Jag skriker väldigt sällan på min sjuåring och så har det varit sedan hon föddes. Jag skriker väldigt sällan överlag, helt enkelt. När jag någon gång varit i ett bråk med någon tidigare sambo så har jag nog aldrig skrikit. Däremot pratar jag gärna sönder bråket. När jag väl skriker på sjuåringen, så vet hon att det är allvar, det är ingen vits att käfta emot. Hon kan få en blick som gör att hon ser ut som ett vettskrämt rådjur: för ett ögonblick tappar hon fotfästet och mister tilliten. Men lika snabbt kommer hon igen. Jag tror inte att det gör varken hon eller mig något gott att vi skriker på varandra, men i de ögonblicken är det alltför lätt att glömma bort att kramas istället för att skrika.
Nu kommenterar sjuåringen nästan dagligen att deras lärare skriker på dem. Som att hon vill sälja ut läraren, som gör fel. Ändå trivs sjuåringen.
Under min praktik i en år 3 berättade en elev, Camilla, att hon träffat en tjej på ICA dagen innan, någon som tidigare praktiserat i deras klass, men hon kom inte på praktikantens namn. Praktikanten hade dock hälsat till läraren. Då säger Rasmus med självklarhet:
- Det kanske var hon som skrek "håll käften" till Mustafa när vi gick i sexårs?
Nästan alla i klassen minns henne, de mumlar medhållande, men Camilla säger nej och deras lärare säger:
- Nej, hon kan det inte vara, för då var jag inte er lärare, jag har ju bara haft er sedan 1:an, och den här praktikanten kände ju mig. Dessutom har ju ni berättat för mig att det var en vikarie som sa så där...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar