`Skuldfällan´ får en annan betydelse

Karin Thunberg skriver i SvD om en mamma som inte agerade sedan hennes dotter berättat att mammans sambo hade förgripit sig på henne. I mina allra bittraste stunder kan jag tänka att det är sånt jag skyddar (min dotter) mig ifrån när jag låter bli att skaffa en partner. När jag nu läser om mamman, som i det närmaste verkar befinna sig i ett chocktillstånd och inte kan agera, så får jag en äckelsmak i munnen. Skulle min dotter yppa minsta vink om att något liknande hänt henne, så skulle jag agera omgående, nästan med mord som mål. Hur kan man som vuxen låta bli att lyssna?