Lunchpaus. Jag tänkte titta en stund på TV, men det brusar på alla kanaler. Efter en felanmälan till bolaget stoppar jag in en DVD. "Farväl Falkenberg", en film som jag ännu inte sett. Jag har hört att den ska vara bra, men har instinktivt känt att den nog inte är det, så jag har dragit mig för att se den. Ser på omslaget att den är hyllad - och var Sveriges Oscarsbidrag 2006. Med blandad förväntan börjar jag titta.
10 minuter in i filmen undrar jag vad det är för skit. 30 minuter in i filmen undrar jag det också. Efter 1 timme undrar jag det fortfarande. Det är som någon form av Blair Witch Project över det hela. Vem var hög nog att göra den här filmen? Hur ofta röker skådisarna på? Vem var drogad nog att tycka att den kunde slå internationellt? Är det här en bild vi vill ge av Sverige? Varför är det här alltid den bilden vi vill ge av Sverige? Udda karaktärer, konstiga tankar och tveksamt agerande, i rätt vacker miljö - och nakenhet, på alla vis. Och på det den oerhört mentalt påträngande musiken. Är det konstnärligt? Inte i mina ögon. Det känns som en hyllning av mandom, barndom för män, av män för män. Och den känns rätt lik "Så som i himmelen". En längtan efter något som varit, något rent och oskyldigt, som aldrig kan återfås. Allt blir bara melankoliskt och tragiskt. Men det kanske är exakt så Sverige är.
Jag roar mig själv med att sätta på den engelska texten och läser den samtidigt som de talar svenska. Då blir det lite smålustigt. Engelskan kan aldrig nå svenskans uttrycksfullhet. Eller är det månde skådisarna själva som har översatt...?
När filmen är slut känns det som att jag slösat min tid. Som tur var så kunde jag jobba under tiden.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar