Missing a child

Under fredagen handlade vi på Ica. När jag stod i kassakön så säger sjuåringen:
- Jag går ut.
Vilket inte är ovanligt och har hänt otaliga gånger innan. Hon brukar hålla till utanför dörrarna och hon vet att hon inte får gå längre än att jag kan se henne. När jag har betalat så går jag ut och ser mig omkring. Ingen unge i sikten. Inombords suckar jag först lite lätt irriterad. Sedan går jag en sväng och ser mig om. Ingen unge. Då biter oron tag i mig. Jag går in på videobutiken mitt emot, där dörren står öppen. Ingen unge. Jag går över torget. Ingen unge. Jag går snabbre nu. Ned till t-banan. Upp till parkeringen. Ingen unge. Paniken är nära. Jag kollar in på cafét, in i postbutiken, jag spanar bortanför centrumet. Ingen unge. Jag blir helt blank i huvudet. Var ska jag vända mig? Det står tre människor utanför videobutiken. Jag ska precis fråga dem ifall de sett henne när det slår mig att jag först måste titta på det absolut mest uppenbara stället: Ica, där vi var. Kanske gick hon in igen. När jag kliver in till kassorna så står hon intill en av kassörskorna och storgråter och jag hör henne säga:
- Jag har tappat bort min mamma!
Många tittar på oss och vi kramas och hon säger anklagande till mig att jag försvann och det visar sig att hon (den här gången) menade att hon "gick ut" från kassan. Hon satt inne på Ica hela tiden, vid änden av kassan intill min, men jag hade inte lagt märke till henne. Hon var helt förstörd. Jag var mest lättad.

Både jag och två okända damer berömde sjuåringen högt för att hon hade stannat kvar - och för att hon hade gått fram till en ur personalen.

Själv drömde jag sedan mardrömmar på natten om hur sjuåringen blev kidnappad och andra sätt som jag skulle kunna förlora henne på.