The curse of the twins

När jag var liten och bodde norr om stan så fanns det ett tvillingpar, två flickor, i min kompiskrets. Det var ofta rätt påfrestande att vara med dem båda två på en gång, då de ofta var i luven på varandra och var väldigt påstridiga. De var dock 3 år yngre än mig, så jag umgicks inte så mycket med när jag började i skolan.

När jag gick i lågstadiet så fanns det istället ett annat tvillingpar, två flickor, som jag umgicks mycket med. De var ofta med mig hem. Jag gick alltid i mitten och de pressade ihop mig mellan sig. De var påstridiga, framfusiga, vetgiriga - och roliga. Det kunde dock vara rätt påfrestande att vara med dem. De tävlade och tjafsade ofta med varandra.

Allt detta hade jag glömt bort, men det steg till ytan i minnespölen när sjuåringen idag umgicks med ett tvillingpar, två flickor. De gick bägge två i sjuåringens klass förra året, men till den här terminen hade de delat på paret, så de går i parallellklasser. Vilket jag tycker är bra, det ger dem nog en bättre chans att forma sina egna personligheter. Jag har hela tiden trott att det var Anki som var den svagare, så när hon fick byta klass tyckte jag att de gjorde fel, men efter att ha umgåtts med dem idag så inser jag att det är Iris som är den svagare. Frågan är ändå ifall de inte borde flyttat på den som var "svagast", då det är bättre struktur i parallellklassen.

När jag ringde tvillingarnas mamma för att höra ifall Iris fick komma hem till oss så sa hon att systern måste komma med, vilket både sjuåringen och jag hade hoppats att vi kunde undvika. Inte för att vi inte gillar Anki, utan för at sjuåringen ville umgås lite mer med Iris, och lära känna henne bättre. Jag trodde det skulle vara möjligt; kanske ville även mamman umgås på egen hand med Anki, men icke. Idag var det städdag och hon var kanske mest tacksam för att slippa hålla koll på tvillingarna alls.

Så det blev sjuåringen som blev ihopklämd och när vi kom hem till oss blev tvillingarna som tokiga av alla saker sjuåringen hade. Som små barn i en godisaffär sprang de runt och ville leka med allt samtidigt. De suckade avundsjukt när de såg att sjuåringen ännu hade dockor att leka med. Så de lekte familj och skulle på utflykt till vardagsrummet. Iris flög runt som ett jehu i sjuåringens rum för att samla ihop alla saker som skulle med på utflykten. Sjuåringen stod intill och tittade på och sa sedan: "Vet du, mammor är inte alltid stressade..."

Sedan hittade Iris vår spelhylla och de började spela spel istället. Anki sa flera gånger att vi hade det jättefint hemma hos oss, samt att pannkakorna var goda och att jag var så snäll. Sedan sa Anki att hon brukade titta på Bolibompa, brukar sjuåringen också det? Ja, ibland, sa jag, väl medveten om att det gick som ett brinnande budskap genom deras klass vissa dagar att om man tittar på Bolibompa så är man helt ute.