Vinnarskallarnas sammansvärjning

I torsdags var jag med sjuåringen i skolan. Jag mötte sjuåringens åttaåriga kompis mamma på väg in till klassrummet. När jag berättade att jag skulle vara med under dagen så sa hon cyniskt att hon aldrig skulle välja att göra det frivilligt. Sånt får mig att må rätt dåligt. Hur mycket bryr man sig då?

I klassrummet blev det tydligt att läraren inte riktigt har kontroll på situationen - och att några elever har enorma attitydproblem. De borde arbeta mer med övningar som stärker och för samman gruppen. Allt fokus från personalen ligger på att korrigera de negativa händelserna, istället för att lyfta fram de positiva delarna av elevernas dag och beteende. Sjuåringens arbete ligger på en nivå som hon låg på för två år sedan och själv tycker hon inte att hon har någon att leka med. Fast hon tycker för det mesta att det är kul i skolan och har, fram till nyligen, ofta haft någon att leka med. När jag satt och lyssnade på flera av barnens diskussioner förstår jag att problemet inte ligger hos barnen, utan väldigt mycket kommer från hemmiljön.

Väl hemma hos oss överrumplades jag av den sorg jag kände över att skicka iväg sjuåringen till en plats som den klass och skola som hon går i. Jag kände också sorg över att "ge upp" och kanske byta skola - för att ge sjuåringen den chans som hon förtjänar. Jag även en enorm sorg över insikten att jag nog inte kan lägga energi på att arbeta för en bättre skola i förorten. För då lär jag själv gå under.


Utöver det funderade jag på varför det finns så väldigt många skolbyggnader som är uppförda i tegel. Hur kommer det sig egentligen??