Sjuåringens kompis har pratat om den första filmen Guldkompassen, så i fredags hyrde vi den. I trailern så dras paralleller till Sagan om ringen, men de kommer inte i närheten av varandra. Jag tyckte att Guldkompassen var rätt dålig. Det var så mycket att hålla reda på och det var inte så trevligt att det var barnens andar/själar de skulle ta kål på. Eller hur man nu ska se det. När vi fick se ett barn som inte hade kvar sin ande så ville inte sjuåringen se mer. Ungen var i hennes ålder och han var verkligen sminkad som en döing. Sjuåringen blev så rädd att hon grät och såg hemska skuggor överallt. Jag försökte förmå henne att se färdigt, för att få ett avslut, men det var omöjligt. Istället blev hon min skugga under kvällen och följde mig vartän jag gick. För första gången på väldigt länge kunde hon inte sova, utan vaknade stup i ett till långt in på natten, då hon ville sova i min säng. Gråtandes sa hon:
- Jag tycker inte om att jag är en sån här räddhare.
Nej, vem gör det? Men jag tycker nog att det är bättre att hon känner något, än att hon är avtrubbad.
Vi var båda slut på lördagen, då hon absolut ville se färdigt och efteråt sa:
- Du hade rätt, mamma, jag skulle ha sett färdigt igår, då hade jag nog mått bättre. Det var nästan den bästa film jag sett!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar