Det går att se på frågan om frånvarokontroll i skolan ur flera synvinklar. Personligen kan jag bl a se på den som tonåring med betyg, vuxen utan barn och vuxen med barn.
När jag gick på gymnasiet så stämplades betygen med en stämpel som löd "antal timmar" och "antal tillfällen" och sedan fylldes dessa i med frånvaro. Därefter skulle föräldern skriva under. Jag kunde t ex ha varit borta 130 timmar vid 5 tillfällen, då kunde man ju fatta att jag säkert varit långvarit sjuk och inte skolkat särskilt mycket. Så fastän min mamma ringde och sjukanmälde mig så kom frånvaron med på betyget. Sporrade det mig att närvara mer i skolan? Inte direkt. Kanske berodde det på att jag hade en morsa som inte var överdrivet diktatorisk, jag fick sköta mig själv, men sköta mig skulle jag. Mest berodde det nog på saker som att jag var t ex alltid frånvarande på måndag f m, då jag inte gillade läraren som vi hade de lektionerna. Han var slemmig. Men gemytlig, så han kom undan med det.
Som vuxen utan barn funderade jag aldrig över en sak som frånvaro i skolan. Jag skulle dock ha tyckt att det är självklart att man gör sitt yttersta för att närvara i skolan, men det ska inte falla enbart på eleven att det ska fungera. Allt som eleven möter i skolan måste bidra till att lyfta viljan att gå dit. Precis som hemmiljön måste bidra med de resurser som eleven behöver för att lära sig uppskatta skolan och kunna ta sig dit.
Som vuxen med barn kan jag ställa mig frågan: hur i h-e får man iväg ett barn till skolan, om barnet inte själv vill gå dit?! Kanske fungerar något av det som Alltiallon har använt sig av: genom att stötta, tvinga, muta och "hota" ungarna så kan det gå vägen. För det är de sätt vi använder oss av för att sätta pli i våra ungar.
Fast det är klart; i vissa hem används ju även aga. Undrar ifall de barnen är mer motiverade?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar