

Nu har jag följt Svenskans artikelserie Asfaltsbarn och fastnat för några detaljer.

Hur kommer det sig att flera föräldrar, på frågan vad som är bra med att bo med barn i stan, svarar: pubar och barer? Troligtvis hade väl dessa vuxna tyckt det även utan barn. Och hur kommer det sig sedan att flera föräldrar, på samma fråga, svarar: "närheten till allt", när jag dagligen ser föräldrar som låter sina barn navigera genom kollektivtrafiken på egen hand. De som är intervjuade och de föräldrar och barn jag mött (främst på Söder) är kanske inte samma människor.

Vad det sedan gäller stölder av barnvagnar så blir jag mäkta förvånad att så många vagnar ens går att stjäla. Okej, den mamma som kommit in till stan från långt-bort-i-förorten-orten där det är naturligt att man har sin vagn utanför sin fina kåk kan jag kanske ha lite förståelse för ifall hon inte har något lås till sin barnvagn, men ändå. Redan när sjuåringen föddes fanns det vajrar (för att låsa fast barnvagnen vid) på museum, läkarmottagningar och diverse andra ställen. Jag hade alltid lås med mig och låste fast vagnen även på öppna förskolan, samt när vi hälsade på vänner. De flesta barnvagnar har ett ramnummer och jag skrev upp det vi hade, även när vi bytte till sittvagn. Sedan träffade jag flera föräldrar som gått steget längre och stöldmärkt ramen hos polisen, precis som man gör med en cykel. Och ibland kostar ju en barnvagn mer än en cykel, så varför inte.