Mina väninnor med (främst små) barn säger ofta att de inte fattar hur jag överlever, hur klarar jag det? Nu senast Iris, med sin lilla nyfödda ärta, som uttryckte det så väl: trötthet får en helt ny dimension. Så var det ju, men nu är det andra delar av mitt medvetande som når andra dimensioner. Vilket även Iris lär få erfara (trots, sjukdom, glädje, trots och hybris är påfrestande). Just nu verkar Iris dock mest glad över att hon har en bra karl som hon kan lämpa över ärtan på ibland. Och det vet jag inget om, jag har aldrig haft det. Det är bara att kämpa vidare, som min mormor och min mamma skulle sagt. De uppfostrade två ungar var. Min mormor i stort sett solo, även om maken (fyllot) fanns i krokarna, min mamma hade två men stod för hälften av uppfostran, då vi ungar var uppdelade mellan våra päron. Ändå har jag alltid sett det som att vi; jag, min mamma och min mormor, var i liknande situationer. Jag inser nu att så inte är fallet. Jag har alltid stått ensam i alla val, beslut och våndor - och glädjestunder.
Samtidigt har jag ju alltid sällskap (även om sällskapet har hybris, eller trotsar mig).
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar