Nu har vi sett Wall-E; sjuåringen, hennes kompis Lorena och jag. Visst den var bra, men inte som jag hade tänkt mig. Trodde nog det skulle vara mera fokuserat på robotorna, men fokus lades istället (i väldigt amerikansk anda) på människorna och att vi förstör jorden.
Däremot måste jag rekommendera kortfilmen Presto som visades innan filmen. Precis som övriga av Pixars kortfilmer så var den brilliant, men den här var exceptionell: den gav oss glädjefnatt.
Brevid mig i salongen satt en kille ungefär i samma ålder som sjuåringen och på hans andra sida satt hans pappa. När mörkret lade sig i salongen som slöt pappan sina ögon. Killen petade på honom flera gånger och sa att pappan skulle missa filmen. Pappan sa att det var okej. Mitt i filmen stördes jag av ett udda ljud och tittade mot killen för att se vad det kunde vara. Killen tittade skamset på mig och petade sedan på sin snarkande pappa. Då plötsligt rullades barndomsbilder upp i mitt huvud. Så där gjorde jag med min mamma varje gång vi var på bio. Hon snarkade dock högre än pappan. Och hon betalade inte för att ta en tupplur; vi gick in gratis för att hon kände maskinisten. Det var på den underbara biografen Draken (som nu tydligen har en aktionsgrupp).
Jag sa till killen intill att det inte gjorde något.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar