Älska mig för den jag är

När jag är på väg ned från t-baneperrongen så passerar en pappa med sin ca 4-åriga dotter. Hon gnäller för att hon inte fick göra som hon ville med något, och han är upprörd, men lugn. Sedan börjar de gå. Flickan sträcker sin hand mot pappans hand och försöker hålla den. Då drar pappan bort sin hand, snabbt och hårt och håller den mot sitt bröst och säger: "Nej, jag vill inte hålla i dig, för du är så bråkig." Sedan fortsätter han att gå och tjejen börjar gråta och springer desperat efter pappan.

Det skär i mitt hjärta. Jag gjorde likadant med sjuåringen en gång när hon var liten, men i samma ögonblick som jag gjorde det så insåg jag att det ena inte har med det andra att göra. Bara för att ett barn uttrycker sig (trotsar/bråkar) så betyder inte det att barnet ska bli förnekad bekräftelse/kärlek för sin person. Det är ju som att säga: jag älskar dig bara när du är som jag vill att du ska vara. När ska barnet då får en möjlighet att vara sig själv, den h*n verkligen är? Att sedan lära sig hur man uppför sig kommer i andra situationer.