Excuses, excuses

Nu har sjuåringen kommit hem några dagar och sagt att det inte finns arbetsro i klassrummet, hon, med flera, får ont i huvudet. Jag har tänkt att det väl blir lite så i början, innan de kommer in i "lunket" med skolarbetet. Vill minnas att det var rätt stökigt i början av förskoleklassen också - och jag kan tänka mig att det blir så innan man lär känna varandra, de rutiner som gäller o s v.

Igår sa sjuåringen att det var en tjej i klassen som hade börjat gråta och gått ut från klassrummet för att hon tyckte att det var så stökigt och då fick läraren gå ut efter henne, så det var ingen kvar i klassrummet. "Och direkt började alla killar att stöka runt och babbla och busa." Jaha ja. Var var de övriga vuxna, de från Fritids? De ena hade gått hem till sjukt barn, den andra var själv sjuk och den tredje hade också gått ut för att leta efter tjejen som blev ledsen.

Idag hade jag möjlighet att prata med läraren och frågade hur det var, hur hon tyckte att det funkade - och litet om vem hon är. Det visade sig att hon bara arbetat som lärare i ett halvår (förra terminen), norr om stan, innan hon började i sjuåringens skola. Hon gick ut Lärarhögskolan förra vintern och hon har läst exakt samma sak som jag nu läser. Hon tyckte dock att det varit rätt stökigt. "Det är många barn i klassen", sa hon sedan. Ändå är det fyra barn färre än i min VFU-klass (där jag gjort praktik), tänkte jag. "Och det är många som inte är svensktalande", sa hon sedan. Och ändå är det bara hälften så många invandrare som i min VFU-klass, tänkte jag. Samtidigt har jag fullständig förståelse för hur påfrestande och klurigt hennes arbete är. Här sitter jag med alla mina förväntningar och förhoppningar, men inser gång efter gång att de alla kommer att falla platt i möte med verkligheten i skolans verksamhet.

Jag ska nog vara med och hjälpa till i sjuåringens klass. Volontär, liksom.