När vi kommer hem till tvillingarna så blir de och sjuåringen hänvisade till sitt rum. Mamman säger "Vi vill vara i fred och fika". Jag blir en aning paff, men finner mig snabbt. När tvillingarna kommer ut för att fråga något blir de omedelbart skickade in på sitt rum igen med orden "ni har en gäst att ta hand om". När sjuåringen kommer ut för att visa mig en minidocka, så pratar jag med henne och tittar, men viskar sedan att hon nog ska gå in i tvillingarnas rum. Sjuåringen lyder ljudlöst. Bäst att ta seden dit man kommer.
Sedan pratar jag med mamman om hur hon kom hit från kriget, om hennes jobb och om barnens skolgång. Flera gånger säger mamman "alltså, jag är själv invandrare, men de där...", vilket t ex avslutas med hur andra invandrare uppfostrar sina barn (inte på ett tillfredsställande sätt) eller utnyttjar det svenska systemet (går på soc - då jag tillägger att även svenskar gör det, varpå mamman kontrar med att hon tycker att det är okej, det är "deras" (vårt, svenskarnas) land att utnyttja). Jag lyssnar fascinerat på hur hon drar afrikaner och araber över en kam, samtidigt som jag inser att det inte alls handlar om folkslag utan individer.
lördag 27 september 2008
The curse of the twins
När jag var liten och bodde norr om stan så fanns det ett tvillingpar, två flickor, i min kompiskrets. Det var ofta rätt påfrestande att vara med dem båda två på en gång, då de ofta var i luven på varandra och var väldigt påstridiga. De var dock 3 år yngre än mig, så jag umgicks inte så mycket med när jag började i skolan.
När jag gick i lågstadiet så fanns det istället ett annat tvillingpar, två flickor, som jag umgicks mycket med. De var ofta med mig hem. Jag gick alltid i mitten och de pressade ihop mig mellan sig. De var påstridiga, framfusiga, vetgiriga - och roliga. Det kunde dock vara rätt påfrestande att vara med dem. De tävlade och tjafsade ofta med varandra.
Allt detta hade jag glömt bort, men det steg till ytan i minnespölen när sjuåringen idag umgicks med ett tvillingpar, två flickor. De gick bägge två i sjuåringens klass förra året, men till den här terminen hade de delat på paret, så de går i parallellklasser. Vilket jag tycker är bra, det ger dem nog en bättre chans att forma sina egna personligheter. Jag har hela tiden trott att det var Anki som var den svagare, så när hon fick byta klass tyckte jag att de gjorde fel, men efter att ha umgåtts med dem idag så inser jag att det är Iris som är den svagare. Frågan är ändå ifall de inte borde flyttat på den som var "svagast", då det är bättre struktur i parallellklassen.
När jag ringde tvillingarnas mamma för att höra ifall Iris fick komma hem till oss så sa hon att systern måste komma med, vilket både sjuåringen och jag hade hoppats att vi kunde undvika. Inte för att vi inte gillar Anki, utan för at sjuåringen ville umgås lite mer med Iris, och lära känna henne bättre. Jag trodde det skulle vara möjligt; kanske ville även mamman umgås på egen hand med Anki, men icke. Idag var det städdag och hon var kanske mest tacksam för att slippa hålla koll på tvillingarna alls.
Så det blev sjuåringen som blev ihopklämd och när vi kom hem till oss blev tvillingarna som tokiga av alla saker sjuåringen hade. Som små barn i en godisaffär sprang de runt och ville leka med allt samtidigt. De suckade avundsjukt när de såg att sjuåringen ännu hade dockor att leka med. Så de lekte familj och skulle på utflykt till vardagsrummet. Iris flög runt som ett jehu i sjuåringens rum för att samla ihop alla saker som skulle med på utflykten. Sjuåringen stod intill och tittade på och sa sedan: "Vet du, mammor är inte alltid stressade..."
Sedan hittade Iris vår spelhylla och de började spela spel istället. Anki sa flera gånger att vi hade det jättefint hemma hos oss, samt att pannkakorna var goda och att jag var så snäll. Sedan sa Anki att hon brukade titta på Bolibompa, brukar sjuåringen också det? Ja, ibland, sa jag, väl medveten om att det gick som ett brinnande budskap genom deras klass vissa dagar att om man tittar på Bolibompa så är man helt ute.
När jag gick i lågstadiet så fanns det istället ett annat tvillingpar, två flickor, som jag umgicks mycket med. De var ofta med mig hem. Jag gick alltid i mitten och de pressade ihop mig mellan sig. De var påstridiga, framfusiga, vetgiriga - och roliga. Det kunde dock vara rätt påfrestande att vara med dem. De tävlade och tjafsade ofta med varandra.
Allt detta hade jag glömt bort, men det steg till ytan i minnespölen när sjuåringen idag umgicks med ett tvillingpar, två flickor. De gick bägge två i sjuåringens klass förra året, men till den här terminen hade de delat på paret, så de går i parallellklasser. Vilket jag tycker är bra, det ger dem nog en bättre chans att forma sina egna personligheter. Jag har hela tiden trott att det var Anki som var den svagare, så när hon fick byta klass tyckte jag att de gjorde fel, men efter att ha umgåtts med dem idag så inser jag att det är Iris som är den svagare. Frågan är ändå ifall de inte borde flyttat på den som var "svagast", då det är bättre struktur i parallellklassen.
När jag ringde tvillingarnas mamma för att höra ifall Iris fick komma hem till oss så sa hon att systern måste komma med, vilket både sjuåringen och jag hade hoppats att vi kunde undvika. Inte för att vi inte gillar Anki, utan för at sjuåringen ville umgås lite mer med Iris, och lära känna henne bättre. Jag trodde det skulle vara möjligt; kanske ville även mamman umgås på egen hand med Anki, men icke. Idag var det städdag och hon var kanske mest tacksam för att slippa hålla koll på tvillingarna alls.
Så det blev sjuåringen som blev ihopklämd och när vi kom hem till oss blev tvillingarna som tokiga av alla saker sjuåringen hade. Som små barn i en godisaffär sprang de runt och ville leka med allt samtidigt. De suckade avundsjukt när de såg att sjuåringen ännu hade dockor att leka med. Så de lekte familj och skulle på utflykt till vardagsrummet. Iris flög runt som ett jehu i sjuåringens rum för att samla ihop alla saker som skulle med på utflykten. Sjuåringen stod intill och tittade på och sa sedan: "Vet du, mammor är inte alltid stressade..."
Sedan hittade Iris vår spelhylla och de började spela spel istället. Anki sa flera gånger att vi hade det jättefint hemma hos oss, samt att pannkakorna var goda och att jag var så snäll. Sedan sa Anki att hon brukade titta på Bolibompa, brukar sjuåringen också det? Ja, ibland, sa jag, väl medveten om att det gick som ett brinnande budskap genom deras klass vissa dagar att om man tittar på Bolibompa så är man helt ute.
Vinnarskallarnas sammansvärjning
I torsdags var jag med sjuåringen i skolan. Jag mötte sjuåringens åttaåriga kompis mamma på väg in till klassrummet. När jag berättade att jag skulle vara med under dagen så sa hon cyniskt att hon aldrig skulle välja att göra det frivilligt. Sånt får mig att må rätt dåligt. Hur mycket bryr man sig då?
I klassrummet blev det tydligt att läraren inte riktigt har kontroll på situationen - och att några elever har enorma attitydproblem. De borde arbeta mer med övningar som stärker och för samman gruppen. Allt fokus från personalen ligger på att korrigera de negativa händelserna, istället för att lyfta fram de positiva delarna av elevernas dag och beteende. Sjuåringens arbete ligger på en nivå som hon låg på för två år sedan och själv tycker hon inte att hon har någon att leka med. Fast hon tycker för det mesta att det är kul i skolan och har, fram till nyligen, ofta haft någon att leka med. När jag satt och lyssnade på flera av barnens diskussioner förstår jag att problemet inte ligger hos barnen, utan väldigt mycket kommer från hemmiljön.
Väl hemma hos oss överrumplades jag av den sorg jag kände över att skicka iväg sjuåringen till en plats som den klass och skola som hon går i. Jag kände också sorg över att "ge upp" och kanske byta skola - för att ge sjuåringen den chans som hon förtjänar. Jag även en enorm sorg över insikten att jag nog inte kan lägga energi på att arbeta för en bättre skola i förorten. För då lär jag själv gå under.
Utöver det funderade jag på varför det finns så väldigt många skolbyggnader som är uppförda i tegel. Hur kommer det sig egentligen??
I klassrummet blev det tydligt att läraren inte riktigt har kontroll på situationen - och att några elever har enorma attitydproblem. De borde arbeta mer med övningar som stärker och för samman gruppen. Allt fokus från personalen ligger på att korrigera de negativa händelserna, istället för att lyfta fram de positiva delarna av elevernas dag och beteende. Sjuåringens arbete ligger på en nivå som hon låg på för två år sedan och själv tycker hon inte att hon har någon att leka med. Fast hon tycker för det mesta att det är kul i skolan och har, fram till nyligen, ofta haft någon att leka med. När jag satt och lyssnade på flera av barnens diskussioner förstår jag att problemet inte ligger hos barnen, utan väldigt mycket kommer från hemmiljön.
Väl hemma hos oss överrumplades jag av den sorg jag kände över att skicka iväg sjuåringen till en plats som den klass och skola som hon går i. Jag kände också sorg över att "ge upp" och kanske byta skola - för att ge sjuåringen den chans som hon förtjänar. Jag även en enorm sorg över insikten att jag nog inte kan lägga energi på att arbeta för en bättre skola i förorten. För då lär jag själv gå under.
Utöver det funderade jag på varför det finns så väldigt många skolbyggnader som är uppförda i tegel. Hur kommer det sig egentligen??
onsdag 24 september 2008
Att skrika eller inte skrika, det är frågan - eller är det?
Jag skriker väldigt sällan på min sjuåring och så har det varit sedan hon föddes. Jag skriker väldigt sällan överlag, helt enkelt. När jag någon gång varit i ett bråk med någon tidigare sambo så har jag nog aldrig skrikit. Däremot pratar jag gärna sönder bråket. När jag väl skriker på sjuåringen, så vet hon att det är allvar, det är ingen vits att käfta emot. Hon kan få en blick som gör att hon ser ut som ett vettskrämt rådjur: för ett ögonblick tappar hon fotfästet och mister tilliten. Men lika snabbt kommer hon igen. Jag tror inte att det gör varken hon eller mig något gott att vi skriker på varandra, men i de ögonblicken är det alltför lätt att glömma bort att kramas istället för att skrika.
Nu kommenterar sjuåringen nästan dagligen att deras lärare skriker på dem. Som att hon vill sälja ut läraren, som gör fel. Ändå trivs sjuåringen.
Under min praktik i en år 3 berättade en elev, Camilla, att hon träffat en tjej på ICA dagen innan, någon som tidigare praktiserat i deras klass, men hon kom inte på praktikantens namn. Praktikanten hade dock hälsat till läraren. Då säger Rasmus med självklarhet:
- Det kanske var hon som skrek "håll käften" till Mustafa när vi gick i sexårs?
Nästan alla i klassen minns henne, de mumlar medhållande, men Camilla säger nej och deras lärare säger:
- Nej, hon kan det inte vara, för då var jag inte er lärare, jag har ju bara haft er sedan 1:an, och den här praktikanten kände ju mig. Dessutom har ju ni berättat för mig att det var en vikarie som sa så där...
Nu kommenterar sjuåringen nästan dagligen att deras lärare skriker på dem. Som att hon vill sälja ut läraren, som gör fel. Ändå trivs sjuåringen.
Under min praktik i en år 3 berättade en elev, Camilla, att hon träffat en tjej på ICA dagen innan, någon som tidigare praktiserat i deras klass, men hon kom inte på praktikantens namn. Praktikanten hade dock hälsat till läraren. Då säger Rasmus med självklarhet:
- Det kanske var hon som skrek "håll käften" till Mustafa när vi gick i sexårs?
Nästan alla i klassen minns henne, de mumlar medhållande, men Camilla säger nej och deras lärare säger:
- Nej, hon kan det inte vara, för då var jag inte er lärare, jag har ju bara haft er sedan 1:an, och den här praktikanten kände ju mig. Dessutom har ju ni berättat för mig att det var en vikarie som sa så där...
Nu har du gjort mig sjukare, bara så att du vet
Igår berättade sjuåringen för mig att hennes lärare hade börjat morgonen med att säga att hon hade väldigt ont i halsen, hon var förkyld, så kunde de försöka att vara duktiga och inte så högljudda under dagen, så att hon slapp skrika på dem och få mer ont i halsen.
Sedan berättade sjuåringen att hela klassen kom för sent in från lunchrasten.
- Och vet du, mamma, då fick vi sitta kvar lika länge sedan, när vi egentligen skulle ha slutat!
- Jo, men det är ju så man får göra när man inte kan passa tiden...
Sedan berättade sjuåringen att deras fröken avslutade dagen med att säga att de inte hade skött sig, hon hade fått skrika, så nu hade hon ännu mer ont i halsen.
Riktigt fina skuldkänslor som planterades där.
Sedan berättade sjuåringen att hela klassen kom för sent in från lunchrasten.
- Och vet du, mamma, då fick vi sitta kvar lika länge sedan, när vi egentligen skulle ha slutat!
- Jo, men det är ju så man får göra när man inte kan passa tiden...
Sedan berättade sjuåringen att deras fröken avslutade dagen med att säga att de inte hade skött sig, hon hade fått skrika, så nu hade hon ännu mer ont i halsen.
Riktigt fina skuldkänslor som planterades där.
söndag 21 september 2008
Älska mig för den jag är
När jag är på väg ned från t-baneperrongen så passerar en pappa med sin ca 4-åriga dotter. Hon gnäller för att hon inte fick göra som hon ville med något, och han är upprörd, men lugn. Sedan börjar de gå. Flickan sträcker sin hand mot pappans hand och försöker hålla den. Då drar pappan bort sin hand, snabbt och hårt och håller den mot sitt bröst och säger: "Nej, jag vill inte hålla i dig, för du är så bråkig." Sedan fortsätter han att gå och tjejen börjar gråta och springer desperat efter pappan.
Det skär i mitt hjärta. Jag gjorde likadant med sjuåringen en gång när hon var liten, men i samma ögonblick som jag gjorde det så insåg jag att det ena inte har med det andra att göra. Bara för att ett barn uttrycker sig (trotsar/bråkar) så betyder inte det att barnet ska bli förnekad bekräftelse/kärlek för sin person. Det är ju som att säga: jag älskar dig bara när du är som jag vill att du ska vara. När ska barnet då får en möjlighet att vara sig själv, den h*n verkligen är? Att sedan lära sig hur man uppför sig kommer i andra situationer.
Det skär i mitt hjärta. Jag gjorde likadant med sjuåringen en gång när hon var liten, men i samma ögonblick som jag gjorde det så insåg jag att det ena inte har med det andra att göra. Bara för att ett barn uttrycker sig (trotsar/bråkar) så betyder inte det att barnet ska bli förnekad bekräftelse/kärlek för sin person. Det är ju som att säga: jag älskar dig bara när du är som jag vill att du ska vara. När ska barnet då får en möjlighet att vara sig själv, den h*n verkligen är? Att sedan lära sig hur man uppför sig kommer i andra situationer.
En muslim kan vara bra att ha
Sjuåringen tittar på Svampbob. Svampen och hans kompis Patrik blir lämnade i ödemarken av ekorren Sandy. Tillslut frestas de att äta varandra, men precis innan det sker hoppar Sandy fram och säger att de har klarat testet: de kan överleva i ödemarken. Vid det laget är Svampbob och Patrik så pass utsvultna att de vänder sig mot Sandy för att äta henne. De jagar henne och hon springer iväg skrikandes något i stil med: "Nästa gång tar jag med mig några musslor" (som de kan äta). Fast sjuåringen tolkar det till: "Nästa gång tar jag med mig några muslimer". Jag undrar hur hon tänkte då.
- Ja, en muslim äter ju inte kött, så de vill väl inte äta upp henne.
- Fast det är väl i så fall fläskkött som de inte äter, de är väl inte direkt vegetarianer?
- Jaha, nej, just det.
- Ja, en muslim äter ju inte kött, så de vill väl inte äta upp henne.
- Fast det är väl i så fall fläskkött som de inte äter, de är väl inte direkt vegetarianer?
- Jaha, nej, just det.
lördag 20 september 2008
Min bror är en bög, min mor är en hora
Det verkar i alla fall min grannes tonåring anse om sina familjemedlemmar, eftersom han skriker det högt och förnedrande när de bråkar.
Samtidigt fattar jag att han menar något helt annat.
Samtidigt fattar jag att han menar något helt annat.
Never ending el-story
I somras installerade Fortum Energiboxen i vårt hus, som gör att de ska kunna läsa av min elförbrukning i realtid. Så jag ringde till Fortum för att få min aktuella mätarställning. Tjejen i kundtjänst svarar glatt.
- Den kan jag inte se, Energiboxen fungerar inte ännu, det tar några månader.
- Men det var ju några månader sedan den installerades.
- Jo, men det måste bli klart i hela ditt område, sedan tar det några månader.
Nu har hennes röst den där tonen som säger "vi har pratat klart, jag har inget mer att tillägga", som att jag skulle lägga på utan att få ett riktigt svar.
- Jaha, och vad inkluderas i "hela mitt område" och när är det färdigt?
- Det kan jag inte svara på, du får höra med Relacom, det är de som gör installationerna. Och de ligger lite efter med sitt arbete.
- Jaha, och vad har de för nummer?
Sedan ringde jag dem istället, och frågade när det skulle vara färdigt.
- När hela ditt område är klart. (Sagt med den avslutande rösten.)
- Jaha, och när är det?
- Det kan jag inte svara på, men om några månader.
- Okej, och när kan boxarna börja fungera?
- Tjaa, antagligen till jul.
- Till jul? Hur tänker du när du gör den beräkningen?
- Jaa, det är många som inte släpper in oss, tiderna passar inte alla och så vidare.
- Jaha, så det är även villaområden som ingår i "mitt område"?
- Ja, det är ett stort område.
- Exakt hur stort, vad består "mitt område" av?
- Det kan jag inet svara på exakt.
- Nähej, men du vet att det blir färdigt till jul?
- Jaa, eller jag skulle tro att det hela fungerar i januari.
I somras bytte jag också elleverantör. Första fakturan var väldigt låg. Även den andra fakturan var låg. Jag var glad. I dagarna kom dock en tilläggsfaktura med lika stora belopp, alltså totalbeloppet blev det dubbla. Jag var inte så glad. På kundtjänst undrade de ifall jag inte visste att priserna stigit?
- Jo, fast inte riktigt så mycket kanske.
- Men din årsförbrukning har ju gått ned.
- Jaha?
- Så då blir det inte lika mycket i det stora hela.
- Hur vet du förresten att min årsförbrukning har gått ned?
- Det har Fortum, din nätleverantör, meddelat.
- Vad då, utan att någon meddelat mig det? När hände det?
- När de installerade Energiboxen så läste de av mätaren. Så nu har de skrivit ned hela din årsförbrukning, till en lägre nivå.
- Jaha, så förra gången, för några månader sedan, när de sa att de läste av mätaren, så var det bara en beräkning från deras sida?
- Ja, jo, kanske.
- Den kan jag inte se, Energiboxen fungerar inte ännu, det tar några månader.
- Men det var ju några månader sedan den installerades.
- Jo, men det måste bli klart i hela ditt område, sedan tar det några månader.
Nu har hennes röst den där tonen som säger "vi har pratat klart, jag har inget mer att tillägga", som att jag skulle lägga på utan att få ett riktigt svar.
- Jaha, och vad inkluderas i "hela mitt område" och när är det färdigt?
- Det kan jag inte svara på, du får höra med Relacom, det är de som gör installationerna. Och de ligger lite efter med sitt arbete.
- Jaha, och vad har de för nummer?
Sedan ringde jag dem istället, och frågade när det skulle vara färdigt.
- När hela ditt område är klart. (Sagt med den avslutande rösten.)
- Jaha, och när är det?
- Det kan jag inte svara på, men om några månader.
- Okej, och när kan boxarna börja fungera?
- Tjaa, antagligen till jul.
- Till jul? Hur tänker du när du gör den beräkningen?
- Jaa, det är många som inte släpper in oss, tiderna passar inte alla och så vidare.
- Jaha, så det är även villaområden som ingår i "mitt område"?
- Ja, det är ett stort område.
- Exakt hur stort, vad består "mitt område" av?
- Det kan jag inet svara på exakt.
- Nähej, men du vet att det blir färdigt till jul?
- Jaa, eller jag skulle tro att det hela fungerar i januari.
I somras bytte jag också elleverantör. Första fakturan var väldigt låg. Även den andra fakturan var låg. Jag var glad. I dagarna kom dock en tilläggsfaktura med lika stora belopp, alltså totalbeloppet blev det dubbla. Jag var inte så glad. På kundtjänst undrade de ifall jag inte visste att priserna stigit?
- Jo, fast inte riktigt så mycket kanske.
- Men din årsförbrukning har ju gått ned.
- Jaha?
- Så då blir det inte lika mycket i det stora hela.
- Hur vet du förresten att min årsförbrukning har gått ned?
- Det har Fortum, din nätleverantör, meddelat.
- Vad då, utan att någon meddelat mig det? När hände det?
- När de installerade Energiboxen så läste de av mätaren. Så nu har de skrivit ned hela din årsförbrukning, till en lägre nivå.
- Jaha, så förra gången, för några månader sedan, när de sa att de läste av mätaren, så var det bara en beräkning från deras sida?
- Ja, jo, kanske.
Med kemiglasögonen på näsan
Igår åt jag middag med sjuåringen och en vän som arbetar för Postkodlotteriet. När så postkodmiljonären började bänkade sig sjuåringen naturligtvis framför TVn med vår vän och fick höra historier om hur det var på jobbet och vilken trevlig prick programledaren är. Jag stökade undan i köket, men hängde med någorlunda i frågorna. Vår vän kunde de flesta frågorna och sjuåringen var imponerad och sa, som alltid när en vuxen kan många av de svåra frågorna i tävlingar på TV; att vår vän borde vara med och tävla själv.
Sedan kom det en kemifråga. Något i stil med: "Vilken del av en atom är negtivt laddad?". Jag svarade rätt direkt. (För jag har läst om det i skolan nyligen.) Vår vän började leta bland högstadiekunskaperna. Den tävlande på TV svarade fel.
Nu gäller det bara att verkligen lära för livet och behålla de återfunna kunskaperna uppdaterade. "Kan vi klara det?! Klart vi kan!!"
Sedan kom det en kemifråga. Något i stil med: "Vilken del av en atom är negtivt laddad?". Jag svarade rätt direkt. (För jag har läst om det i skolan nyligen.) Vår vän började leta bland högstadiekunskaperna. Den tävlande på TV svarade fel.
Nu gäller det bara att verkligen lära för livet och behålla de återfunna kunskaperna uppdaterade. "Kan vi klara det?! Klart vi kan!!"
Ett frieri på blanka förmiddan
Sjuåringen och jag går för att hämta hennes kompis Miguel, som bor på andra sidan av vårt förortsområde. Han har aldrig varit hemma hos oss. Sjuåringen och Miguel gick på förskolan tillsammans, men har bara träffats vid två tillfällen de senaste två åren. De sista månaderna på förskolan hängde Miguel sjuåringen i hasorna väldigt mycket och sedan dess har sjuåringen hävdat att hon är kär i honom.
När vi står utanför Miguels port och pratar med hans (spanska) mamma så kommer två män och går in i porten intill. Den ene stannar kvar på trappen och tittar på oss. Han liknar en cowboy med sina boots och sin stora hatt. Jag ser att han inte är helt nykter. Det hörs i hans överansträngda tal när han pratar också. Mamman hälsar på honom och frågar hur det är med honom. Han heter visst Ove och de verkar ha hälsat många gånger. Ove säger att det är bra med honom, inom kort blir det bra i alla fall, säger han och tittar menade på Systembolagspåsen han håller i handen. Sedan ser Ove på mig och säger till barnen, eller till den som vill höra:
- Det var mig en vacker flicka.
Sedan vänder han sig till mamman och frågar:
- Vilket språk talar hon då?
Hon och jag ser oförstående på varandra och sedan på honom. Sedan säger jag, med min allra tydligaste tal, att jag pratar så mycket svenska det bara går att prata. Han häpnar och visslar till. Varpå han nästan ramlar baklänges. Han samlar sig sedan och säger sockersött, så sliskigt som bara alkisar gör:
- Då kanske du vill gifta dig med mig?
Innan jag hinner finna mig säger han:
- Då ska du säga "jag är redan gift, men tack ändå".
- Fast jag vill nog hellre säga "det vill jag nog aldrig bli".
- Nähänä, va ere för fel på oss karlar då...?
- Ja, du, det kan man fråga sig. Det kanske du kan svara på?
- Jaså, ere på de viset. Men då skriver jag ett kärleksbrev sen då...
Varpå mamman säger:
- Gör det du Ove, och när du fått i dig det där (pekar på påsen) så blir det nog väldigt romantiskt.
Och jag kan inte avgöra ifall hon är cynisk eller inte. Jag tror inte.
Sedan tar jag sjuåringarna och går hem till mig. Vi mellanlandar i leksaksaffären i centrum på vägen hem. Efetr en stund känner jag den omisskännliga lukten av unken alkohol bakom mig, ser mig om och inser att Ove är i butiken. Han frågar lördagsbiträdet efter tjejen som jobbar vardagar, "hon den söta". Jag leder barnen snabbt ut ur butiken.
När vi står utanför Miguels port och pratar med hans (spanska) mamma så kommer två män och går in i porten intill. Den ene stannar kvar på trappen och tittar på oss. Han liknar en cowboy med sina boots och sin stora hatt. Jag ser att han inte är helt nykter. Det hörs i hans överansträngda tal när han pratar också. Mamman hälsar på honom och frågar hur det är med honom. Han heter visst Ove och de verkar ha hälsat många gånger. Ove säger att det är bra med honom, inom kort blir det bra i alla fall, säger han och tittar menade på Systembolagspåsen han håller i handen. Sedan ser Ove på mig och säger till barnen, eller till den som vill höra:
- Det var mig en vacker flicka.
Sedan vänder han sig till mamman och frågar:
- Vilket språk talar hon då?
Hon och jag ser oförstående på varandra och sedan på honom. Sedan säger jag, med min allra tydligaste tal, att jag pratar så mycket svenska det bara går att prata. Han häpnar och visslar till. Varpå han nästan ramlar baklänges. Han samlar sig sedan och säger sockersött, så sliskigt som bara alkisar gör:
- Då kanske du vill gifta dig med mig?
Innan jag hinner finna mig säger han:
- Då ska du säga "jag är redan gift, men tack ändå".
- Fast jag vill nog hellre säga "det vill jag nog aldrig bli".
- Nähänä, va ere för fel på oss karlar då...?
- Ja, du, det kan man fråga sig. Det kanske du kan svara på?
- Jaså, ere på de viset. Men då skriver jag ett kärleksbrev sen då...
Varpå mamman säger:
- Gör det du Ove, och när du fått i dig det där (pekar på påsen) så blir det nog väldigt romantiskt.
Och jag kan inte avgöra ifall hon är cynisk eller inte. Jag tror inte.
Sedan tar jag sjuåringarna och går hem till mig. Vi mellanlandar i leksaksaffären i centrum på vägen hem. Efetr en stund känner jag den omisskännliga lukten av unken alkohol bakom mig, ser mig om och inser att Ove är i butiken. Han frågar lördagsbiträdet efter tjejen som jobbar vardagar, "hon den söta". Jag leder barnen snabbt ut ur butiken.
fredag 19 september 2008
Varje krona av din lön kommer från dina kunder
Brukar jag tänka när jag står ansikte mot ansikte med någon som har ett serviceyrke, men som inte gör sitt jobb väl.
I morse var bussen 5 minuter sen och min hållplats är nr 1 efter starthållplatsen för bussen. I samma ögonblick som jag håller upp mitt kort för chauffören så säger han, utan att röra en min: "Du kan få ett annat kort också, från mig." Jag stannar upp och tittar lätt oförstående på honom. Vad menar han? Han sitter dock helt tyst och rör inte en min, men tittar på mig. Precis när jag ska fråga vad han menar så ser jag att han har en handsfree i örat och i nästa sekund hummar han och svarar något helt annat, och jag fattar att han pratar i telefon. Sedan sitter jag på helspänn under resan då han fortsätter att prata, medan han kör, om någon bil och lägenhet. Brukar det inte finnas en skylt på bussen där det står "samtal med föraren under färden undanbedes" eller något dylikt?
I morse var bussen 5 minuter sen och min hållplats är nr 1 efter starthållplatsen för bussen. I samma ögonblick som jag håller upp mitt kort för chauffören så säger han, utan att röra en min: "Du kan få ett annat kort också, från mig." Jag stannar upp och tittar lätt oförstående på honom. Vad menar han? Han sitter dock helt tyst och rör inte en min, men tittar på mig. Precis när jag ska fråga vad han menar så ser jag att han har en handsfree i örat och i nästa sekund hummar han och svarar något helt annat, och jag fattar att han pratar i telefon. Sedan sitter jag på helspänn under resan då han fortsätter att prata, medan han kör, om någon bil och lägenhet. Brukar det inte finnas en skylt på bussen där det står "samtal med föraren under färden undanbedes" eller något dylikt?
tisdag 16 september 2008
Mörkrädd
Med min lärarutbildning och den inriktning jag läst så kommer jag att vara utbildad för att arbeta med barn i åldrarna 1-9 år. Alltså både inom förskola och årskurserna F-3. Kompletterar jag med någon termin så kan jag även arbeta med åk 4-6 (men det har jag inga planer på, då jag inte anser att jag kommer att ha tillräckligt med ämneskunskaper för att möta barnen i de årskurserna). Samtidigt anser jag inte att jag skulle kunna kliva in på en förskola och ta på mig det pedagogiska ansvaret för en avdelning (fast i praktiken skulle jag säkert fixa det), eftersom jag i huvudsak har fokuserat på grundskoledelen av min utbildning. Det var rätt givande att även läsa om förskolans åldrar - och praktisera på förskola (emellanåt längtar till att få arbeta med de allra minsta barnen) - men det var en aning kluvet, och ibland förvirrande, att rikta sitt intresse och uppmärksamhet till de båda skolorna (för- och grund-) samtidigt. Därför välkomnar jag nu att förskollärarna får en egen utbildning. När jag läste min inriktning så hade vi lärare som tidigare hade varit förskollärare, vilket gjorde att de ofta blev väldigt otydliga svar när vi hade frågor om grundskolan. Under mina första tre terminer av utbildningen så funderade jag mycket över var man egentligen hittade konkreta direktiv om vad barnen skulle kunna i skolan, men fick aldrig något klart svar. Läroplanerna dissekerade vi i varje kurs, men något annat fick vi aldrig ta del av. Tillslut tänkte jag att det var vardera skolas eget ansvar att ta fram exakt vad som behövdes inom varje ämne.
Förra veckan fick vi ett kopierat papper där det stod kursmål och kriterier i de olika NO-ämnen som vi nu läser. Vad gäller när vi har lektion med barnen? Jag frågade min klasskompis ifall hon hade sett den här texten någonstans, för i Läroplanerna finns den ju inte. Nej, ingen av de som läst samma kurser som jag hade fått ta del av texten tidigare. Vår lärare i fysik baxnade. Han hade en hel bok med alla kriterier och mål. Varför hade vi inte fått ta del av den, när vi gått halva vår utbildning redan? Ja, det undrade jag också.
Det självklara svaret är, som i så oändligt många andra situtioner; det beror på vem man möter och hur mycket den personen (i det här fallet lärare) är insatt och vad den personen själv anser är viktigt.
Förra veckan fick vi ett kopierat papper där det stod kursmål och kriterier i de olika NO-ämnen som vi nu läser. Vad gäller när vi har lektion med barnen? Jag frågade min klasskompis ifall hon hade sett den här texten någonstans, för i Läroplanerna finns den ju inte. Nej, ingen av de som läst samma kurser som jag hade fått ta del av texten tidigare. Vår lärare i fysik baxnade. Han hade en hel bok med alla kriterier och mål. Varför hade vi inte fått ta del av den, när vi gått halva vår utbildning redan? Ja, det undrade jag också.
Det självklara svaret är, som i så oändligt många andra situtioner; det beror på vem man möter och hur mycket den personen (i det här fallet lärare) är insatt och vad den personen själv anser är viktigt.
Äntligen ett vettigt studenterbjudande
Kåren ger jag, som tidigare nämnt, inte mycket för, men studentkortet med sina rabatter och erbjudanden har det hänt att jag använt. Väldigt sparsamt dock, då det inte finns många erbjudanden som jag kan nyttja. Så jag tror att kostnaden - min avgift till kåren - är avgjort högre än vad jag får ut i rabatter.
Nu har jag dock hittat ett erbjudande som jag vill nyttja: hyra en bil. Tråkigt nog går det inte att göra i Stockholm.
Nu har jag dock hittat ett erbjudande som jag vill nyttja: hyra en bil. Tråkigt nog går det inte att göra i Stockholm.
Prinsen rockar fett
Prinsen (som finns på Vi, och inte på ICA, vad jag vet) har verkligen tagit ett stort steg från konkurrenterna, då de nu har så här tydliga innehållsförteckningar på sitt goids. T o m allergisymboler. Heja!
Same, same, but different
När vi skulle börja vår fysiklektion igår på Universitetet så var det mycket prat bland oss studenter. Vår lärare satt tyst och inväntade att vi skulle tystna. Det tog kanske 1 minut.
När vi åt middag berättade sjuåringen:
- Idag började vi inte klockan 8, vi började tio över.
- Hur kommer det sig?
- Vi pratade så himla mycket.
- Sa inte Kicki (läraren) något?
- Nej, hon satt tyst och väntade.
- Tog det 10 minuter innan ni blev tysta?
- Nej, men efter 10 minuter så reste sig Kicki och skrek åt oss att vi måste vara tysta och att det hade gått 10 minuter.
När vi åt middag berättade sjuåringen:
- Idag började vi inte klockan 8, vi började tio över.
- Hur kommer det sig?
- Vi pratade så himla mycket.
- Sa inte Kicki (läraren) något?
- Nej, hon satt tyst och väntade.
- Tog det 10 minuter innan ni blev tysta?
- Nej, men efter 10 minuter så reste sig Kicki och skrek åt oss att vi måste vara tysta och att det hade gått 10 minuter.
Vacker och rik = ond
Sjuåringen spekulerar.
- Har du tänkt på en sak, mamma? I nästan alla filmer så är det nästan alltid den som är vackrast som är ondast.
- Jaså, är det så?
- Ja, titta på henne t ex. (Hon pekar på Nicole Kidman i guldklänning i filmen Guldkompassen.) Tycker inte du att hon är vacker?
- Jo, väldigt.
- Ja, och hon är ju ond.
- Men hon kanske kan ändra sig.
- Nej, det tror jag inte. Dessutom brukar det vara de som är de rikaste som är ondast...
- Jaha... Det kanske visar att man inte blir glad och snäll av att vara vacker och ha en massa pengar då, eller vad ska vi tro...?
- Ja, det är ju så det verkar.
- Har du tänkt på en sak, mamma? I nästan alla filmer så är det nästan alltid den som är vackrast som är ondast.
- Jaså, är det så?
- Ja, titta på henne t ex. (Hon pekar på Nicole Kidman i guldklänning i filmen Guldkompassen.) Tycker inte du att hon är vacker?
- Jo, väldigt.
- Ja, och hon är ju ond.
- Men hon kanske kan ändra sig.
- Nej, det tror jag inte. Dessutom brukar det vara de som är de rikaste som är ondast...
- Jaha... Det kanske visar att man inte blir glad och snäll av att vara vacker och ha en massa pengar då, eller vad ska vi tro...?
- Ja, det är ju så det verkar.
Avundsjuk på effektiva studier
Om jag inte hade barn så skulle jag nog också studera på mer än heltid, så att jag blev färdig snabbare och fick ett mindre studielån. Jag har studiekamrater som läser in en kurs på kvällstid samtidigt som de läser heltid under dagtid. Sedan finns det ju de som läser två kurser på heltid under dagtid och en kvällskurs. De blir ju klara på halva tiden mot vad studierna borde ta. Verkar i o f s en aning vansinnigt att dte är möjligt att göra så.
Den här bulliga saken, vad kostar den?
Det har börjat ett par nya kassörskor på vårt Ica. Det är två tjejer, ca 20 år. Den ena är mörkhårig och den andra är blond. Jag hörde dem prata med varandra mitt på dagen förra veckan, då de satt i varsinn kassa.
Blond: Hur många har kommit till din kassa idag?
Mörk: Jag vet inte.
Blond: Nu är det inte en enda i kö.
Mörk: Jag vet: först kommer det hur många som helst, sen är det helt tomt, sen kommer de igen.
Blond: Ja, precis.
I fredags stod jag i kö hos den blonda tjejen. Hon hade ett stort armbandsur med mycket bling på och chockrosa (nästan neonfärgat, 80-tals) nagellack. Medelålders Svenssonmannen före mig skulle betala. Blondie höll en färsk broccoli i handen och letade efter en priskod, men hittade den inte. Hon ropade till sin kollega i andra kassan:
- Nettan, den här blomkålen, var står den?
Mannen, jag, kvinnan bakom mig:
- Broccoli.
Blondie: Åh, ja, just det.
Mannen: Det är inte så lätt.
Kvinnan bakom mig: Men snälla nån.
Blondie: Tihi, det är fredag, jag är lite slut i huvudet.
Mannen: Ja, javisst, så kan det vara, det förstååår jag.
Blond: Hur många har kommit till din kassa idag?
Mörk: Jag vet inte.
Blond: Nu är det inte en enda i kö.
Mörk: Jag vet: först kommer det hur många som helst, sen är det helt tomt, sen kommer de igen.
Blond: Ja, precis.
I fredags stod jag i kö hos den blonda tjejen. Hon hade ett stort armbandsur med mycket bling på och chockrosa (nästan neonfärgat, 80-tals) nagellack. Medelålders Svenssonmannen före mig skulle betala. Blondie höll en färsk broccoli i handen och letade efter en priskod, men hittade den inte. Hon ropade till sin kollega i andra kassan:
- Nettan, den här blomkålen, var står den?
Mannen, jag, kvinnan bakom mig:
- Broccoli.
Blondie: Åh, ja, just det.
Mannen: Det är inte så lätt.
Kvinnan bakom mig: Men snälla nån.
Blondie: Tihi, det är fredag, jag är lite slut i huvudet.
Mannen: Ja, javisst, så kan det vara, det förstååår jag.
På tal om fritidsaktivitet
När den här terminen startade fick vi sitta i grupper och komma fram till ifall vi inom gruppen hade något gemensamt eller något som utskiljde var och en av oss från gruppen. Det var lättare att komma på gemensamma saker än något som var särskilt för oss själva. Vid ett tillfälle när vi diskuterade gemensamma saker kom någon in på sport. De övriga i min grupp hade alla hållt på med någon sport vid något tillfälle i sitt liv; varit med i en klubb eller spelat i ett lag. Dock inte jag. Visst, jag spelade både innebandy, fotboll, badminton och simmade oerhört mycket så fort tillfälle gavs fram till 20-årsåldern, men jag var aldrig med i något lag. Det fanns inte på världskartan i min familj - och därför fanns det inte i min begreppsvärld heller. När jag gick i gymnasiet började jag undersöka möjligheten för att vara med i ett innebandylag, men visste knappt var jag skulle vända mig och när jag väl kom i kontakt med den lokala klubben visade det sig att de min åldersgrupp spelade på en så hög nivå att jag nog inte hade platsat. Detta berättade jag dock inte i detta vuxenögonblick när övriga såg på mig som om jag var en utomjording.
Mer än lovligt förvirrad
Det känns som att jag inte hänger med i studierna just nu. Det är så oerhört många papper att hålla reda på och det är uppgifter i olika ämnen att begrunda och sammanställa hemmavid. Jag önskar att de tagit ett ämne i taget, så hade vi kunnat ta in det lite grundligare. Sedan slår det mig att det var väl ungefär så här det var i högstadiet - och i gymnasiet för den delen. Även då kände jag det som om jag aldrig kom ikapp, aldrig hängde med. Fast det gjorde jag ju, på något vis, och gjorde alltid alla uppgifter i tid och fick rätt bra betyg. Ändå var jag inte så bra på att planera. Istället var jag bra på att göra mina läxor. Och jag hade ingen krävande fritidsaktivitet. Tänk då de ungdomar som inte har varken ro eller tid att hänga med i skolan. Fy tusan vad jobbigt det måste vara. Måste man verkligen ha läxor?
söndag 14 september 2008
Inte barntillåtet
Sjuåringens kompis har pratat om den första filmen Guldkompassen, så i fredags hyrde vi den. I trailern så dras paralleller till Sagan om ringen, men de kommer inte i närheten av varandra. Jag tyckte att Guldkompassen var rätt dålig. Det var så mycket att hålla reda på och det var inte så trevligt att det var barnens andar/själar de skulle ta kål på. Eller hur man nu ska se det. När vi fick se ett barn som inte hade kvar sin ande så ville inte sjuåringen se mer. Ungen var i hennes ålder och han var verkligen sminkad som en döing. Sjuåringen blev så rädd att hon grät och såg hemska skuggor överallt. Jag försökte förmå henne att se färdigt, för att få ett avslut, men det var omöjligt. Istället blev hon min skugga under kvällen och följde mig vartän jag gick. För första gången på väldigt länge kunde hon inte sova, utan vaknade stup i ett till långt in på natten, då hon ville sova i min säng. Gråtandes sa hon:
- Jag tycker inte om att jag är en sån här räddhare.
Nej, vem gör det? Men jag tycker nog att det är bättre att hon känner något, än att hon är avtrubbad.
Vi var båda slut på lördagen, då hon absolut ville se färdigt och efteråt sa:
- Du hade rätt, mamma, jag skulle ha sett färdigt igår, då hade jag nog mått bättre. Det var nästan den bästa film jag sett!
- Jag tycker inte om att jag är en sån här räddhare.
Nej, vem gör det? Men jag tycker nog att det är bättre att hon känner något, än att hon är avtrubbad.
Vi var båda slut på lördagen, då hon absolut ville se färdigt och efteråt sa:
- Du hade rätt, mamma, jag skulle ha sett färdigt igår, då hade jag nog mått bättre. Det var nästan den bästa film jag sett!
Missing a child
Under fredagen handlade vi på Ica. När jag stod i kassakön så säger sjuåringen:
- Jag går ut.
Vilket inte är ovanligt och har hänt otaliga gånger innan. Hon brukar hålla till utanför dörrarna och hon vet att hon inte får gå längre än att jag kan se henne. När jag har betalat så går jag ut och ser mig omkring. Ingen unge i sikten. Inombords suckar jag först lite lätt irriterad. Sedan går jag en sväng och ser mig om. Ingen unge. Då biter oron tag i mig. Jag går in på videobutiken mitt emot, där dörren står öppen. Ingen unge. Jag går över torget. Ingen unge. Jag går snabbre nu. Ned till t-banan. Upp till parkeringen. Ingen unge. Paniken är nära. Jag kollar in på cafét, in i postbutiken, jag spanar bortanför centrumet. Ingen unge. Jag blir helt blank i huvudet. Var ska jag vända mig? Det står tre människor utanför videobutiken. Jag ska precis fråga dem ifall de sett henne när det slår mig att jag först måste titta på det absolut mest uppenbara stället: Ica, där vi var. Kanske gick hon in igen. När jag kliver in till kassorna så står hon intill en av kassörskorna och storgråter och jag hör henne säga:
- Jag har tappat bort min mamma!
Många tittar på oss och vi kramas och hon säger anklagande till mig att jag försvann och det visar sig att hon (den här gången) menade att hon "gick ut" från kassan. Hon satt inne på Ica hela tiden, vid änden av kassan intill min, men jag hade inte lagt märke till henne. Hon var helt förstörd. Jag var mest lättad.
Både jag och två okända damer berömde sjuåringen högt för att hon hade stannat kvar - och för att hon hade gått fram till en ur personalen.
Själv drömde jag sedan mardrömmar på natten om hur sjuåringen blev kidnappad och andra sätt som jag skulle kunna förlora henne på.
- Jag går ut.
Vilket inte är ovanligt och har hänt otaliga gånger innan. Hon brukar hålla till utanför dörrarna och hon vet att hon inte får gå längre än att jag kan se henne. När jag har betalat så går jag ut och ser mig omkring. Ingen unge i sikten. Inombords suckar jag först lite lätt irriterad. Sedan går jag en sväng och ser mig om. Ingen unge. Då biter oron tag i mig. Jag går in på videobutiken mitt emot, där dörren står öppen. Ingen unge. Jag går över torget. Ingen unge. Jag går snabbre nu. Ned till t-banan. Upp till parkeringen. Ingen unge. Paniken är nära. Jag kollar in på cafét, in i postbutiken, jag spanar bortanför centrumet. Ingen unge. Jag blir helt blank i huvudet. Var ska jag vända mig? Det står tre människor utanför videobutiken. Jag ska precis fråga dem ifall de sett henne när det slår mig att jag först måste titta på det absolut mest uppenbara stället: Ica, där vi var. Kanske gick hon in igen. När jag kliver in till kassorna så står hon intill en av kassörskorna och storgråter och jag hör henne säga:
- Jag har tappat bort min mamma!
Många tittar på oss och vi kramas och hon säger anklagande till mig att jag försvann och det visar sig att hon (den här gången) menade att hon "gick ut" från kassan. Hon satt inne på Ica hela tiden, vid änden av kassan intill min, men jag hade inte lagt märke till henne. Hon var helt förstörd. Jag var mest lättad.
Både jag och två okända damer berömde sjuåringen högt för att hon hade stannat kvar - och för att hon hade gått fram till en ur personalen.
Själv drömde jag sedan mardrömmar på natten om hur sjuåringen blev kidnappad och andra sätt som jag skulle kunna förlora henne på.
Intresseklubben antecknar
Nu kastar jag kanske sten i mitt eget glashus, men varför lägger någon ned tid på att ha en blogg som denna...?
fredag 12 september 2008
Goda nyheter
"Det är mest hemska saker i nyheterna", säger sjuåringen. Och ter det sig för mig också. Det är så sällan något trevligt kommer med, som att någon har gjort något bra för någon annan eller något liknande. Inte svårt att förstå hur man deppar ihop och inte kan se några framtidsutsikter.
Om den mänskliga faktorn räknar fel och deklarerar att vi är på väg in i en lågkonjunktur så serverar media oss det gladeligen. När det sedan rättas upp en aning så blir det inga stora rubriker av den goda nyheten. Verkligen tragiskt.
Om den mänskliga faktorn räknar fel och deklarerar att vi är på väg in i en lågkonjunktur så serverar media oss det gladeligen. När det sedan rättas upp en aning så blir det inga stora rubriker av den goda nyheten. Verkligen tragiskt.
Password: blackout
Alla dessa loginuppgifter som krävs överallt, hur tusan ska man kunna hålla koll på dem alla, undrar min chef. Och inte ska man skriva upp dem heller, då någon kan komma åt dem. För att inte tala om pinkoderna till alla kort. Fast de kan man ju ha en matrix till. När ska någon komma på ett bra sätt att minnas alla lösenord?
torsdag 11 september 2008
The voices in my head
När jag igår stod med sjuåringen i träningshallen på hennes nya fritidsaktivitet, så klev det in en blond kvinna med sin unge, som tydligen också skulle vara med i sjuåringens grupp. Jag var på vippen att hälsa på kvinnan, men hejdade mig i sista stund. Kände jag henne? Eller var det ännu ett sånt där möte där personen i fråga är så välbekant att jag tror mig känna henne, men egentligen så jobbar hon på Ica där jag bor eller jag har studerat tillsammans med henne eller något dylikt. Jag tog ett steg tillbaka. Kvinnan tittade på sjuåringens grupp en stund och sedan gick hon, för att senare komma tillbaka och hämta sin unge. När kvinnan gått gick äntligen ljuset upp.
Så jag skrev detta sms: "Vad gör Axén Olin nu för tiden? Ja, hon tittar på sjuåringen och hennes grupp just nu." Jag tyckte det var lite lustigt och märkvärdigt. I min enfald tänkte jag att alla och envar väl är medvetna om vem Axén Olin är och vad hon har gjort och gör. (Fast då visste jag inte om att hon är på väg tillbaka.) Jag skickade mitt sms till fem personer: mina päron, mina väninnor Mary och Elvira, samt min chef (som också är en god vän). Som en liten lustig anekdot. Tyckte jag.
Sedan trillade plötsligt fem svar in. Det verkade som att den ende som fattade att min fråga var retorisk var min chef. Kanske är det ändå han som känner mig bäst? (Den frågan är också retorisk.) Min pappa och Mary kände sig nödgade att ge frågan ett konkret svar. Elvira svarade att hon inte visste. Min mamma tog ändå priset: hon svarade också att hon inte visste, men meddelande även att hon skickade min fråga vidare till sin snubbe - så att han kanske kunde besvara den. Då var det inte särskilt lustigt, tyckte jag.
Senare på kvällen tänkte jag att det nog kan vara ganska lätt att att bli förvirrad i dagens samhälle, särskilt om man är en aning utstött. Att då stöta på ett familjärt ansikte och inte kunna förstå hur det är familjärt kanske blir en traumatisk upplevelse. Kanske kan man då uppleva att personen med det familjära ansiktet är ett hot. Med fasa insåg jag att jag kunde ana en förståelse för Anna Lindhs mördare. Helt oacceptabelt.
Så jag skrev detta sms: "Vad gör Axén Olin nu för tiden? Ja, hon tittar på sjuåringen och hennes grupp just nu." Jag tyckte det var lite lustigt och märkvärdigt. I min enfald tänkte jag att alla och envar väl är medvetna om vem Axén Olin är och vad hon har gjort och gör. (Fast då visste jag inte om att hon är på väg tillbaka.) Jag skickade mitt sms till fem personer: mina päron, mina väninnor Mary och Elvira, samt min chef (som också är en god vän). Som en liten lustig anekdot. Tyckte jag.
Sedan trillade plötsligt fem svar in. Det verkade som att den ende som fattade att min fråga var retorisk var min chef. Kanske är det ändå han som känner mig bäst? (Den frågan är också retorisk.) Min pappa och Mary kände sig nödgade att ge frågan ett konkret svar. Elvira svarade att hon inte visste. Min mamma tog ändå priset: hon svarade också att hon inte visste, men meddelande även att hon skickade min fråga vidare till sin snubbe - så att han kanske kunde besvara den. Då var det inte särskilt lustigt, tyckte jag.
Senare på kvällen tänkte jag att det nog kan vara ganska lätt att att bli förvirrad i dagens samhälle, särskilt om man är en aning utstött. Att då stöta på ett familjärt ansikte och inte kunna förstå hur det är familjärt kanske blir en traumatisk upplevelse. Kanske kan man då uppleva att personen med det familjära ansiktet är ett hot. Med fasa insåg jag att jag kunde ana en förståelse för Anna Lindhs mördare. Helt oacceptabelt.
Valid minnesförlust
Åhå, så vanlig plast kan leda till minnesförlust? Så det är därför. Plastlådor utsöndrar skadliga ämnen vid uppvärmning. Som i en microugn då alltså. Hela jag är nog rätt rejält påverkad av plast - detta heliga ämne som väl är det enda som varit bestående i mitt liv, både i arbete och i hemmiljö.
onsdag 10 september 2008
Bästa tjuvlyssningen just nu
Läs detta och skratta gott! Först lät det bara välbekant, sedan kände jag igen det. Reklam, vilken genomslagskraft det kan ha. Särskilt på 3-4-åringar! Sjuåringen kunde många reklamsnuttar när hon var 4 år. Kanske det är därför det inte är bra att sitta så nära TVn...
Värsta sortens rappakalja - direkt från Falkenberg
Lunchpaus. Jag tänkte titta en stund på TV, men det brusar på alla kanaler. Efter en felanmälan till bolaget stoppar jag in en DVD. "Farväl Falkenberg", en film som jag ännu inte sett. Jag har hört att den ska vara bra, men har instinktivt känt att den nog inte är det, så jag har dragit mig för att se den. Ser på omslaget att den är hyllad - och var Sveriges Oscarsbidrag 2006. Med blandad förväntan börjar jag titta.
10 minuter in i filmen undrar jag vad det är för skit. 30 minuter in i filmen undrar jag det också. Efter 1 timme undrar jag det fortfarande. Det är som någon form av Blair Witch Project över det hela. Vem var hög nog att göra den här filmen? Hur ofta röker skådisarna på? Vem var drogad nog att tycka att den kunde slå internationellt? Är det här en bild vi vill ge av Sverige? Varför är det här alltid den bilden vi vill ge av Sverige? Udda karaktärer, konstiga tankar och tveksamt agerande, i rätt vacker miljö - och nakenhet, på alla vis. Och på det den oerhört mentalt påträngande musiken. Är det konstnärligt? Inte i mina ögon. Det känns som en hyllning av mandom, barndom för män, av män för män. Och den känns rätt lik "Så som i himmelen". En längtan efter något som varit, något rent och oskyldigt, som aldrig kan återfås. Allt blir bara melankoliskt och tragiskt. Men det kanske är exakt så Sverige är.
Jag roar mig själv med att sätta på den engelska texten och läser den samtidigt som de talar svenska. Då blir det lite smålustigt. Engelskan kan aldrig nå svenskans uttrycksfullhet. Eller är det månde skådisarna själva som har översatt...?
När filmen är slut känns det som att jag slösat min tid. Som tur var så kunde jag jobba under tiden.
10 minuter in i filmen undrar jag vad det är för skit. 30 minuter in i filmen undrar jag det också. Efter 1 timme undrar jag det fortfarande. Det är som någon form av Blair Witch Project över det hela. Vem var hög nog att göra den här filmen? Hur ofta röker skådisarna på? Vem var drogad nog att tycka att den kunde slå internationellt? Är det här en bild vi vill ge av Sverige? Varför är det här alltid den bilden vi vill ge av Sverige? Udda karaktärer, konstiga tankar och tveksamt agerande, i rätt vacker miljö - och nakenhet, på alla vis. Och på det den oerhört mentalt påträngande musiken. Är det konstnärligt? Inte i mina ögon. Det känns som en hyllning av mandom, barndom för män, av män för män. Och den känns rätt lik "Så som i himmelen". En längtan efter något som varit, något rent och oskyldigt, som aldrig kan återfås. Allt blir bara melankoliskt och tragiskt. Men det kanske är exakt så Sverige är.
Jag roar mig själv med att sätta på den engelska texten och läser den samtidigt som de talar svenska. Då blir det lite smålustigt. Engelskan kan aldrig nå svenskans uttrycksfullhet. Eller är det månde skådisarna själva som har översatt...?
När filmen är slut känns det som att jag slösat min tid. Som tur var så kunde jag jobba under tiden.
Det mesta är ändå bara rappakalja
Under min vfu får eleverna göra ett läsförståelsetest. De får läsa en text och sedan svara på några frågor. Svaren går att finna i texten. Texten handlar bl a om någon som har en plan om att göra någon annan svartsjuk. Frågan är varför. Det framgår också i texten att någon blir ombedd att dra dit pepparn växer, och kanske växer den i Norge. Frågan är var tror personen i texten att pepparn växer.
Större delen av lektionen sitter jag med den elev i klassen som har minst läsförståelse, han kommer ingen vart, och när de andra varit klara i 20 minuter har han ännu inte börjat skriva. Vi sätter oss enskilt och han får förklara för mig vad han förstår av frågorna. "Dra dit pepparna växer", vad betyder det egentligen. Han har ingen aning. Jag förklarar, men det är fortfarande abstrakt. Tillslut förstår han. Men vad är en plan egentligen? Vi benar ut det hela, borrar in oss i orden, kommer ned till kärnan av betydelsen. Utan att jag hjälper honom, så kan han sedan besvara frågorna.
Större delen av lektionen sitter jag med den elev i klassen som har minst läsförståelse, han kommer ingen vart, och när de andra varit klara i 20 minuter har han ännu inte börjat skriva. Vi sätter oss enskilt och han får förklara för mig vad han förstår av frågorna. "Dra dit pepparna växer", vad betyder det egentligen. Han har ingen aning. Jag förklarar, men det är fortfarande abstrakt. Tillslut förstår han. Men vad är en plan egentligen? Vi benar ut det hela, borrar in oss i orden, kommer ned till kärnan av betydelsen. Utan att jag hjälper honom, så kan han sedan besvara frågorna.
Frånvarokontroll i skolan eller inte...
Det går att se på frågan om frånvarokontroll i skolan ur flera synvinklar. Personligen kan jag bl a se på den som tonåring med betyg, vuxen utan barn och vuxen med barn.
När jag gick på gymnasiet så stämplades betygen med en stämpel som löd "antal timmar" och "antal tillfällen" och sedan fylldes dessa i med frånvaro. Därefter skulle föräldern skriva under. Jag kunde t ex ha varit borta 130 timmar vid 5 tillfällen, då kunde man ju fatta att jag säkert varit långvarit sjuk och inte skolkat särskilt mycket. Så fastän min mamma ringde och sjukanmälde mig så kom frånvaron med på betyget. Sporrade det mig att närvara mer i skolan? Inte direkt. Kanske berodde det på att jag hade en morsa som inte var överdrivet diktatorisk, jag fick sköta mig själv, men sköta mig skulle jag. Mest berodde det nog på saker som att jag var t ex alltid frånvarande på måndag f m, då jag inte gillade läraren som vi hade de lektionerna. Han var slemmig. Men gemytlig, så han kom undan med det.
Som vuxen utan barn funderade jag aldrig över en sak som frånvaro i skolan. Jag skulle dock ha tyckt att det är självklart att man gör sitt yttersta för att närvara i skolan, men det ska inte falla enbart på eleven att det ska fungera. Allt som eleven möter i skolan måste bidra till att lyfta viljan att gå dit. Precis som hemmiljön måste bidra med de resurser som eleven behöver för att lära sig uppskatta skolan och kunna ta sig dit.
Som vuxen med barn kan jag ställa mig frågan: hur i h-e får man iväg ett barn till skolan, om barnet inte själv vill gå dit?! Kanske fungerar något av det som Alltiallon har använt sig av: genom att stötta, tvinga, muta och "hota" ungarna så kan det gå vägen. För det är de sätt vi använder oss av för att sätta pli i våra ungar.
Fast det är klart; i vissa hem används ju även aga. Undrar ifall de barnen är mer motiverade?
När jag gick på gymnasiet så stämplades betygen med en stämpel som löd "antal timmar" och "antal tillfällen" och sedan fylldes dessa i med frånvaro. Därefter skulle föräldern skriva under. Jag kunde t ex ha varit borta 130 timmar vid 5 tillfällen, då kunde man ju fatta att jag säkert varit långvarit sjuk och inte skolkat särskilt mycket. Så fastän min mamma ringde och sjukanmälde mig så kom frånvaron med på betyget. Sporrade det mig att närvara mer i skolan? Inte direkt. Kanske berodde det på att jag hade en morsa som inte var överdrivet diktatorisk, jag fick sköta mig själv, men sköta mig skulle jag. Mest berodde det nog på saker som att jag var t ex alltid frånvarande på måndag f m, då jag inte gillade läraren som vi hade de lektionerna. Han var slemmig. Men gemytlig, så han kom undan med det.
Som vuxen utan barn funderade jag aldrig över en sak som frånvaro i skolan. Jag skulle dock ha tyckt att det är självklart att man gör sitt yttersta för att närvara i skolan, men det ska inte falla enbart på eleven att det ska fungera. Allt som eleven möter i skolan måste bidra till att lyfta viljan att gå dit. Precis som hemmiljön måste bidra med de resurser som eleven behöver för att lära sig uppskatta skolan och kunna ta sig dit.
Som vuxen med barn kan jag ställa mig frågan: hur i h-e får man iväg ett barn till skolan, om barnet inte själv vill gå dit?! Kanske fungerar något av det som Alltiallon har använt sig av: genom att stötta, tvinga, muta och "hota" ungarna så kan det gå vägen. För det är de sätt vi använder oss av för att sätta pli i våra ungar.
Fast det är klart; i vissa hem används ju även aga. Undrar ifall de barnen är mer motiverade?
Uppstyrd förskola eller inte....
Nog för att jag tyckte att det var bra att rektor Eva-Marie Schultz sa "Håll den svenska skoldebatten levande" när hon tog emot Kristallen för "Klass 9A" som årets dokumentärprogram, men det känns som att det är väldigt mycket debatt nu för tiden. Eller kan det vara för att jag är mer intresserad av ämnet nu som jag lägger märke till debatten?
Jag blir nästan irriterad på mig själv när jag tycker att det Björklund säger börjar låta bra, men så är det. Jag tycker mycket av det han säger börjar låta bra.
Mer skolinriktat på förskolan? Ja, det tycker jag är en bra idé, men inte så att det går till överdrift. Vilket han också sa (på radion igår) att han inte var ute efter. Jag tror att alla barn gynnas av att bli utmanade och få upp ögonen för sin omvärld på ett annat sätt än många förskolor idag fungerar. Det kräver dock bättre utbildad personal på förskolan också.
Jag blir nästan irriterad på mig själv när jag tycker att det Björklund säger börjar låta bra, men så är det. Jag tycker mycket av det han säger börjar låta bra.
Mer skolinriktat på förskolan? Ja, det tycker jag är en bra idé, men inte så att det går till överdrift. Vilket han också sa (på radion igår) att han inte var ute efter. Jag tror att alla barn gynnas av att bli utmanade och få upp ögonen för sin omvärld på ett annat sätt än många förskolor idag fungerar. Det kräver dock bättre utbildad personal på förskolan också.
En annan bild av verkligheten
Under min VFU (praktik) blir jag i verksamheten presenterad som "Det här är NN, hon är Lärarkandidat". Lärarkandidat. Jag tycker det låter rätt fint, lite högtidligt, och anspelar på att vi är kandidater till att bli lärare. Det är inte säkert att vi blir lärare, men vi är i alla fall kandidater. Ungefär så. Vilket ju till viss del är sant.
Under min praktik igår fick jag följa en vikarie under en lektion (som totalt urartade) och insåg att jag nog inte skulle gjort det hela bättre. Tyvärr. Tillslut samlade vikarien klassen och bad varje elev presentera sig med namn, adress och intresse. Mest för att få tiden att gå. Då fascinerades jag över att ett flertal barn mycket solidariskt sa två adresser som sin hemadress. Så konkret det blev. De bor på två olika ställen. De kallar inte ett hem för sitt hem. De har två hem. Vad jobbigt, tänkte jag först. Men det måste väl vara ungefär som att ha en övernattningslägenhet, tänkte jag sedan. Eller inte, för då har man ändå ett ställe som man kallar sitt hem.
Under min praktik igår fick jag följa en vikarie under en lektion (som totalt urartade) och insåg att jag nog inte skulle gjort det hela bättre. Tyvärr. Tillslut samlade vikarien klassen och bad varje elev presentera sig med namn, adress och intresse. Mest för att få tiden att gå. Då fascinerades jag över att ett flertal barn mycket solidariskt sa två adresser som sin hemadress. Så konkret det blev. De bor på två olika ställen. De kallar inte ett hem för sitt hem. De har två hem. Vad jobbigt, tänkte jag först. Men det måste väl vara ungefär som att ha en övernattningslägenhet, tänkte jag sedan. Eller inte, för då har man ändå ett ställe som man kallar sitt hem.
Mognadsprocess
När jag har lämnat sjuåringen på skolan kommer hon och hennes åttaåriga kompis Gittan utspringade och frågar mig om inte Gittan kan följa med hem till oss idag. Gittan frågade mig vid tre tillfällen förra veckan. Det blev dock inte att hon följde med oss hem, p g a att mitt schema inte fungerade (jag skulle hämta sent), eller för att vi hade andra planer på eftermiddagen. Men jag erkänner: den främsta anledningen till att det inte blev av förra veckan var för att jag visste att det var Gittans pappa som hade henne den veckan och jag orkade inte riktigt bemöta/jaga honom och hans nya tjej. Gittans mamma är jag mer bundis med. Så idag blev det mer genomförbart.
När jag nu tänker efter så borde jag väl ta de konfrontationerna/situationerna med Gittans andra hem som ett tillfälle till övning i att bemöta olika sorters föräldrar - en uppgift som jag kommer att stå inför ofta framöver.
När jag nu tänker efter så borde jag väl ta de konfrontationerna/situationerna med Gittans andra hem som ett tillfälle till övning i att bemöta olika sorters föräldrar - en uppgift som jag kommer att stå inför ofta framöver.
tisdag 9 september 2008
Energikick
Idag har jag varit på vfu (praktik), eller fälstudier som det kallas i min nuvarande kurs. Vi har inga direkta direktiv från Universitetet, bortsett från att vi har möjlighet att testa det vi lärt oss. Jag körde kroppens anatomi på engelska med eleverna idag. I övrigt gick jag mest runt med ett fånigt nostalgiskt leende på läpparna. Det är så kul och livgivande att komma ut bland eleverna. Slitsamt, men otroligt roligt.
Synden straffar sig själv
På torsdag fyller min lärare år och vi ska ha en utflyktsdag i skogen med henne. Så jag tänkte att det kunde vara trevligt att i alla fall ta med en sockerkaka. För första gången på många år så köpte jag vetemjöl, till skillnad från glutenfritt mjöl, som är det enda som brukar få komma in i mitt hus. När så kakan är klar så tänker jag tanken: kanske jag borde tala om för sjuåringen att hon inte kan äta den här kakan och inte ska röra den, hon kan bli sjuk, men så tänker jag att hon inte brukar gå och pilla utan att fråga, så jag säger ingenting.
Nu har vi precis konstaterat att hon smakade en liten bit när hon var inne i köket för en stund sedan. "Den var ju trasig, så jag tog en bit där det var ett hål". Fan, fan, faaaaan. Dumma mig, dumma dig. Nu återstår att se vilken reaktion det ger. Sjuåringen började gråta när hon fattade att hon kunde må så dåligt som hon mådde förra gången.
Nu har vi precis konstaterat att hon smakade en liten bit när hon var inne i köket för en stund sedan. "Den var ju trasig, så jag tog en bit där det var ett hål". Fan, fan, faaaaan. Dumma mig, dumma dig. Nu återstår att se vilken reaktion det ger. Sjuåringen började gråta när hon fattade att hon kunde må så dåligt som hon mådde förra gången.
Tack gode gud
Som jag har letat. Jag visste att de måste finnas. Äntligen en muslim som inte är uppfostrad till en troende muslim. I likhet med många i Sverige som är kristna, men inte troende. Personligen är jag en absolut agnostiker.
måndag 8 september 2008
På tal om naturvetenskap
Sjuåringen läser högt ur Bamse för sin nalle. Plötsligt stannar hon upp. Skalman har en apparat som kan upphäva gravitationen.
- Vad är gravitation?
Djupt fråga, som kräver ett kort svar. Då är det bra att ta till bilder.
- Du vet Wall-E, när han svävade i rymden, som en astronaut?
- Jaa...
- Han blev lätt där, han kunde flyga omkring. Här på jorden dras vi ned av tyngdkraften, så att vi håller oss kvar på jorden. Kanske Skalman kan göra så att saker lättar från marken?
- Ja, det verkar så.
- Det kan man säga är gravitation, om något kan lyfta och flyta iväg i luften eller inte.
- Okej.
Godtagbart, hon läser vidare.
- Vad är gravitation?
Djupt fråga, som kräver ett kort svar. Då är det bra att ta till bilder.
- Du vet Wall-E, när han svävade i rymden, som en astronaut?
- Jaa...
- Han blev lätt där, han kunde flyga omkring. Här på jorden dras vi ned av tyngdkraften, så att vi håller oss kvar på jorden. Kanske Skalman kan göra så att saker lättar från marken?
- Ja, det verkar så.
- Det kan man säga är gravitation, om något kan lyfta och flyta iväg i luften eller inte.
- Okej.
Godtagbart, hon läser vidare.
Tveksamt klädval
I väntan på tunnelbanan vid Gamla stan, sen eftermiddag i fredags, så satte sig en man brevid mig med dessa byxor och skor på sig.
Han lös verkligen upp en regnig dag.
Han lös verkligen upp en regnig dag.
Grannsamverkan på hög nivå
Jag har precis fått en fin blomma från min granne i porten:
I lördags hjälpte jag dem när en propp gått och de inte kunde laga middag.
I lördags hjälpte jag dem när en propp gått och de inte kunde laga middag.
Lärarhögskolan i ett nötskal
När jag började på Lärarhögskolan så blev jag och övriga studenter intalade att det var obligatoriskt att närvara på Basgruppsdagarna. Med frånvaro - utan gjorda kompletteringsuppgifter - så skulle vi inte kunna ta examen. Basgruppsdagarna är fyra dagar varje termin då vi med jämna mellanrum ska träffas ute i verkligheten och prata med andra studenter och verksamma lärare om hur det går med våra studier, samt få olika tips kring undervisning. Är väl tanken i alla fall. Att det sedan är så att de lärare ute på fältet som tar emot oss inte får någon ersättning för sitt arbete med oss, och inte heller några instruktioner från Lärarhögskolan har naturligtvis gjort att dagarna varierar enormt, både för oss som är i samma Basgrupp, men även Basgrupperna emellan. Det kan finnas ett flertal Basgrupper inom samma stadsdel. När så eleverna inte närvarar så faller det på fältlärarna att ge en lämplig uppgift som ska uppväga frånvaron. I vissa grupper får studenterna ingen sådan uppgift, i vissa grupper får studenterna en stor uppgift. Vissa grupper håller på 8.00-16.00, vissa håller på 10.00-14.00. I vissa grupper får studenterna läxor, i vissa grupper får studenterna aldrig läxor (f ö har jag uppfattat det som att det inte är tillåtet att ge läxor till Basgruppsdagarna).
Hela tiden har jag trott att Basgruppsdagar varit obligatoriskt sedan många år, men har nu fått veta att de första lärarstudenter som haft obligatoriska basgruppsdagar tog examen i våras. Och då uppdagades det att det fanns studenter som inte hade giltiga basgruppsdagar, men ändå kunde ta examen - eftersom varje kurs är en utbildning för sig och där räknas inga basgruppsdagar in. Godkänt på en kurs, är godkänt. Så dessa studenter behövde inte göra några kompletteringsuppgifter, utan kunde ändå ta examen. Nu har ett dokument gått ut till alla studenter från Lärarutbildningskansliet där de med emfas klargör att basgruppsdagarna är viktiga och att "det bör kunna vara meriterande för en student att i samband med en framtida anställning kunna visa att det i examensbeviset finns inskrivet att basgruppsarbetet fullgjorts". Ja, det bör kunna vara, tänker jag, men inte så troligt. Jag betvivlar starkt att basgruppsdagarna någonsin kommer att ha något värde på arbetsmarknaden. Hur ska de kunna ha det, så länge de inte är likvärdiga och det inte klargörs vad de innehåller?
Det hela ger dock lite bitter smak i munnen, då jag verkligen kämpat för att alltid vara på plats varje Basgruppsdag och så är det knappt värt något - på papper. För mig har det dock varit värt mycket, mina fältlärare kämpar för att ge oss något av värde.
Hela tiden har jag trott att Basgruppsdagar varit obligatoriskt sedan många år, men har nu fått veta att de första lärarstudenter som haft obligatoriska basgruppsdagar tog examen i våras. Och då uppdagades det att det fanns studenter som inte hade giltiga basgruppsdagar, men ändå kunde ta examen - eftersom varje kurs är en utbildning för sig och där räknas inga basgruppsdagar in. Godkänt på en kurs, är godkänt. Så dessa studenter behövde inte göra några kompletteringsuppgifter, utan kunde ändå ta examen. Nu har ett dokument gått ut till alla studenter från Lärarutbildningskansliet där de med emfas klargör att basgruppsdagarna är viktiga och att "det bör kunna vara meriterande för en student att i samband med en framtida anställning kunna visa att det i examensbeviset finns inskrivet att basgruppsarbetet fullgjorts". Ja, det bör kunna vara, tänker jag, men inte så troligt. Jag betvivlar starkt att basgruppsdagarna någonsin kommer att ha något värde på arbetsmarknaden. Hur ska de kunna ha det, så länge de inte är likvärdiga och det inte klargörs vad de innehåller?
Det hela ger dock lite bitter smak i munnen, då jag verkligen kämpat för att alltid vara på plats varje Basgruppsdag och så är det knappt värt något - på papper. För mig har det dock varit värt mycket, mina fältlärare kämpar för att ge oss något av värde.
Närsynta bofinken Knut
När jag ska köpa biljetter till bion i helgen så föreslår den unga kassörskan rad 4.
- Det låter lite nära. Hur många rader är det?
- Det är 18, men med balkong ovanför de sista, men rad 4 är jättebra, man ser jättebra, jag har själv suttit där. Eller har du någon jättelång med dig i sällskapet?
- Ehm, nej, men jag tror inte att ungarna kan ta in bilden ordentligt. Vad finns det längre bak?
- Jaaa, det finns bara på rad 8, men då är det ute på kanten. Alltså, jag lovar, rad 4 kommer att funka för dem (tittar på sjuåringarna), det går jättebra.
- Jaha, fast jag tror nog att jag tar längre bak.
- Alltså, om du testar rad 4 nu så vet du ju sen om det är en katastrof eller inte.
- Eh, jaha? Får jag pengarna tillbaka då, eller vad?
- Nej, men alltså, jag lovar.
- Ja ja, vi tar väl det då, sa jag och funderade på ifall det var någon form av provisionsbaserat arbete kassörskan utförde. Särskilt som jag sedan märkte att tre platser (i mitten) brevid oss var tomma under hela filmen. Någon katastrof blev det inte, men för nära var det. Så nu vet jag det.
- Det låter lite nära. Hur många rader är det?
- Det är 18, men med balkong ovanför de sista, men rad 4 är jättebra, man ser jättebra, jag har själv suttit där. Eller har du någon jättelång med dig i sällskapet?
- Ehm, nej, men jag tror inte att ungarna kan ta in bilden ordentligt. Vad finns det längre bak?
- Jaaa, det finns bara på rad 8, men då är det ute på kanten. Alltså, jag lovar, rad 4 kommer att funka för dem (tittar på sjuåringarna), det går jättebra.
- Jaha, fast jag tror nog att jag tar längre bak.
- Alltså, om du testar rad 4 nu så vet du ju sen om det är en katastrof eller inte.
- Eh, jaha? Får jag pengarna tillbaka då, eller vad?
- Nej, men alltså, jag lovar.
- Ja ja, vi tar väl det då, sa jag och funderade på ifall det var någon form av provisionsbaserat arbete kassörskan utförde. Särskilt som jag sedan märkte att tre platser (i mitten) brevid oss var tomma under hela filmen. Någon katastrof blev det inte, men för nära var det. Så nu vet jag det.
Den avgörande frågan
Hur många rutor gör dig glad? ställs i reklamen vi kan se på TV. I en av scenerna badar ett äldre par näck, varpå ett gäng på mc (moppar?) kommer till bryggan. Nu är frågan: blir paret av med sina kläder, eller får de behålla dem? Om detta tvistade vi i min familj en stund.
A clockwork Disney
När jag klev in med sjuåringen och hennes jämnåriga kompis Lorena i biosalongen i helgen så spelades musik i salongen (innan reklamen hade börjat). Lorena stannade upp, tittade på mig och sa:
- Jag känner igen det här! Jag vet vad det är. Det är...Lejonkungen! Det är när Simbas farbror är ond.
Sedan satt sjuåringarna och pratade om Lejonkungen. Melodin tog slut och en ny började. De tänkte lite, vi kände alla igen melodin, men Lorena skrek:
- Det är POCAHONTAS!
- Ja, just det, det är när hon visar den där blonda killen naturen, sa jag och förvånades över att jag visste det.
- Jag känner igen det här! Jag vet vad det är. Det är...Lejonkungen! Det är när Simbas farbror är ond.
Sedan satt sjuåringarna och pratade om Lejonkungen. Melodin tog slut och en ny började. De tänkte lite, vi kände alla igen melodin, men Lorena skrek:
- Det är POCAHONTAS!
- Ja, just det, det är när hon visar den där blonda killen naturen, sa jag och förvånades över att jag visste det.
Inkognito
Vid frukosten läser jag om Sophie Zelmani, som har släppt en ny skiva. Sedan berättar jag för sjuåringen om Sophie, som gick i min parallellklass, och tog killen jag var kär i. Fast då hette hon ju inte Zelmani i efternamn.
Jag har lite svårt för Zelmanis låtar, men det är främst för att jag knappt kan höra vad hon sjunger.
Jag har lite svårt för Zelmanis låtar, men det är främst för att jag knappt kan höra vad hon sjunger.
Men, för tusan
Jag skulle ju göra skolarbete! Istället hittar jag länkar till diverse bloggar som är så bra att jag inte kan sluta läsa. Den här: är en ny favorit. Jag skrattar så jag gråter av igenkänning.
söndag 7 september 2008
Hemfrid
När mina väninnor frågar hur jag får livet att fungera utan att kollapsa, brukar jag tänka: jag får det inte att fungera, eftersom jag bröt ihop för några år sedan. Sedan dess har jag dock sänkt kraven på mig själv och lever ständigt med den utvärderande frågan: "Behöver jag verkligen göra det här?", vilket ofta leder till att jag stannar upp, omvärderar och låter bli att göra vissa saker. Så lite tid, så mycket att göra. Så känns det ofta och den inre stressen byggs upp, särskilt nu när jag studerar och inte kan lämna arbetet när jag går hem. (Och som lärare lär jag väl aldrig kunna lämna det utanför hemmets väggar...) En av de saker som blir mest lidande är städningen hemma. Jag prioriterar ofta bort den, jag måste lägga min energi på annat. Vi dör inte av lite grus på golvet. Fast det skulle ju min morsa ha tyckt. Hon prioriterade alltid tvärtom. Vilket även jag gjorde, innan jag bröt ihop.
Nu börjar det nog bli dags att anlita en piga snart, tror jag.
Nu börjar det nog bli dags att anlita en piga snart, tror jag.
Aldrig ensam, alltid ensam
Mina väninnor med (främst små) barn säger ofta att de inte fattar hur jag överlever, hur klarar jag det? Nu senast Iris, med sin lilla nyfödda ärta, som uttryckte det så väl: trötthet får en helt ny dimension. Så var det ju, men nu är det andra delar av mitt medvetande som når andra dimensioner. Vilket även Iris lär få erfara (trots, sjukdom, glädje, trots och hybris är påfrestande). Just nu verkar Iris dock mest glad över att hon har en bra karl som hon kan lämpa över ärtan på ibland. Och det vet jag inget om, jag har aldrig haft det. Det är bara att kämpa vidare, som min mormor och min mamma skulle sagt. De uppfostrade två ungar var. Min mormor i stort sett solo, även om maken (fyllot) fanns i krokarna, min mamma hade två men stod för hälften av uppfostran, då vi ungar var uppdelade mellan våra päron. Ändå har jag alltid sett det som att vi; jag, min mamma och min mormor, var i liknande situationer. Jag inser nu att så inte är fallet. Jag har alltid stått ensam i alla val, beslut och våndor - och glädjestunder.
Samtidigt har jag ju alltid sällskap (även om sällskapet har hybris, eller trotsar mig).
Samtidigt har jag ju alltid sällskap (även om sällskapet har hybris, eller trotsar mig).
lördag 6 september 2008
`Skuldfällan´ får en annan betydelse
Karin Thunberg skriver i SvD om en mamma som inte agerade sedan hennes dotter berättat att mammans sambo hade förgripit sig på henne. I mina allra bittraste stunder kan jag tänka att det är sånt jag skyddar (min dotter) mig ifrån när jag låter bli att skaffa en partner. När jag nu läser om mamman, som i det närmaste verkar befinna sig i ett chocktillstånd och inte kan agera, så får jag en äckelsmak i munnen. Skulle min dotter yppa minsta vink om att något liknande hänt henne, så skulle jag agera omgående, nästan med mord som mål. Hur kan man som vuxen låta bli att lyssna?
Human kärlek till metall
Nu har vi sett Wall-E; sjuåringen, hennes kompis Lorena och jag. Visst den var bra, men inte som jag hade tänkt mig. Trodde nog det skulle vara mera fokuserat på robotorna, men fokus lades istället (i väldigt amerikansk anda) på människorna och att vi förstör jorden.
Däremot måste jag rekommendera kortfilmen Presto som visades innan filmen. Precis som övriga av Pixars kortfilmer så var den brilliant, men den här var exceptionell: den gav oss glädjefnatt.
Brevid mig i salongen satt en kille ungefär i samma ålder som sjuåringen och på hans andra sida satt hans pappa. När mörkret lade sig i salongen som slöt pappan sina ögon. Killen petade på honom flera gånger och sa att pappan skulle missa filmen. Pappan sa att det var okej. Mitt i filmen stördes jag av ett udda ljud och tittade mot killen för att se vad det kunde vara. Killen tittade skamset på mig och petade sedan på sin snarkande pappa. Då plötsligt rullades barndomsbilder upp i mitt huvud. Så där gjorde jag med min mamma varje gång vi var på bio. Hon snarkade dock högre än pappan. Och hon betalade inte för att ta en tupplur; vi gick in gratis för att hon kände maskinisten. Det var på den underbara biografen Draken (som nu tydligen har en aktionsgrupp).
Jag sa till killen intill att det inte gjorde något.
Däremot måste jag rekommendera kortfilmen Presto som visades innan filmen. Precis som övriga av Pixars kortfilmer så var den brilliant, men den här var exceptionell: den gav oss glädjefnatt.
Brevid mig i salongen satt en kille ungefär i samma ålder som sjuåringen och på hans andra sida satt hans pappa. När mörkret lade sig i salongen som slöt pappan sina ögon. Killen petade på honom flera gånger och sa att pappan skulle missa filmen. Pappan sa att det var okej. Mitt i filmen stördes jag av ett udda ljud och tittade mot killen för att se vad det kunde vara. Killen tittade skamset på mig och petade sedan på sin snarkande pappa. Då plötsligt rullades barndomsbilder upp i mitt huvud. Så där gjorde jag med min mamma varje gång vi var på bio. Hon snarkade dock högre än pappan. Och hon betalade inte för att ta en tupplur; vi gick in gratis för att hon kände maskinisten. Det var på den underbara biografen Draken (som nu tydligen har en aktionsgrupp).
Jag sa till killen intill att det inte gjorde något.
Min nya hobby
När jag står i kassakön i en livsmedelsaffär tycker jag om att titta i andra kunders korgar/vagnar och se vad de handlar - och vad de kan tänkas göra av det hela.
På Hemköp Mörby fredag sen e m, en man (ca 55 år) har i sin vagn: 10 liter mellanmjölk, 3 liter lättmjölk, 3 liter filmjölk, ett paket havrekuddar och en glasburk med snabbkaffe.
Han äter nog mest mjölk och flingor.
På Hemköp Mörby fredag sen e m, en man (ca 55 år) har i sin vagn: 10 liter mellanmjölk, 3 liter lättmjölk, 3 liter filmjölk, ett paket havrekuddar och en glasburk med snabbkaffe.
Han äter nog mest mjölk och flingor.
Ännu ett moment 22 i detta liv kallat vardagen
Nytt mobilabonnemang (som jag är jättenöjd med). Nu vill jag bara få fakturorna via e-faktura, så jag slipper faktureringsavgiften. När jag är inloggad på banken så kommer jag till en extern sida hos mobiloperatören, där jag ska registrera att jag vill ha e-faktura. Länken funkar dock inte, det står att jag inte har tillgång till sidan.
Jag kontaktar mobiloperatören, som hänvisar till banken. Jag kontaktar banken, som hänvisar till mobiloperatören.
Jag kontaktar mobiloperatören, som hänvisar till banken. Jag kontaktar banken, som hänvisar till mobiloperatören.
torsdag 4 september 2008
Nog för att jag återvinner, men...
Under biologilektionen i skolan kommer vår lärare in på matsmältning och hur olika varelser bryter ned cellulosa. Hon berättar att en hare äter upp sin avföring en gång, innan det kommer ut igen som små pluppar, i likhet med en ko som kan köra runt maten i sina olika magar. Fåren däremot tar hjälp av bakterier från blindtarmen för att befrämja matsmältningen. I förbifarten nämner hon att det finns de som tror att bakterier från blindtarmen hjälper även oss människor att bryta ned maten, sån mat som vi tidigare åt mycket mer av än idag, som gräs t ex. Jag tänker att det är därför min mage inte riktigt funkar som den ska sedan jag opererade bort blindtarmen. Den där förbaskade tarmstumpen kanske var bra till något i alla fall. Sedan ser jag på Eli Stone och där nämns samma sak; blindtarmen behövs. Jaha, då är det bekräftat.
Män i nämnder
Ja, och kvinnor för den delen.
Är de där för att tillföra "allmänt tyckande"? Min pappa satt i en nämnd när jag var liten. Jag trodde nog att han fått någon form av utbildning innan det.
Nu har jag läst delar ur alltför många våldtäktsmål där det framgår att det är någons personliga åsikt (oftast om kvinnans klädsel och/eller agerande) som gör att kvinnan som blivit våldtagen inte vinner målet. Jag fattar att det kan vara svårt att avgöra om någon är skyldig eller inte, men de som fäller en dom ska väl i alla fall kunna vara objektiva?
Om jag hade valt att dra mitt ex inför rätta när han la sig ovanpå mig, fastän jag inte ville, så skulle jag ha blivit förkrossad om jag inte blev trodd p g a att jag ju valt att lägga mig intill honom - i tron att jag där var trygg.
Är de där för att tillföra "allmänt tyckande"? Min pappa satt i en nämnd när jag var liten. Jag trodde nog att han fått någon form av utbildning innan det.
Nu har jag läst delar ur alltför många våldtäktsmål där det framgår att det är någons personliga åsikt (oftast om kvinnans klädsel och/eller agerande) som gör att kvinnan som blivit våldtagen inte vinner målet. Jag fattar att det kan vara svårt att avgöra om någon är skyldig eller inte, men de som fäller en dom ska väl i alla fall kunna vara objektiva?
Om jag hade valt att dra mitt ex inför rätta när han la sig ovanpå mig, fastän jag inte ville, så skulle jag ha blivit förkrossad om jag inte blev trodd p g a att jag ju valt att lägga mig intill honom - i tron att jag där var trygg.
Jag ska bara gifta mig
På väg hem på t-banan idag. En man, med stor kula till mage, och en liten tjej, ca 6 år, kliver på och pratar med varandra. Flickan pratar exakt som Anki, det är så likt så att det är skrämmande. Hon t o m skrattar som Anki. Flickan är väldigt vetgirig och frågar många frågor och pratar högt och öppet. Ändå är hon väldigt medveten om många saker. De pratar om släkt och vänner, platser de varit på och folk de känner där. Mannen är flickans farbror. Han har precis berättat för flickan att han ska åka till Thailand och gifta sig. Flickan är eld och lågor, hon frågar hur han träffade sin blivande fru (genom en bekants bekant), vad de ska ha på sig på bröllopet (äh, det är inte så märkvärdigt) och flera andra saker. Mannen berättar att han har skickat pengar till sin blivande fru flera gånger, men att det är billigt att köpa saker där nere. Det tar dock lång tid att flyga dit. Flickan undrar ifall farbrodern har berättat det för sin mamma, men det har han verkligen inte och han får henne att svära att hon inte får berätta för farmor.
- Min mamma vet att jag ska till Thailand, men hon vet inte att jag ska gifta mig där. Det behöver hon inte veta om. Okej?
- Okej. Farmor är så gammal.
- Ja, det är hon. 86 år. Det är snart 100 det.
- Ja...
- Vi får hoppas att hon får vara frisk tills hon dör.
- Är hon inte frisk?!
- Jo, jo, jag sa att jag hoppas att det dröjer länge innan hon dör.
- Ja, jag tycker om farmor. Farfar med. Men inte hans nya kvinna.
- Nähä, varför då?
- Har du träffat farfars nya? Hon är en hemsk tant!
- Okej, men vad tycker du då om farbror NN på Öland?
- Jo, han är snäll mot mig.
- Ja, det är klart, men många tycker nog att han är lite konstig.
- Min mamma vet att jag ska till Thailand, men hon vet inte att jag ska gifta mig där. Det behöver hon inte veta om. Okej?
- Okej. Farmor är så gammal.
- Ja, det är hon. 86 år. Det är snart 100 det.
- Ja...
- Vi får hoppas att hon får vara frisk tills hon dör.
- Är hon inte frisk?!
- Jo, jo, jag sa att jag hoppas att det dröjer länge innan hon dör.
- Ja, jag tycker om farmor. Farfar med. Men inte hans nya kvinna.
- Nähä, varför då?
- Har du träffat farfars nya? Hon är en hemsk tant!
- Okej, men vad tycker du då om farbror NN på Öland?
- Jo, han är snäll mot mig.
- Ja, det är klart, men många tycker nog att han är lite konstig.
Mycket är rappakalja
"Fröena nytta med nöje" står det på en reklamskylt för ett nytt nyttigt bröd med mycket frön i. Vad tusan? Var det det bästa de kunde komma på?
På min första lärarpraktik (vfu) så skulle alla lärarna gå på en föreläsning som hette "En syl i vädret". När jag och den spansktalande läraren blev ensamma frågade hon mig försiktigt: "Vad betyder syll?"
På min första lärarpraktik (vfu) så skulle alla lärarna gå på en föreläsning som hette "En syl i vädret". När jag och den spansktalande läraren blev ensamma frågade hon mig försiktigt: "Vad betyder syll?"
onsdag 3 september 2008
W T F
I min mailkontakt med Bokus under sommaruppehållet meddelade de att de tagit bort möjligheten att som student få fraktfria leveranser från dem. Så jag bytte bokleverantör, till en som ger den möjligheten. I TV-reklamen för Bokus anges att de har fraktfri leverans, och mina klasskamrater säger att de har fått fraktfri leverans. Jag var väl ingen omtyckt kund på Bokus då.
Underhållning på hög nivå
Just nu är det Idol på TV4. Jag brukar aldrig följa tävlingen sedan när alla deltagare är uttagna, det är bara själva uttagningen som är bra. Det är lika makalöst varje gång; hur kan så många vara så pass clueless när det handlar om sin egen sångförmåga?
F ö handlade en ur juryn från företaget där jag jobbar härom dagen. Innan dess var det jag som var clueless.
F ö handlade en ur juryn från företaget där jag jobbar härom dagen. Innan dess var det jag som var clueless.
Excuses, excuses
Nu har sjuåringen kommit hem några dagar och sagt att det inte finns arbetsro i klassrummet, hon, med flera, får ont i huvudet. Jag har tänkt att det väl blir lite så i början, innan de kommer in i "lunket" med skolarbetet. Vill minnas att det var rätt stökigt i början av förskoleklassen också - och jag kan tänka mig att det blir så innan man lär känna varandra, de rutiner som gäller o s v.
Igår sa sjuåringen att det var en tjej i klassen som hade börjat gråta och gått ut från klassrummet för att hon tyckte att det var så stökigt och då fick läraren gå ut efter henne, så det var ingen kvar i klassrummet. "Och direkt började alla killar att stöka runt och babbla och busa." Jaha ja. Var var de övriga vuxna, de från Fritids? De ena hade gått hem till sjukt barn, den andra var själv sjuk och den tredje hade också gått ut för att leta efter tjejen som blev ledsen.
Idag hade jag möjlighet att prata med läraren och frågade hur det var, hur hon tyckte att det funkade - och litet om vem hon är. Det visade sig att hon bara arbetat som lärare i ett halvår (förra terminen), norr om stan, innan hon började i sjuåringens skola. Hon gick ut Lärarhögskolan förra vintern och hon har läst exakt samma sak som jag nu läser. Hon tyckte dock att det varit rätt stökigt. "Det är många barn i klassen", sa hon sedan. Ändå är det fyra barn färre än i min VFU-klass (där jag gjort praktik), tänkte jag. "Och det är många som inte är svensktalande", sa hon sedan. Och ändå är det bara hälften så många invandrare som i min VFU-klass, tänkte jag. Samtidigt har jag fullständig förståelse för hur påfrestande och klurigt hennes arbete är. Här sitter jag med alla mina förväntningar och förhoppningar, men inser gång efter gång att de alla kommer att falla platt i möte med verkligheten i skolans verksamhet.
Jag ska nog vara med och hjälpa till i sjuåringens klass. Volontär, liksom.
Igår sa sjuåringen att det var en tjej i klassen som hade börjat gråta och gått ut från klassrummet för att hon tyckte att det var så stökigt och då fick läraren gå ut efter henne, så det var ingen kvar i klassrummet. "Och direkt började alla killar att stöka runt och babbla och busa." Jaha ja. Var var de övriga vuxna, de från Fritids? De ena hade gått hem till sjukt barn, den andra var själv sjuk och den tredje hade också gått ut för att leta efter tjejen som blev ledsen.
Idag hade jag möjlighet att prata med läraren och frågade hur det var, hur hon tyckte att det funkade - och litet om vem hon är. Det visade sig att hon bara arbetat som lärare i ett halvår (förra terminen), norr om stan, innan hon började i sjuåringens skola. Hon gick ut Lärarhögskolan förra vintern och hon har läst exakt samma sak som jag nu läser. Hon tyckte dock att det varit rätt stökigt. "Det är många barn i klassen", sa hon sedan. Ändå är det fyra barn färre än i min VFU-klass (där jag gjort praktik), tänkte jag. "Och det är många som inte är svensktalande", sa hon sedan. Och ändå är det bara hälften så många invandrare som i min VFU-klass, tänkte jag. Samtidigt har jag fullständig förståelse för hur påfrestande och klurigt hennes arbete är. Här sitter jag med alla mina förväntningar och förhoppningar, men inser gång efter gång att de alla kommer att falla platt i möte med verkligheten i skolans verksamhet.
Jag ska nog vara med och hjälpa till i sjuåringens klass. Volontär, liksom.
Varsågod, nästa
Igår klagade en klasskompis på att hon hade ont i örat, hon var stel i nacken och det värkte från örat, ned över halsen och i axeln och skuldran. Hon hade ringt till sin lokala läkarmottagning, men det fanns inga akuttider. Hon blev ombedd att återkomma nästa morgon. I morse kom hon till skolan efter läkarbesöket och var nu, om möjligt, ännu stelare och sa att det kändes som att det värkte i lungorna när hon andades. Vad hade läkaren sagt? Att det kanske var en nerv i kläm i skuldran. Eller så hade hon borrelia. De tog blodprov för att titta efter en infektion, men inte specifikt borrelia. Hon blev instruerad att äta en Voltaren och två Alvedon om dagen i en tid, för att se ifall det hela blev bättre.
Sur rojalist
När jag läste om att Prins Carl Philip fått ärva ett hus tänkte jag att det väl var en ensam människa som hade låtit honom ärva, någon som inte visste vem som skulle kunna ta över den egendom de hade. Nu vet jag bättre. En vän visade idag testamentet, som Skatteverket lämnat ut till en bekant. Fungerar det så?, undrade jag. Tydligen, för någon på Skatteverket hade skickat över flera dokument som rörde arvet. Min vän berättade att gubben som bott i kåken varit en surmört i många år, men nu var han död och nu är det renovering på gång. Frågan är väl om prinsen sedan kommer att bo där, eller om mor och far gått med på att sälja - ett medgivande som surgubben krävde i testamentet.
Mamma - och kuf
Idag berättade vår lärare att hon och hennes familj hade bott utomlands och flyttade hem när hennes son var 3 år gammal. De hade då alla diverse maskar i kroppen. Pojken hade spormask, som han fick medicin emot. Två långa kom ut i avföringen och hon visste att de även kunde komma ut genom kräkning. På natten hostade sonen som aldrig förr och när hon tittade honom i halsen så syntes masken. Hon knep tag i den och drog ut den. Men, som den biolog hon var, så gjorde hon sig inte av med den, utan la den i sprit i en burk. Urk,
tisdag 2 september 2008
Lika barn leka bäst
Sjuåringen har en ny skolväska. En stor svart cool, med Spiderman på. Första dagen stod två av killarna i klassen och beundrade den och frågade förvånat om det var hennes. Sedan kom en tjej i klassen (som har Barbie på sin väska) och sa till sjuåringen att hon inte kan ha en sån väska, det är en väska för killar. Sjuåringen förklarade att det inte funkade så. Tur att sjuåringen är bra kompis med den tjejen, tänkte jag.
För några dagar sedan hade sjuåringen en t-shirt som hon sällan använder (och som jag tror mig ha köpt på pojkavdelningen: jag köper saker där ibland när jag tycker att de är hyfsat snygga och neutrala). Den är vita med tefat/ufon på. Då kom en kille i 3:an fram och sa att det var en killtröja, för hans lillebror har en sån. Sjuåringen berättade att hon då sagt något dumt till killen, något i stil med att det var han som hade tjejkläder. Jag sa att hon väl kunde ha sagt: "jag är en tjej, jag har tröjan, alltså kan tjejer ha en sån tröja". Morgonen efter påpekade tjejens syster (i sjuåringens klass) att sjuåringen hade haft en killtröja på sig, då förklarade jag för lillsyrran att man kan ha de kläder man vill på sig, det finns inga kläder som är bara för tjejer eller bara för killar, man väljer själv. Hon tittade på mig med stora ögon och nickade tveksamt.
Sedan tänkte jag att alla - både de som beundrat och de som ifrågasatt - inte är svenskar. Hur kommer det sig egentligen?
För några dagar sedan hade sjuåringen en t-shirt som hon sällan använder (och som jag tror mig ha köpt på pojkavdelningen: jag köper saker där ibland när jag tycker att de är hyfsat snygga och neutrala). Den är vita med tefat/ufon på. Då kom en kille i 3:an fram och sa att det var en killtröja, för hans lillebror har en sån. Sjuåringen berättade att hon då sagt något dumt till killen, något i stil med att det var han som hade tjejkläder. Jag sa att hon väl kunde ha sagt: "jag är en tjej, jag har tröjan, alltså kan tjejer ha en sån tröja". Morgonen efter påpekade tjejens syster (i sjuåringens klass) att sjuåringen hade haft en killtröja på sig, då förklarade jag för lillsyrran att man kan ha de kläder man vill på sig, det finns inga kläder som är bara för tjejer eller bara för killar, man väljer själv. Hon tittade på mig med stora ögon och nickade tveksamt.
Sedan tänkte jag att alla - både de som beundrat och de som ifrågasatt - inte är svenskar. Hur kommer det sig egentligen?
måndag 1 september 2008
Viljan lever ännu
Det är 10 år sedan som jag började läsa in de ämnen jag saknade för att kunna söka till Lärarhögskolan. Det sista ämnet var Naturvetenskap. Jag började på kursen, men läraren var så förbannat bitter och lektionerna så attans oinspirerande, så jag hoppade av. Jag kunde inte förstå hur ett ämne som är så intressant kunde göras så tråkigt och hur en lärare så lätt kunde ta död på det intresse och den glöd som vi elever visade. Jag tänkte dock inte djupare på det, la det bakom mig, och fortsatte min bana inom kontorsvärlden. Eftersom det var ett krav från Lärarhögskolan att ha NV, så var det bara att lägga det hela på hyllan.
För några år sedan befann jag mig i en valsituation: komma underfund med vad jag vill göra och börja studera eller börja söka nya jobb i kontorsvärlden. Jag upptäckte då att Lärarutbildningen såg annorlunda ut nu och att kravet att ha NV inte fanns kvar på den nivån jag ville studera.
När jag nu läser NV av eget val och får det serverat på ett sätt som inte går att överträffa gör det mig rent lycklig. Jag vill dela den glädjen med eleverna och tidigt väcka deras intresse för att våga ta i spindlar och småkryp (jag vill själv våga det mer än idag!), jag vill få dem intresserade av de fysiska lagarna och vad som får vår jord att leva. Nu vill jag hålla lusten vid liv.
För några år sedan befann jag mig i en valsituation: komma underfund med vad jag vill göra och börja studera eller börja söka nya jobb i kontorsvärlden. Jag upptäckte då att Lärarutbildningen såg annorlunda ut nu och att kravet att ha NV inte fanns kvar på den nivån jag ville studera.
När jag nu läser NV av eget val och får det serverat på ett sätt som inte går att överträffa gör det mig rent lycklig. Jag vill dela den glädjen med eleverna och tidigt väcka deras intresse för att våga ta i spindlar och småkryp (jag vill själv våga det mer än idag!), jag vill få dem intresserade av de fysiska lagarna och vad som får vår jord att leva. Nu vill jag hålla lusten vid liv.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
