När mina väninnor frågar hur jag får livet att fungera utan att kollapsa, brukar jag tänka: jag får det inte att fungera, eftersom jag bröt ihop för några år sedan. Sedan dess har jag dock sänkt kraven på mig själv och lever ständigt med den utvärderande frågan: "Behöver jag verkligen göra det här?", vilket ofta leder till att jag stannar upp, omvärderar och låter bli att göra vissa saker. Så lite tid, så mycket att göra. Så känns det ofta och den inre stressen byggs upp, särskilt nu när jag studerar och inte kan lämna arbetet när jag går hem. (Och som lärare lär jag väl aldrig kunna lämna det utanför hemmets väggar...) En av de saker som blir mest lidande är städningen hemma. Jag prioriterar ofta bort den, jag måste lägga min energi på annat. Vi dör inte av lite grus på golvet. Fast det skulle ju min morsa ha tyckt. Hon prioriterade alltid tvärtom. Vilket även jag gjorde, innan jag bröt ihop.
Nu börjar det nog bli dags att anlita en piga snart, tror jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Hahaha...du har gjort samma upptäckt som jag har gjort...nu vet vi varför alla litterära människor har det så stökigt hemma...det går inte att både läsa och städa samtidigt..;-)))
Ses i morgon!
Skicka en kommentar