Skola vs föräldrar

Sjuåringens kompis Gittan har en lillebror; Nutte. Nutte är 6 år. Det senaste året har jag fascinerats över hans matematiska förmåga och intresse. Jag har märkt flera femåringar som är väldigt intresserade av matte, kanske är det i den åldern man borde verkligen ta tag i att introducera flera matematiska termer. Frågan är dock hur länge det blir kvar i minnet. Särskilt om minnet inte friskas upp kontinuerligt. När min sjuåring var fem och oerhört intresserad av både matte och att skriva så påpekade jag för förskolepersonalen att de kanske skulle göra något som de barn som var intresserade kunde roa sig med. Alltså, något enkelt, som att ha stora pappersbokstäver att laborera ihop ord med eller en matta med siffror eller något annat som inspirerade till att bygga vidare på de kunskaper barnen var intresserade av. Det fanns inte en bokstav på avdelningen. Förutom i böckerna, som var för svåra för barnen att läsa. Under utvecklingssamtalet fick jag kort och gott till svar att det inte var personalens jobb. Jag blev rätt stött. Och just då hade jag inget på fötterna att försvara mitt förslag med. (Needless to say; sedan blev jag inte förvånad när jag fattade att just vår kontaktperson - som jag haft samtalet med - inte var utbildad pedagog alls. Och nu är det hon som blivit tillsammans med Nutte och Gittans pappa, och idag är gravid med hans barn.)

Jag påpekade för Nuttes mamma att hon kanske borde ta tag i Nuttes matteintresse och utmana honom lite hemma. Hennes reaktion var kraftig och kontentan var tydlig: det är skolans uppgift. Jag blev helt paff. Hon ville inte att Nutte skulle kunna alltför mycket innan han skulle börja skolan, då skolan inte kan ge tillräckligt med utmaning och han kommer att bli uttråkad. Är det en anledning att hålla tillbaka sitt barns intresse?