The voices in my head

När jag igår stod med sjuåringen i träningshallen på hennes nya fritidsaktivitet, så klev det in en blond kvinna med sin unge, som tydligen också skulle vara med i sjuåringens grupp. Jag var på vippen att hälsa på kvinnan, men hejdade mig i sista stund. Kände jag henne? Eller var det ännu ett sånt där möte där personen i fråga är så välbekant att jag tror mig känna henne, men egentligen så jobbar hon på Ica där jag bor eller jag har studerat tillsammans med henne eller något dylikt. Jag tog ett steg tillbaka. Kvinnan tittade på sjuåringens grupp en stund och sedan gick hon, för att senare komma tillbaka och hämta sin unge. När kvinnan gått gick äntligen ljuset upp.

Så jag skrev detta sms: "Vad gör Axén Olin nu för tiden? Ja, hon tittar på sjuåringen och hennes grupp just nu." Jag tyckte det var lite lustigt och märkvärdigt. I min enfald tänkte jag att alla och envar väl är medvetna om vem Axén Olin är och vad hon har gjort och gör. (Fast då visste jag inte om att hon är på väg tillbaka.) Jag skickade mitt sms till fem personer: mina päron, mina väninnor Mary och Elvira, samt min chef (som också är en god vän). Som en liten lustig anekdot. Tyckte jag.

Sedan trillade plötsligt fem svar in. Det verkade som att den ende som fattade att min fråga var retorisk var min chef. Kanske är det ändå han som känner mig bäst? (Den frågan är också retorisk.) Min pappa och Mary kände sig nödgade att ge frågan ett konkret svar. Elvira svarade att hon inte visste. Min mamma tog ändå priset: hon svarade också att hon inte visste, men meddelande även att hon skickade min fråga vidare till sin snubbe - så att han kanske kunde besvara den. Då var det inte särskilt lustigt, tyckte jag.

Senare på kvällen tänkte jag att det nog kan vara ganska lätt att att bli förvirrad i dagens samhälle, särskilt om man är en aning utstött. Att då stöta på ett familjärt ansikte och inte kunna förstå hur det är familjärt kanske blir en traumatisk upplevelse. Kanske kan man då uppleva att personen med det familjära ansiktet är ett hot. Med fasa insåg jag att jag kunde ana en förståelse för Anna Lindhs mördare. Helt oacceptabelt.